Araceli, den unga spanska berättaren i Lina Wolffs roman, får frågan om hon inte längtar efter kärlek. Hon svarar att jo, det gör hon, men att det hon inte står pall för är de äkta männen och älskarna. Visserligen vet hon inte överdrivet mycket om vare sig äkta män eller älskare, men en del har hon ändå kunnat sluta sig till genom att iaktta på avstånd. Och särskilt noga har hon iakttagit – och lyssnat på – männen som rör sig runt Alba Cambó, den kvinna som hela romanen är uppbyggd kring.

Redan när hon debuterade med novellsamlingen ”Många människor dör som du” (2009) visade Lina Wolff att hon var en fullfjädrad författare, med total kontroll över de berättartekniska verktygen och i besittning av ett språk som det slog gnistor om. I ”Bret Easton Ellis och de andra hundarna” infriar hon debutens alla löften och mer därtill. Den är den sortens bok som egentligen bara motvilligt låter sig reduceras till beskrivning, analys och omdöme, vars väsen knappt går att fånga på en tidningssidas begränsade utrymme. Som man bara vill sätta i händerna på folk och säga: se här, läs själv, upplev. Ibland är det helt enkelt extra svårt att vara litteraturkritiker.

Helst hade jag velat ägna hela den här texten åt att citera meningar och stycken ur romanen – det är nästan som om det är enda sättet att rättvist förmedla tyngden, djupet och lättheten i Lina Wolffs prosa, hennes både ömsinta och skoningslösa personbeskrivningar, hennes egenartade men samtidigt självklara sätt att väva samman romanens disparata delar till en glimmande helhet.

Alba Cambó är en cancersjuk novellförfattare som bor i lägenheten under Araceli och hennes mamma. Araceli har fått i uppdrag av en av de män som på ett eller annat sätt haft med Alba att göra att nedteckna hennes livs historia. Men eftersom Araceli egentligen vet ganska lite om den person hon ska skriva om, låter hon berättelsen ta omvägen över de människor som Alba har påverkat och berört. Alba skildras därmed liksom från sidan av, alltmedan de som bidrar med sina respektive pusselbitar en efter en intar sin plats i strålkastarljuset. Även Araceli själv får sitt rättmätiga utrymme i historien, inte bara som utomstående berättare utan också som en aktiv romangestalt i egen rätt.

Romanen liknar på sätt och vis en novellsamling – där för övrigt även en av Albas egna noveller inryms – men de skilda berättelserna har hela tiden samma fokus, samma lite svårfångade men likväl otvetydiga brännpunkt. Det är kärleken som sätts under lupp i dessa historier, den hopplösa, tvingande, vardagliga, sköna och sjaskiga kärleken. Och liksom i förbifarten också sexualiteten och den ack så omöjliga tvåsamheten.

Jag tänker inte avslöja något om varför romanen heter som den heter, det får ni upptäcka själva. Bara att det inte är en slump att titeln innehåller ett författarnamn. Ty på ett plan kan romanen också sägas handla om berättarkonsten i sig: Aracelis försök att ringa in Alba Cambó kan läsas som en slags spegel av författarens ansträngningar att ge liv åt sina gestalter, att skapa en värld.

Det är heller ingen slump att Araceli – berättarjaget – håller på att utbilda sig till tolk och översättare. Vad är väl en författare om inte just en tolk för de människor som befolkar hans eller hennes historier? Och en bättre och mer lyhörd tolk än Lina Wolff kan en läsare knappast önska sig.