En bit in i konserten säger Lars Winnerbäck att han är ”ledsen att komma till Gröna Lund, där man ska ha roligt, med så många dystra sånger”. Men så är det ju, rocktrubaduren från Linköping är kung när det gäller att tonsätta påhittade eller egenupplevda livskriser. Han ”hugger i sten” och sjunger om att han inte får någon ordning på sitt liv, men folkets kärlek får han tusenfalt om och om igen.

Grönan-spelningen är den första av två och Winnerbäcks enda konserter i Stockholm detta år. Till sommarturnén har han satt ihop ett nytt band med musiker från Hovet, Weeping Willows och, vilket överraskade många när det blev känt, Nicke Andersson, Boba Lindström och Robban Andersson från avsomnade rockbandet Hellacopters.

Att de sistnämnda är med innebär förstås att folkrocken, den som varit Winnerbäcks signum, delvis fått ge vika för en mer renodlat rockig inriktning. Det märks särskilt i början av konserten då Winnerbäck och bandet snarare tycks eftersträva att likna Nick Cave & The Bad Seeds än Bruce Springsteen & The E Street Band.

Tidvis känns det inte helt lyckat, som om transformeringen inte är klar ännu, men det finns också stunder då den rockiga inramningen lyfter sånger man hört några gånger för mycket. Samtidigt är det tydligt att det här är ett band som inte bara behärskar rockstuket. Exempelvis görs ”Timglas” skönt folksoulig i Bob Dylan-stil, med en knarrig The Band-orgel.

Lika snyggt är det avspända boogiepianoklinkandet i ”Vem som helst blues”. Att den uttjatade ”Om du lämnade mig nu” görs så att den känns angelägen igen får betraktas som en bedrift. Man förstår nästan varför den låg kvar på Svensktoppen i smått osannolika 240 veckor.

Med fina akustiska soloversioner av ”En tätort på en slätt” och ”Elegi”, som på ett lyckat sätt bryter det rockiga anslaget, befäster Winnerbäck så sin position som landets bästa rocktrubadur.