Det är verkligen inte min mening att den här platsen ska utvecklas till en liten sommarföreläsningsserie om jättegamla popstjärnor. Men det är svårt att bortse från det faktum att så många av våra bästa artister (och journalister) är födda i tvillingarnas stjärntecken. Härom söndagen skrev jag ju om hur den så godhjärtade soulsångaren Curtis Mayfield skulle ha fyllt 70 den dagen om han inte sorgligt hade gått bort i förtid.

I morgon är det Paul McCartneys sjuttionde födelsedag.

Så en söndag till får ni dras med en liten reflektion om rocken. Den om McCartney är dessutom inte det minsta nostalgisk, snarare handlar det om en artist vars historia reviderats mer överraskande än någon annans i hans viktklass.

Befinner man sig mitt i musik och mode år 2012 är det nästan svårt att minnas att det har funnits en tid då John Lennon var den The Beatles-medlem man tog på allvar.

Ty ingen har som McCartney passat bättre in i rollen som stilideal och förebild, nästan en slags livststilscoach, i de senaste årens organiska post-hipstertider.

Han kan appliceras på nästan allt man än kan företa sig. Gör man något modernt och moderiktigt just nu så kan man garanterat hitta ett foto, en video eller en mp3:a med just McCartney där han gjorde just detta – eller i alla fall bar ett specifikt plagg – på sjuttiotalet.

Ingen har betett sig mer närodlat och kravmärkt som han gjorde just efter The Beatles splittring. Hela perioden i Pauls och Lindas liv mellan The Beatles och Wings genombrott, när han spelade in soloalbumen McCartney och Ram (som återutgavs i en fin inbunden box för bara tio dagar sedan), är som taget ur ett mode- eller inredningsmagasin sommaren 2012. Inte minst det mjuka frihetsskägget och avslappande gummistövlarna som ramade in den nybildade familjen McCartneys flytt ut på rustik skotsk landsbygd i ett ensligt stenhus vid havet med ett knippe fria barn samt luden hund som sällskap.

Och Ram är en alldeles fantastisk liten skiva. Men det har de flesta med ens en smula pophistorisk kunskap vetat i flera decennier.

Vad som har skett med resten av hans produktion ända fram till han började sjunga duetter med animerade grodor är betydligt mer intressant. Alla de album med Wings (samt hans tredje soloalbum från 1980) som historien benhårt hade avfärdat har sakta men säkert fått upprättelse i den härligt snobbiga del av musikvärlden där man anstränger sig till det yttersta för att hitta disco på de mest överraskande platser.

Inte minst i Wings.

Och de finns mycket riktigt också där. Gömda mellan hits och James Bond-ledmotiv finns där mängder av små baleariska discoexperiment, vita reggaesånger och lent välproducerad pop som uppenbarligen behövde den här inkubationstiden på 30–35 år för att landa hos en ny generation som verkligen är kapabel att uppskatta dem.

Andres Lokko är musikkritiker och skribent i Svenska Dagbladet.andres.lokko@svd.se