Ända sedan jag upptäckte sajten Cats that look like Hitler har jag funderat över att presentera min egen katt där. Hennes likhet med Hitler är visserligen vag, men har man väl upptäckt den är den uppenbar. Den lilla, lilla mustaschliknande svarta fläcken på den rosa nosen, som ser extra rolig ut när hon gör stränga miner. Idén har blivit lite av en tvångstanke. Om man tar bilden på ett särskilt spexigt sätt kanske den kan klättra till sajtens topp fem?
Fast något hindrar mig, trots att jag inte alls är främmande för att lägga upp bilder på henne på internet. Vad tveksamheten beror på är oklart, det handlar till exempel inte om någon oro över att folk ska ha roligt på hennes bekostnad – redan nu har jag ju bilder på henne i lustiga poser som roar mina vänner på Facebook.
Hur som helst finns det kanske fler frågor jag behöver få svar på, innan jag kan förklara varför jag känner ett inre motstånd mot att göra min katt till en Kitler. Frågor som kommer att kräva många timmars surfning på Youtube och obskyra kattbloggar, och en hel del hjälp från några av Sveriges mest kattinsnöade internetexperter. Frågor som hur det kommer sig att det finns en sajt som samlar Kitten Hitlers till att börja med, varför internet är gjort av katter och om varifrån vår tids behov av gullighet kommer.
För hur ska man tolka vår starka längtan efter kattavbildningar, om inte i termer av ett gullighetsbegär? Bilder på katter har förstås varit stort långt innan internets uppkomst. Att kalla det antika Egyptens kattdyrkan för lolcat-kultur är kanske en överdrift, men redan på 1870-talet sålde fotografen Harry Pointer bilder på katter med roliga texter till människor som törstade efter söthet. Även om man kan få känslan av att en barnslig gullighetskultur har tagit över vår sinnevärld alltmer under 2010-talet, så är den egentligen inte något nytt. Det menar i alla fall Gustav Almestad, skribent och debattör som regelbundet bloggar och twittrar om nya internetfenomen.
–Gullighetskulturen på nätet är egentligen bara en förlängning av en generell gullighetskultur, säger Almestad. Innan internet kollade man på knäppa djurklipp i till exempel Hur gör djur och Americas funniest home videos, och satte upp stenciler i fikarummet. Internet har bara gjort det mycket lättare att se och sprida gulligheter, men fascinationen är densamma.
Annina Rabe, journalist och litteraturkritiker i SvD, misstänker ändå att vårt intresse för det söta och rara har ökat.
–Jag tror att mycket av det kommer ur att man känner ett allt större behov av att hitta något snällt som inte vill en illa i takt med ett hårdare samhälls- och debattklimat. Nog vill man innerst inne hellre titta på Sleepy bengal kittens än läsa klasshatsdebatter? säger Rabe.
Rabe tror också att kattsurfandet kan ha positiva psykiska effekter:
–Att titta på gulliga kattungar rensar hjärnan på det allra bästa sätt – man behöver inte tänka på något annat än just hur gulligt det är. Det gör underverk med aggressionerna.
Samtidigt börjar och slutar inte internetkattfenomenet i det rara och harmlösa. Just kombinationen söta katter och Hitler bygger förstås på mer än bara sockersöthet. Och att bilder och videor på konstnären Bert Jansens senaste projekt spreds över nätet som en virtuell löpeld säger också något om hur mångbottnad vår internetkattfascination är. Vårt intresse för de små varelserna stannar inte vid den rundmagade Maru, utan sträcker sig också till denna makabra installation – Jansens avlidna katt Orville som stoppats upp och omdanats till en fungerande, fjärrstyrd helikopter. Även bland kändiskatterna finns de som väljer en mörkare approach. Som Henri le chat noir, med sin klichébild av den franska existentialismen, överförd till kattform. I sina populära svartvita videor filosoferar Henri på franska (med stark amerikansk brytning) kring livet, döden och ennuin.
Om man vistas på internet är katter helt enkelt oundvikliga. Även om man själv inte aktivt söker upp dem kommer man att konfronteras med dem när vänner postar i varandras Facebook-loggar, eller kommenterar samhällsföreteelser på Twitter med hjälp av roliga kattbilder. Både Almestad och Rabe lyfter fram sociala medier som det som har gjort att kattbildsspridningen nått en högre nivå än någonsin tidigare.
Nätkattsvärlden skulle kunna ses som en spelplan à la Pierre Bourdieus kulturella fält, där det ger status att knarka vissa kattfenomen, medan andra visar på dålig smak. Där de katter vi tar ställning för eller emot säger något om vår status i världen i övrigt.
Internetkattfältet är ett fält vi alla rör oss över, vare sig vi vill eller inte. Ett sätt att hantera kattöverflödet är att börja positionera sig mot det – som Nöjesguidens Amat Levin som i ett blogginlägg kallar katten för naturens största douchebag. Men även att positionera sig mot katter är förstås ett sätt att ta plats i kattfältet.
Gustav Almestad menar att en viss skillnad finns i hur vi hanterar denna typ av grupperingar och subkulturer på nätet jämfört med i den fysiska världen:
–Ofta är de mer separerade eftersom man kan välja bort miljöer på ett helt annat sätt på nätet. Gillar man bara igenkänningshumor för kattägare hamnar man troligen inte på I can has cheezburger.
På nätet finns helt enkelt katter för alla, och ofta verkar kattdyrkarna uppdelade i enklaver, så att de som intresserar sig för en kattföreteelse kanske aldrig ens träffar på katter som är väldigt stora i andra kretsar.
Att de är nätdjuret framför alla är uppenbart, men den stora frågan är varför. Deras egenheter gör dem förstås tacksamma att använda i många vitt spridda sammanhang. Att katter är svårtränade gör också att vi uppfattar kattkonstigheter fångade på bild som mer naturliga och oväntade än om säg en hund skulle utföra dem. Katter är förstås också mycket populära även i den fysiska världen – 500 miljoner uppskattas finnas på vår jord. Till skillnad från andra lustiga djur som koala eller vattenråtta lever de också i hög grad mitt i människans vardag, vilket förstås gör dem tacksamma att fotografera och filma. Annina Rabe sammanfattar det så här:
–De har ett nyanserat känsloregister som jag tror gör dem mer intressanta i de här sammanhangen. Det finns hundratals sätt att tolka en katt. Hundar är jättegulliga, men de har ju liksom bara två lägen; antingen är de glada eller också sover de.
Rabe tror att kattkärleken också i någon mån är reflexmässigt betingad:
–Tidningen Modern Review hade en gång ett nummer med en kattunge på omslaget, som illustrerade tesen att sentimentalitet är som porr – man går igång på det vare sig man vill eller inte. Då menar jag just filmer som Cat mom hugs baby kitten och andra filmer av den typ som bara helt enkelt är söta.
Medan jag surfar runt bland kattbilder och videor jamar min egen Katty om att få gå ut i trädgården, och jag mumlar något om ”alldeles strax, måste bara jobba lite till”. Det får mig att undra om internetkatterna verkligen framför allt är till för att konsumeras av kattägare – borde man inte vara upptagen nog av sin egen katt? Jag ställer frågan till Annina Rabe, som på grund av en allergisk sambo inte har katt.
–Mitt internetkattbehov är konstant. Jag tror inte att det skulle minska om jag hade egna katter. Möjligen triggas det lite extra när jag har katter omkring mig och kan lägga ut mina egna kattbilder.
Jag ser ner och möter Kattys uppfodrande ”nu ska jag gå ut”-blick – vore det ändå inte väldigt kul att fånga den i kitlerinramning? Medan jag klappar henne lite distraherat sträcker jag mig sakta efter kameran.
Fast plötsligt slår det dåliga samvetet till igen. Hur mycket är det egentligen okej att använda sina katter på nätet? Jag hör efter med en anonym kattbildsknarkare som vi kan kalla ”Maru”. Som ägare till två mycket fotogeniska katter har hon varit tvungen att fundera ordentligt på var hennes nätpubliceringsgräns går:
–För mig går den vid att klä ut mina katter, eller att utsätta dem för något obehag, typ sammetsrosetter kring halsen eller skojiga hattar. Man ska aldrig behöva hålla fast en katt för att få en bra bild.
Gustav Almestad ser inget problem i att lägga upp bilder på de egna katterna, däremot tekniska hinder:
–De är tyvärr jättesvåra att fånga på bild eftersom de är helsvarta.
Frågan är kanske snarare varför vi visar upp våra katter i sociala medier och på bloggar – för att vi är stolta över våra dem, för att de är en så stor del av våra liv eller kanske för att göra våra vänner glada? ”Maru” erkänner att hon ofta lägger upp bilder av katterna på Facebook:
–Jag hoppas att folk ska finna dem söta och lustiga. Det här har nog att göra med att jag inte är någon söt eller lustig person själv, så katterna blir mina avatarer. Man vill bli älskad, i brist därpå kommenterad, i brist därpå gillad, och kattbilder är min väg dit. Ibland funderar jag på att ta bort mitt eget Facebookkonto och ge katterna varsin egen profil i stället.
Liksom alla nätfenomen har internetkatterna en mörk sida. En sorts mättnad infinner sig till slut även hos den mest förhärdade kattälskaren. Kanske går den magiska gränsen någonstans vid Hitlerkatterna, tänker jag, och släpper iväg min katt ofotograferad.
Hitlerhumor, bäst demonstrerad av den scen ur Undergången som återföds som en youtubesk fågel Fenix med jämna mellanrum, är en av få saker som kan konkurrera med katter i nätpopularitet. När två så uppenbart framgångsrika företeelser kombineras känns det lätt konstruerat, och cyniskt. Särskilt när det går så långt att man i en katalog över höstens bokutgivning i Sverige hittar vad som tycks vara en seriös akademisk bok döpt till Hitler für Alle, som försetts med en omslagsbild på en (visserligen mycket näpen) Hitlerkatt.
Ibland är det kanske bäst om akademiska skrifter får förbli akademiska skrifter. Och kanske även om katter får förbli katter, utan stjärnbloggarstatus och popularitetstävlan på tveksamma katthumorsajter. Nej, Cats that look like Hitler får klara sig utan min katt. Det verkar trots allt ganska fånigt att använda sin katt för att få uppskattning av kompletta främlingar. Fast ett eget Facebook-konto kanske hon borde ha ändå?
Cats that look like Hitler
Cats that look like Hitler återfinns här.
catsthatlooklikehitler.com
The Catscan
Catscan visar att katter och skanners är en oväntat bra kombination.
thecatscan.tumblr.com
Kittywood Studios
Jag tycker mycket om de här metafilmerna om hur katter styr internet, som till exempel Kittywood studios, gjort som en väldigt rolig fejkdokumentär om hur kattfilmer numera är det mest vinstdrivande i Hollywood.
youtube.com/watch?v=7uBZRE5mXpc
I can has cheezburger?
I can has cheezburger är en sajt som har blivit närmast synonym med lolcats, och vars specialitet är katter med fyndiga texter som gör gulligt gulligare.
icanhascheesburger.com
Nyancat
Nyancat är en internetkatt som verkligen speglar nyckfullheten i trender då den både är extremt bisarr och förvånansvärt långlivad.
youtube.com/watch?v=zgjRnnnap8k
youtube.com/watch?v=QH2-TGUlwu4
Maru
Maru, en ”scottish fold”-katt som bor i Japan och är internetkatternas superstjärna. I maj 2012 beräknades Marus videor ha 158 miljoner visningar:
sisinmaru.blog17.fc2.com
Katthemmet
Jag hänger mest på Katthemmet. Den är mer ”å, nämen herregud, lillkatten då, du får ligga och trycka under min soffa hur mycket du vill” än ”hahaha”, men jag söker snarare ”naaaw”-känslan än gapskrattet när jag kattsurfar.”
katthemmet.nu
Cats in sinks
Som kattägare finner jag Cats in sinks oerhört gullig, den har hängt med ett bra tag.
catsinsinks.com
