–Jag var 21 när jag första gången hörde talas Raoul Wallenberg, berättar Christoph Gann i telefon från Meiningen i Tyskland.

–Jag blev chockad över att ingen hade sagt något, över att han var så okänd, trots allt han hade gjort. Och tyckte han var värd att uppmärksamma, mycket mer än Schindler som var i ropet just då, i och med filmen.

Året var 1993, och Gann bestämde sig för att försöka sprida historien om Wallenberg till de breda massorna, med böcker, artiklar, föredrag och utställningar, har gjort så sedan dess och fortsätter, även om han hittills har misslyckats.

–Man läser fortfarande inte om Wallenberg i skolorna, och för gemene man är han fortfarande okänd. Om du frågar folk på gatan är det ingen som vet.

I USA, Kanada, Australien och andra länder har man tagit till sig historien om Wallenberg, mer eller mindre gjort honom till sin. I Tyskland däremot finns ingen plats för denna berättelse, som Gann ser det.

–Om vi tyskar skulle fokusera på undantagen, och lyfta fram de få som räddade judar och de få judar som räddades, då skulle vi bli anklagade för att försköna bilden av Förintelsen, förstora ljuspunkterna, förminska brottet. Det är vad jag tror att vi är rädda för.

Men att berätta om hjältarna kan också leda till något annat, menar Gann. Det skulle kunna resultera i reflektion: Aha, det gick tydligen att göra något, det fanns faktiskt plats för goda handlingar.

–Och i förlängningen dyker den oundvikliga frågan upp: varför så få som gjorde något?

Men även om det finns motstånd, så kommer Wallenbergs hundraårsdag att märkas i Tyskland, och gör det redan.

I Karlsruhe uppför man just nu Erkki-Sven Tüürs opera om Wallenberg. Teatern arrangerar dessutom seminarier och föredrag kring föreställningarna plus visar Ganns utställning, Ljus i mörkret, som har turnerat runt sedan 1994, och besökt mer än 50 orter i Tyskland, Österrike och Ungern.

Och i början av året invigdes ett permanent utställningsrum om svensken, inrymt i Haus am Checkpoint Charlie, ett museum över dem som flydde från Östberlin till Västberlin, och dem som dog på vägen. Märkligt att berätta om svensken just där, kan man tycka.

Å andra sidan, det berlinska Wallenbergrummet befinner sig i en minst lika främmande omgivning som vårt eget i Stockholm. Där minns vi honom i Armémuseum, vilket blir besynnerligt, eftersom Wallenberg inte ingick i någon armé och inte räddade människor med hjälp av vapen eller soldater. Det är en del av hans storhet.

–Det kändes bra att vi kunde inviga utställningen samma år som han skulle ha fyllt hundra, säger Alexandra Hildebrandt när vi träffas på museet. Hon driver Checkpoint Charlie, och har själv satt samman rummet, med hjälp av material från Wallenbergs familj i Sverige.

Det är en tät och textfokuserad utställning, med ett halvdussin väggar, och vi ser fullt av folk som noga läser sig igenom artiklarna.

–Vi har mängder av besökare som slukar historien om Wallenberg, och många vill veta mera, vilket förstås gläder mig, sam- tidigt som jag är djupt besviken på de stora tidningarna. Ingen har recenserat utställningen.

–Han var ju en stor hjälte, och har mycket att lära ut, men det är det svårt att få gehör för i Tyskland. Kanske för att folk är trötta på att höra om Förintelsen.

Det senare tillståndet kallas Holocaust fatigue (Förintelsetrötthet), enligt Yehuda Bauer, israelisk nestor inom Förintelseforskningen, och är en sorts mental utmattning som uppstår när ett samhälle har fått i sig för mycket om massmorden på judarna.

Gann känner igen syndromet från sina besök i skolorna.

–Ibland när jag inledningsvis berättar vad jag ska prata om säger någon elev: nej, inte det, inte nu igen, det räcker. Fast även det motsatta händer; elever som verkligen uppskattar historien om Wallenberg, för att den rymmer ett ljus. Den visar att det gick att göra något. Och att det går att göra något. Jag menar, också vi lever i en tid som be- höver människor som bekäm-par ondskan, som Wallenberg gjorde. Det är därför han är viktig.