”Vi är alla. Vi är en enda. Vi är ett. Amen”.

Predikanten i skådespelaren Linus Lindmans skepnad står framför en liten lastbil längs landsvägen och sjunger en kraftfullt långsam blues efter att just ha begravt farfar i familjen.

”Dämpa cymbalen, Niclas”, ber regissören Alexander Öberg i svart keps och rödskimrande valrossmustasch.

Niclas heter Ekholm i efternamn. När han inte slår på trummorna i orkesterdiket tillhör han skådespelarensemblen vid Örebro länsteater. Alexander Öbergs musikaliska teatertolkning av John Steinbecks ”Vredens druvor” låter alla göra allt. De elva skådespelarna spelar minst lika många instrument. Ömsom bullrigt bröligt, ömsom fjäderlätta flöjttoner.

Ensemblen påminner i mycket om senaste gången regissören intog detta anrika teaterhus från 1853. Precis som i hyllade ”Amadeus” är den sällan spelade ”Vredens druvor”, höstens stora satsning, ett slags musikteater.

– Det är klart man tackar ja om teaterchefen kräver vatten på scenen, skrattar Alexander Öberg och tar ett skutt över spången mellan scen och salong.

Fortfarande uttorkat ska orkesterdiket snart fyllas av de enorma skyfall som drabbar den efter arbete och föda febrilt hungrande familjen Joad på resan från ett fattigt Oklahoma mot drömmarnas bördiga Kalifornien. Att den mollstänkta resan på väg västerut längs Route 66 skulle ackompanjeras av sång och musik förstod Alexander Öberg redan när han regisserade Markurells och hörde att skådespelarna verkligen kunde sjunga.

– Det blev ännu tydligare när vi jobbade med ”Amadeus”. De sjunger kanske inte som Radiokören men jag ville inte bara sätta in en cd och låta Wienfilharmonikerna stå för musiken. När vi började prata om ”Vredens druvor” ville vi ta nästa steg: att de både sjöng och spelade, säger Alexander Öberg som har gjort den nyskrivna musiken tillsammans med översättaren Erik Norberg.

För att klara logistiken mellan musik och tal i föreställningen alternerar fem gitarrister och fyra trummisar och basister. Lägg därtill dragspel, xylofon, flöjt, bastuba, trumpet och en stor portion av punkens ”alla kan”–ideal, så börjar ljudbilden klarna.

– Det här är min historia också. Jag började i punkbandet Sura strumpor i Helsingborg och har aldrig slutat spela. I Göteborg var jag med i Ladomir. Vi tog en paus i 20 år men har bildats igen. Titta, de sliter som djur, säger Alexander Öberg medan Jenny Norén tutar i trumpeten.

– Vi skulle kunna lösa det med en synt, men det hade varit tråkigare.

Vad är det för energi du vill komma åt?

– Att det är ruffigt; att det är liv och här och nu och på riktigt. I det här ruffa finns också en sorg och aggressivitet – en smärta som proffsmusiker har mycket svårare att få fram. Ofta när man tittar på musikaler sitter de i diket och spelar efter noter, och så byter de ut varandra ibland. De syns nästan aldrig. Varför har vi levande musiker när det ändå inte svänger? Upp med dem på scenen, uppmanar regissören (för övrigt bror till cellisten Sebastian Öberg i Fläskkvartetten) medan han följer replikerna parallellt på sin Ipad.

I Sverige har ”Vredens druvor” bara spelats en gång tidigare, i en uppsättning på Göteborgs stadsteater för 20 år sedan. Båda använder för övrigt den amerikanske dramatikern Frank Galatis bearbetning.

Är bristen på uppsättningar ett tecken på att pjäsen är svårspelad?

– (lång paus) Det är ju ett episkt drama, och har man inget estetiskt eller musikaliskt grepp, tror jag att den kan bli långtråkig. Sedan har temat kanske inte heller legat i tiden. Men nu börjar det bli inne med politisk teater igen. Det här handlar ju om klasskamp, förtryck och frågan om uppror, menar Alexander Öberg.

Själv hade han den Pulitzerprisade romanen från 1939 som kvällslektyr under repetitionerna av ”Amadeus”, och fastnade både för de realistiska och de mer poetiska avsnitten.

– För mig är det samma berättelse som händer i Europa nu som skedde efter börskraschen i USA under depressionen – när folk blev fattiga och många drog från inlandet till Kalifornien. Bara fem mil härifrån går rumänska bärplockare omkring och hoppas hitta bär eller kantareller, någonting.

Förutom arbetskraftsförflyttningen väver Alexander Öberg gärna in sin egen ambivalenta inställning till teaterbranschen som inspiration. När han tvingas lägga sig platt och acceptera att den konstnärliga processen hamnat i kölvattnet av ekonomin. Han understryker att det inte gäller just Länsteatern i Örebro, men att teatervärlden under de drygt 20 år han har arbetat så tydligt börjat styras av pengar. Med sin bakgrund som ledare för fria teatergrupper har han lärt sig att vända på slantarna, men regissörer som styrs mer av kaos än kosing har fått svårare att få plats. Och det gör utbudet tråkigare, menar han.

På plats gillar Alexander Öberg att skapa sina teaterfamiljer. Scenografen Zofi Nilsson softar i soffan i lunchrummet och berättar att det är åttonde gången de samarbetar. Nu började hon redan innan översättningen var klar.

– Det är inte ovanligt för mig att jobba så. Samtidigt är det texten som sätter igång bilder i mitt huvud. Det kan ha att göra med John Fords filmversion, men vi bestämde att pjäsen ska gå i grått. Och efter många uppsättningar där själva teatern ska redovisas – kulisserna, lingångarna – var jag sugen på att skapa rent visuella bilder.

På scenen dominerar familjen Joads lastbil, som dessutom får fungera som spelplats med sitt öppna flak. Bilen kan också snurra runt sin egen axel, som är statisk. Precis som familjens resa från sina övergivna 30 tunnland mot de mogna apelsinerna och druvorna. För trots att de reser från plats till plats, blir det inte bättre.

Lika orörlig är himmelsfonden, med inspiration från ”Singin’ in the rain”.

– Eftersom fonden står still måste världen flytta sig runt omkring; som när man sitter i en tågkupé och kulisserna åker förbi, säger Zofi Nilsson och förklarar att trots att all rekvisita inte är tidstrogen, pekar den mot en svunnen tid. Samtidigt är vi på Länsteatern 2012 och det är upp till publiken att avgöra hur de vill läsa pjäsen.

– Vi sätter ju inte upp ”Vredens druvor” för att berätta hur det var på 1930–talet.

Den gråa tonen har sitt upphov i ett barndomsminne Alexander Öberg hade, när han som sjuåring frågade sin pappa om hur det gick till när världen blev i färg. Var det en långsam process eller vaknade vi alla en morgon till en ny värld? Zofi Nilsson gillade tanken på hur man klär scenen svartvit.

Kostymerna är färgade av samma idé, men kanske mest av den gråton som under depressionen var dammet över Oklahomas obrukbart torra jord. Hela familjen Joad kläs i samma skal av skräddarsydda snickarbrallor, där plaggen målas fram på bomullsväv.

I kostymateljén står Linus Lindman framför spegeln och väntar i bara kalsingarna. Kostymören Elin Hallberg bläddrar sig fram bland skjortor och byxor på klädhängaren. Passande nog gillar han byxorna han själv bar när teatern gjorde Steinbecks ”Möss och människor” för 13 år sedan. Liksom resten av ensemblen gör Linus Lindman flera roller, och förutom pastor är han bland annat bilhandlare och lägerchef.

– Den där svartvita världen är så tilltalande som bild. Jag har tittat mycket på fotografen Dorothea Langes dokumentära foton på hemlösa och arbetslösa från depressionen. Overallerna går ton i ton med fonden och tanken är att det här skalet luckras upp när familjemedlemmar dör, både mentalt och fysiskt, förklarar Elin Hallberg som skapade betydligt mer drömlika kreationer i ”Amadeus” och senast klädde ”Top girls” på Stockholms stadsteater.

Hon gillar att allt kan hända snabbt när Alexander Öberg regisserar, och har garderat sig med ett invecklat krysschema där hela händelseförloppet och alla karaktärer finns med som i ett enormt pussel. Elin Hallberg ber en kollega plocka bort en mässingsknapp i bilhandlarens kostym, så han ser lite fattigare ut.

– Det kan funka, säger Linus Lindman mer bekvämt, medan magen åker fram och hållningen blir lösare.

Tillbaka på scenen är farfar död och begraven. Och familjen Joad har fortfarande 150 mil kvar att köra. ”Det är en jävla massa fattiglappar ute på vägarna nu”, utbrister en man när de närmar sig Coloradoflodens strand. Familjens gravida dotter Sarons Ros drömmer sig bort från fruktplockning till ett modernare cityliv med pojkvännen Connie. Hon gör det i en lovsång, laddad med framtidshopp: ”Jag vill bo i en stad, gå på bio var dag”, är några sekunder av euforisk trallpunk mitt i misären. Alexander Öberg reser sig upp från salongsfåtöljen och visar med armarna att han får gåshud.

Efteråt tar han igen sig i den nyrenoverade foajén och passar på att hylla huset och skådespelarna.

– Det är lyxigt att få vara i en sådan här kristallkronemiljö. Samtidigt är teatern så liten att man också kan spela med små uttryck och komma nära publiken. Med den här ensemblen håller jag på att utveckla en blandning mellan buto och buskis. Det absolut finaste av det finaste är väl butodansens långsamhet, mixat med det värsta av allt: buskisen, skrattar Alexander Öberg.

Han är själv uppvuxen i en värld där Skånska teatern i Landskrona kombinerades med Nils Poppes sommarteater på Fredriksdalsteatern. Addera åren i punkband med många droppar ungdomsteater i Göteborg i frigrupperna Bhopa och Bastard och avsluta med ett rejält stänk Backa teater i samma stad: resultatet är en regissör som aldrig förstått gränslinjen mellan fin- och fulteater.

– I de svängarna uppstår det förhoppningsvis något slags liv. Poppe tillhörde fulteatern, trots att alla beundrade honom i smyg för att han var en så bra komedikille. Men det har blivit bättre, nu när även finteatrarna börjat anställa skådespelare som kan spela komedi. Hade Morgan Alling verkat på 50–talet hade han fått kuska runt i cirkustält.

– Nu vill jag utveckla musik och teater: att både kunna berätta riktigt allvarliga historier och ändå stämma upp i sång ibland, säger Alexander Öberg.