”47 sekunder” är den svenska titeln på Arash Hejazis memoarer, en återblick på en uppväxt i Khomeinis diktatur, en berättelse om en generation som aldrig upplevt frihet, men som ändå fortsatt kämpa för den. Den knappa minuten är också längden på det Youtubeklipp som Arash Hejazi lade ut på internet 2009 och sedan kommenterade i medier över hela världen: en skakig filmsnutt från en demonstration i Teheran visar den 26-åriga studenten Nada Agha-Soltan som förblöder, skjuten i bröstet av iransk milis. Den som försöker stoppa blodflödet är förläggaren, författaren och läkaren Arash Hejazi. Hans vän filmar med mobilkameran.
- Innan dess definierade jag mig utifrån min position i samhället. Jag var en del av Irans kulturliv och ganska välkänd som skribent. Men från och med den 20 juni 2009 fick jag en helt ny roll, som överskuggade hela mitt tidigare liv - jag blev ett vittne.
Det var sommaren 2009 och president Ahmadinejad hade vunnit valet trots att hoppet om en ny reform väckts till liv med motkandidaten Mousavi. Neda, vars namn betyder ”rösten” på persiska, blev en internationell symbol för politisk frigörelse och med hennes död riktades världens ögon mot Iran. Åtminstone fram till Michael Jacksons död ett par dagar senare. Arash Hejazi berättar i sin bok om hur han som liten i smyg lärde sig dansa moonwalk; musiken var en del av drömmen om ett annat liv.
- Men med hans död blev det påtagligt hur fort världen går vidare. Min generation och den efter är så ensamma, vi får inget stöd från omvärlden i vår kamp för frihet.
I Europa har den kallats generation x, eller den ironiska generationen. I Iran kallas den i stället den förlorade generationen, de som redan som barn såg den förhatliga shahen störtas 1979 för att i stället växa upp under Khomeinis allt brutalare islamistiska diktatur. När Arash Hejazi skriver om sina upplevelser är det omvärlden han vänder sig till, och han är mycket kritisk mot omvärldens sanktioner mot Iran.
- Ju mer press man lägger på Irans regering, desto farligare blir Iran. Med nationens säkerhet som ursäkt trycker man ner alla former av opposition och yttrandefrihet. Omvärldens embargon orsakar svält och människor som tvingas lägga all sin energi på att överleva kan knappast förväntas skapa opposition.
Kraften borde i stället läggas på att bevaka de mänskliga rättigheterna, som dagligen kränks i såväl Syrien som Iran, menar han.
- Vi iranier bryr oss om världen och jag förväntar mig att världen ska bry sig om oss. Men det är ekonomisk kris i Europa, val i USA... Jag förstår att Grekland har svårt att bry sig om Iran just nu, men varje oskyldigt liv som släcks borde vara lika mycket värt för världens organisationer och politiker.
När Arash Hejazi bestämde sig för att berätta om omständigheterna kring Nedas död visste han att han därmed valde ett liv i exil. I dag lever han med hustru och son i Oxford, men säger att det första året - mitt i lågkonjunkturens England - var svårt.
- Jag förlorade allt jag hade åstadkommit och tvingades börja om från noll utan pengar och reservplan. I dag har jag ett bra jobb och lever ett normalt liv, men utan passion.
Passionen förknippar han med Iran, landet som inte liknar något annat. Du kan aldrig lämna Iran bakom dig, menar han.
- I Iran var varje dag spännande, allt jag gav ut eller skrev gjorde skillnad. Jag kunde påverka. Jag tror det är så för många i exil, man förvandlas till en högst ordinär invandrare. Jag försöker hålla elden levande, den här boken är ett sätt att försöka göra skillnad.
