Pridefestivalen är inte bara parader och schlager. På Kulturhuset – just nu omdöpt till Pride House – blandas debatt, föreläsningar och kulturprogram, också några sceniska.

Fångvänskap heter en pjäs av Gertrud Larsson som beställdes av teaterchefen Benny Fredriksson på Stockholms stadsteater. Tråkigt nog har den aldrig blivit iscensatt, istället lästes stycket nu från manus.

Gertrud Larsson var på plats, liksom regissören Carolina Frände. På golvet satt elva aktörer bredvid en tom stol som fick representera en stum, men viktig, roll.

Fångvänskap handlar om kärlek mellan kvinnor på fängelser. Fram till förra sekelskiftet var det vanligt med gemensamhetsanstalter där ett enda stort rum fick tjäna som arbetslokal, umgängessal och sovrum. Bland kvinnorna uppstod kärleksrelationer, ”fångvänskap”.

Forskaren Pia Lundahl har skrivit om företeelsen och generöst lånat material till Gertrud Larsson som skapat ett halvdokumentärt drama om behovet av kärlek och sexualitet som variabel möjlighet.

Pjäsen Fångvänskap är en stort anlagd skildring av manlig maktutövning – via fängelsechef, fångläkare och präst – och samkönad kärlek som en möjlig ömhet och tröst utan att kärleken som drift förbigås.

Stycket utspelas 1888 och bygger på verkliga händelser; fängelsemiljön för tankarna till Peter Weiss Marat/Sade medan vissa skeenden är rent ibsenska och rör den borgerliga familjen, syfilis och skräcken för skandal.

Gertrud Larsson lägger drastiska scener på rad, texten bör vara mycket spelbar och rollerna fyllda med konflikter. Biblisk moral kolliderar med begär, hög blir låg, vitt blir svart – allt och alla rör sig och förändras, liksom luthersk skuld och skam.

Det är bara att hoppas att någon djärv regissör vill ersätta någon förutsägbar Shakespeareuppsättning med Fångvänskap som inte bara håller fram en bit dold historia utan också komplicerar och diskuterar vår bild av fängelser och straff.