Klivet kan tyckas långt från Skärholmens torg med sitt mångkulturella folkliv in till det snöiga, vindpinade Fattigsverige så som det skildras i Carolina Frändes infallsrika uppsättning Barnen ifrån Frostmofjället, byggd på Laura Fitinghoffs klassiker från 1907. Men att mitt bland 120 skolbarn uppleva denna sceniska roadmovie om en syskonskara på flykt, är en påminnelse om teaterns och den goda berättelsens kraft. Det kniper till i tårkanaler och mage.

Efteråt trängs barnen i teaterfoajén för att få program och autografer av skådespelarna. Särskilt flockas de runt Gullspira, den talföra geten som spelas av den reslige Robert Fux. Häpnadsväckande självklart förenar han djur, primadonna och modersgestalt till en varmhjärtad hen.

– Ja, föreställningen engagerar och berör, det är en berättelse om livet. På ytan är det en saga, men alla kan lägga in sina egna erfarenheter av att ha lämnat tryggheten, säger regissören Carolina Frände när vi ses några dagar efteråt.

Carolina Frände.

Vi "kapar" publiken genom att inte ens prata om kön.

Hon är mycket hedrad över att få SvD:s Thaliapris. Särskilt roligt är det att barn- och ungdomsteatern uppmärksammas, säger hon och betonar att verksamheten på Stadsteatern Skärholmen är ett kollektivt arbete av alla på och bakom scenen. Nyligen tackade hon ja till förlängt förordnande som konstnärlig ledare till 2015.

– Det känns som om vi har landat. Nu vet vi något om platsen och publiken. Vi för ständigt samtal med och om den. Många teaterovana barn kommer hit från grannkommunen Botkyrka, vi är deras närmaste teater.

När Carolina Frände tillträdde 2009 började hon från noll. Arbetet med att bygga upp en verksamhet, pröva idéer och tålmodigt följa en konstnärlig intention har varit hårt, men med stor frihet som satellit till moderinstitutionen vid Sergels torg. Numera är Frände en känd person i den ”periferi” som är hennes centrum - en plats där man lättare får syn på rådande normer i samhället, menar hon.

– Folk kommer fram och pratar. Kontakterna med stadsdelsförvaltning, föreningsliv, skolor och företagare har bidragit till att öppna teaterhuset. Vi är ”mitt i byn”, en communityteater med gästspel och residens. Standarden ska vara lika hög här som i stan.

Carolina Frände

Född: 1973 i Östervåla utanför Uppsala. Uppvuxen i Tranemo, Västergötland.
Bakgrund: Regiutbildning vid Dramatiska institutet. Konstnärlig ledare för Unga Riks. Prorektor på Teaterhögskolan i Stockholm 2004-2009. Initiativtagare till projektet Att gestalta kön, som hölls på alla teaterhögskolor. Konstnärlig ledare för Stadsteatern Skärholmen till 2015.
Uppsättningar i Skärholmen: Grymma sagor, Sugarstar Sockerstjärna, Salong Normal, Barnen ifrån Frostmofjället (spelas t o m 12/5) m fl.
Annan regi: Krig och fred, Gertrude Stein, m fl på Stockholms stadsteater. Pelle Snusk, En helt god kvinna, Crime scenes, m fl på Göteborgs stadsteater. Palme på Uppsala stadsteater. Dramaten (Lucas Svenssons dramatik), Backstage, Teater Bhopa m fl.
Kommande i Skärholmen:
22/5: Spåra, interaktiv föreställning från 5 år med livekonstkollektivet Melo.
September: Lyssningsloungen med Unga Radioteatern. Alejandro Leiva Wengers pjäs 127 återkommer.
12/10: Meningen med livet (från 8 år). Filosofisk pjäs som växer fram i samtal med barn.
November: Orlando av Virginia Woolf, med Robert Fux.
2013: Den unge Werthers lidanden, Sverigepremiär på scen för Goethes brevroman.

När det blev känt att teatern skulle spela Barnen ifrån Frostmofjället kom frågorna: Hur ska ni göra, ska ni skildra barn på flykt från Afghanistan?

– Det finns en föreställning om att förortsteater inte ska spela klassiker. Men jag tycker tvärtom.

Här får barnen en berättelse om ett Sverige som för bara 150 år sedan var ett utvandrarland. Uppsättningen realiserar erfarenheter ensemblen har samlat på sig i mötet med publiken, inlett våren 2010 med projektet Grymma sagor. Det Brecht-inspirerade teaterspråket med distansering är ett medvetet val. Liksom att undersöka och gestalta identitet, genus, makt och klass.

- Skådespelarna och deras erfarenheter är centrala i mitt arbete, förklarar Carolina Frände, som hela tiden bygger vidare på sina teman.

Att låta Robert Fux göra Gullspira till ställföreträdande modersgestalt var en naturlig fortsättning på arbetet med Sugarstar Sockerstjärna, där den 33-årige Fux mångbottnat gestaltade en tonårsflickas utanförskap. Hans erfarenhet som drag-artist kom väl till pass i Gullspiras kabaréframtoning.

- Att låta moderliga känslor ta gestalt i en manlig kropp är ett sätt att få syn på dem, menar Carolina Frände, som också inspirerats av barnpsykologen Bruno Bettelheims teorier om den allvetande berättaren och djurets plats i sagan.

Och barnen lär sig älska denna annorlunda get, som lojalt tar deras parti.

– Vi ”kapar” publiken genom att inte ens prata om kön. Samma grepp använde vi i Sugarstar.

Teman om identitet, normer och genus blir så starka på teaterscenen, i det som sker i mötet med publiken, menar Carolina Frände, som under sina 13 år som professionell regissör alltmer har kommit att fascineras av kropp och rörelse. Hur läser vi av kroppen? Hur värderar vi den utifrån kön, ålder, etnicitet? Var placerar vi den i rummet?

– Suzanne Osten var min professor på Dramatiska institutet och hon var avgörande för det arbete vi kan göra idag, också i relation till barnpubliken, konstaterar Frände, som på olika sätt försöker förena det glapp mellan teoretisk och praktisk kunskap hon menar ännu råder i Teatersverige.

Den amerikanska queerteoretikern Judith Butler är en av hennes inspiratörer. När denna besökte Stockholm förra året väcktes tanken att Butler skulle kunna vara en förebild för Gunilla Röörs gestaltning av Gertrude Stein i Marty Martins pjäs, som Frände satte upp på Stockholms stadsteater i höstas.

Kritikerna har öst beröm över Röörs tolkning av denna kulturpersonlighet som verkade mitt i modernismens genombrott. En grundläggande tanke i den sparsmakade uppsättningen, var att - likt det tidiga 1900-talets bildkonstnärer - gestalta idén om Gertrude Stein snarare än göra en porträttlik avbild.

– Vi ville dekonstruera henne och ateljén med ett kubistiskt förhållningssätt. Hon berättar - och språket skapar verkligheten. Vi ville också gestalta ett kvinnligt geni.

- Det tidiga 1900-talet var en så radikal tid, också i praktiken. Stein levde inte bara ut sin lesbiska identitet utan tog sig en manlig position. Jag vill lära mig något nytt i varje projekt, säger Carolina Frände, som nyligen fängslats av danska Louisianas utställning Avantgardets kvinnor.

Besöket där var en bra uppladdning inför höstens uppsättning av Orlando, Darryl Pickneys monologversion av Virginia Woolfs djärva roman från 1928 som föregår vår tids debatt om könet som social konstruktion. Det är en text som verkligen ”väntat på” Frände. Robert Fux ska spela den unge mannen som färdas genom tiden och blir kvinna. I Sally Potters filmatisering spelades rollen av Tilda Swinton.

– Det är intressant att en biologisk man ska göra Orlando, tycker regissören. Maskerad och drag är också ett sätt att gestalta maktperspektiv. Vad händer med makten när en man klär ut sig till kvinna - och vice versa? Vad är att klä ut sig? Man kan även ”draga” inom könet. Fast jag får väl dragvärlden på mig när jag säger det!

Likt barnen från Frostmo har Carolina Frände gjort lång resa från uppväxten i lilla västgötska Tranemo. Teateryrket fanns inte i familjen, men hon såg mycket och visste tidigt att hon ville bli regissör.

– Jag gick en teaterkurs hos Unga örnar, tittade på de andra barnen som spelade och tänkte: De är bättre än jag. Jag upptäckte min blick utifrån; att det är här jag ska sitta.