Mamma Sofia Eriksson med sonen Olov Hökerberg, 9 månader, i babyrummet på Kulturhuset i Stockholm.
Ett femtontal barnvagnar står i entrén till Galleri 3 på Kulturhuset, vuxenskor och jackor i garderoben. Golvet är vitt, väggarna och taket klädda i vitt tyg, soffor, kuddar, pelare, långa ormar, små rum – allt är vitt. Ljuset skiftar svagt, som skuggor när moln drar förbi. Andrea Fantuzzis musik, en ensam saxofon, trevande toner utan uppenbar melodi, toner som tystnar helt i korta stunder eller plippar fram, sakta som ett sommarregn.
Stilla, till synes förundrade, kryper bebisar på golvet. Iakttar varandra, slår försiktigt med en av de små mjuka molnbitar som ligger här och var eller smakar lite på ett kuddhörn.
En jollrar i sin mammas knä, en ligger på rygg, viftar med händerna och tycks kommentera ljuden. En har krupit fram till en spegel och fingrar på bilden av sig själv, en annan blir ammad inne i litet tält. Några mammor pratar mumlande med varandra medan deras bebisar iakttar varandra.
I en del av rummet sitter Olov Högerberg, 9 månader, med sin mamma Sofia Eriksson.
–Det är roligt både för mig och för honom att kunna göra något tillsammans, han har ju inte ro att sitta med mig på ett fik längre. Här är det lugnt och harmoniskt, han blev väldigt tyst direkt vi kommit in och tittade.
Ofta är kultur för yngre barn detsamma som klara färger – rött, gult och grönt. Här har man istället valt vitt för att inte låta rummet stjäla uppmärksamhet.
–Vi ville fokusera på mötet, att låta besökarna vila blickarna på varandra istället. De är själva objekten. Mycket i barnkultur är föreställande, vi tror att barn är sensuella varelser som vill upptäckta, säger Magdalena Åberg, utställningens scenograf.
Helena Gomér, utställningens producent fyller i:
–Den första tiden är viktig, att bli sedd och hörd. Här får man chansen att vara med varandra bortom en stressig storstadsmiljö. Tanken är att besökarna ska upptäcka det unika i relationen, att det kan räcka att vara tillsammans. Vi kallar utställningen bakåtsträvande och understimulerad.
Behovet av att göra något för de yngsta besökarna har länge varit uppenbart dem som arbetar på Kulturhusets Rum för barn. Där är fullt så gott som jämt och väldigt många av besökarna är egentligen för små för den verksamhet som erbjuds.
–Idén till utställningen kommer ursprungligen från Katti Hoflin, chef för Rum för barn. Det här är första gången vi gör en utställning för de allra minsta. Så vitt vi vet är den världsunik, säger Helena Gomér.
Men hur kommer det sig att det på bara några år kommit så mycket kultur riktad direkt till bebisar? Babyboomen, säger några. Det finns just nu många små barn och föräldralediga föräldrar.
–Rent kommersiellt har fler och fler upptäckt att det finns en marknad, säger Göran Lidbrink, producent och scenmästare på Teater Tre.
Det är Ann-Sofie Báránys pjäs Babydrama som väckt mest uppmärksamhet av de senaste årens kultur för bebisar, ett samarbete med Suzanne Osten på Unga klara. Föreställningen hade premiär för tre år sedan och en bok om arbetet gavs ut i höstas på bokförlaget Kabusa. Men även Teater Tres bebisföreställning Bubbla har gått för mer eller mindre utsålda hus och turnerar runt om i landet.
Många, tror Göran Lidbrink, är tagna av den nya publiken och möjligheten att utveckla konst och berättande för och i samspel med dem. Liksom andra hänvisar han även till andra länder, som det norska forskningsprojektet Klangfugl, senare EU-projektet Glitterbird, som undersöker scenkonst för dem under 3 år. Påverkat intresset har också senare upptäckter inom spädbarnsforskningen, som visar att bebisar har större förmåga att uppfatta än vad man tidigare trott.
–Vi är många som var skeptiska från början. Men Bubbla har varit oerhört givande för oss, för föräldrarna som för första gången gör något med sitt barn och för barnen. Att det är givande för barnen märker både vi och föräldrarna, även om vi ju inte kan veta exakt hur och vad barnen egentligen upplever.
