Det svenska folkhemmet har inspirerat många franska socialister, men många av de idéer som genomfördes av Rovard och Mitterand hämtades från 50-talets visionär: premiärminister Pierre Mèndes France.
Av Marie Demker
I en intervju 1976 med den franske journalisten Jean Lacouture sa den tidigare franske premiärministern Pierre Mendès France att "inom ramen för en grundläggande historisk determinism, vilken jag i ett långsiktigt perspektiv finner tvingande [...] kan individer vara användbara eller skadliga." Hans eget bidrag till den franska historien blev slutet på det franska kriget i Indokina. Men när han hoppades att också förändra såväl den franska synen på imperiet och Europa som det politiska systemet nådde han inga omedelbara framgångar. I stället tvingades han avgå redan 1955 och efter en kort sejour som utrikesminister 1956 återkom han inte till beslutsfattande positioner förrän 1967. Man kan med visst fog fråga sig hur detta kom sig. Pierre Mendès France hyllades både inom och utom Frankrike för sin insats i Genèveförhandlingarna om Indokina och han ansågs besitta stort politiskt mod som vågade utmana den franska vinindustrin genom att uppmana fransmännen att dricka mjölk. Han är en av de få premiärministrar från Frankrikes fjärde republik som fortfarande är ihågkomna utomlands och hans namn förknippas med politiskt nytänkande. Men framgångarna för hans politik i vid mening skulle låta vänta på sig.
Pierre Mendès France föddes i Paris 1907. Han härstammade från två judiska familjer - en från gränstrakterna i Alsace och en från gränstrakterna söder om Bordeaux. Ingen av familjerna var traditionellt judisk, snarare tvärtom. Men att hans judiska börd gjorde honom till landsförrädare i mångas ögon blev tydligt då han fängslades av den franska Vichyregimen 1940, formellt för desertering men i praktiken för att han var jude. I alla de hatbrev han fick ta emot under sina försök att underlätta för Algeriets självbestämmande klargjorde avsändarna också ofta att bakom hans politik låg en judisk komplott. Att Pierre Mendès France härstammade från gränstrakterna och själv bar med sig ett gränsöverskridande i sitt fransknationella judiska ursprung är närmast symboliskt även för hans politiska gärning.
Pierre Mendès Frances första steg på den politiska banan togs 1932 när han blev Frankrikes då yngste parlamentsledamot, 25 år gammal, för Parti Radical. Mendès France gick bort för på dagen tjugo år sedan, den 18 oktober 1982. Sista gången han gjorde en politisk insats var i stödet till Mitterrands presidentvalskampanj 1981. Mendès France hade medverkat som statssekreterare i Léon Blums folkfrontsregering 1938 och han var ekonomiminister i de Gaulles efterkrigsregering 1944-1945. Genom mötet med journalisten George Boris kom Mendès France att utveckla sina ekonomiska idéer till en politisk plattform. George Boris var den grå eminensen i Mendès Frances regering, särskilt avseende de internationella frågorna. Till skillnad från de flesta andra franska politiker omgav sig Mendès France med ett nätverk av icke-partitillhöriga individer som tjänade som bollplank i olika frågor. Regeringen sattes samman av personer utan hänsyn till partitillhörighet och de politiska budskapen fördes lika ofta ut via medierna - till exempel i veckotidningen L'Express - som via de gängse politiska kanalerna.
Mendès France var en fransk politiker med ovanliga ambitioner. När han den 18 juni 1954 installerades som fransk premiärminister hade han en tuff politisk agenda. Först och främst lovade han att få slut på det krig som rasat i Indokina ända sedan andra världskriget tog slut. Därefter lovade han att lansera en radikal ekonomisk politik som innefattade en kraftfull liberalisering och ett slut på det statliga stödet till vinindustrin. Hans internationella visioner var minst lika långtgående. Han ville prioritera det europeiska Frankrikes ekonomiska och sociala utveckling så att detta välstånd sedan skulle spridas i en fransk union som bestod inte av kolonier utan av associerade fria stater. Den politiken vann dock inte gehör bland övriga politiska grupperingar i efterkrigstidens Frankrike. Inte heller hans direkta tilltal till folket, med veckovisa radiotal, blev något framgångsrecept. Redan i februari 1955 tvingades han avgå efter en misstroendeomröstning om Algerietpolitiken. Han återkom emellertid som utrikesminister under våren 1956, då i valallians med socialisten Guy Mollet, men avgick efter konfrontationer om Algerietpolitiken i maj samma år.
Pierre Mendès France visade redan i sitt löfte att göra slut på kriget i Indokina att han hade en annan politisk strategi än tidigare franska politiker. Han satte upp en tidsfrist för sig själv, och i sitt installationstal till parlamentet sa han uttryckligen att han tänkte avgå om han inte senast den 20 juli hade uppnått ett fredsavtal. Genom intensivt förhandlingsarbete i Genève med Sovjet, Kina och delegationerna från de stridande parterna, samt samtal på hemmaplan med Storbritannien och USA, lyckades Mendès France få fram ett avtal den 20 juli 1954. Vietnam delades och Laos och Kambodja blev självständiga. Tyvärr skulle det visa sig att parterna inte höll sig till den överenskommelse som ingåtts. De fria val som skulle hållas senast 1956 hölls aldrig och USA fortsatte att stödja den sydvietnamesiska regeringen för att hålla den kommunistiska nordvietnamesiska regimen stången.
Mendès Frances motiv för att göra slut på kriget var flera. Först och främst var han orolig för att kriget skulle få en global spridning och engagera stormakterna på ett förödande sätt. Något som paradoxalt ändå blev fallet. Men han var ju självklart också mycket medveten om de enorma kostnader som kriget förorsakade den svaga franska ekonomin. Om inte kriget tog slut fanns det ingen möjlighet att genomföra sociala reformer i Frankrike.
När avtalet slutits och Frankrike äntligen hade fred påbörjade Mendès France försök att förhandla fram en tunisisk och marockansk autonomi. Efter några månader påbörjades dock upproret i Algeriet. Ett nytt kolonialkrig skulle alltså återigen tära på de mänskliga och ekonomiska resurserna, och möjligheterna till reformer försvann återigen. Inte förrän under 1970-talet kunde Frankrike genomföra den ekonomiska och sociala modernisering som Pierre Mendès France försökt påbörja redan 1954.
Efter de Gaulles maktövertagande i Frankrike 1958 pressades all vänsterliberal opposition ut från maktens centrum på ett sätt som inte gav Mendès France något som helst politiskt utrymme. I stället för den närmast federala lösning som Mendès France önskat ge Algeriet i mitten av 1950-talet kunde Frankrike 1962 - efter sju års krig - se ett fritt Algeriet ta form och tvingade ta emot en miljon flyktingar med europeiskt ursprung. Samma år gav Mendès France ut en bok, "La République Moderne", där han utvecklade sin syn på en modern demokratisk stat. Han vände sig mot konservativa makteliter och mot att auktoritet och karisma höll på att bli grunden för demokrati. Han förespråkade ändå en stark stat som primärt tar ansvar för den ekonomiska utvecklingen och som vågar både intervenera och styra ekonomin. Vidare ville han se en ökad regionalisering i det centralistiska franska systemet och han önskade ökat engagemang i industrin från starka fackföreningar. Han menade att "människans liv förblir stympat när det inskränks till en individuell horisont" och manade till aktivt medborgerligt deltagande i såväl politisk debatt som faktiskt beslutsfattande. Han betonade glädjen i och nödvändigheten av allas ansvar för samhällets helhet. I början av 1960-talet röjde han förhoppningar om en ny generation som skulle frigöra sig från de gamla strukturerna och omskapa det franska samhället. Men den generationen skulle inte komma till makten i Frankrike förrän 20 år senare, med François Mitterrand i spetsen.
Mendès France förnekade - till skillnad från de allra flesta franska politiker - att Frankrike var en nation med ett visst öde och viss bestämd utveckling. För Mendès France var politiken en möjlighet att göra samhället till ett system i människans tjänst. Han såg inte människan som en del av en nationell organism, likt de dominerande konservativa politikerna, men inte heller som en liten kugge i ett stort kollektiv maskineri, likt det stora franska kommunistpartiet. I stället ville Mendès France lyfta fram medborgarskapet och människans naturliga önskan att solidarisera sig med och ta ansvar för andra som en grund för ett gott samhälle. Han försökte medvetet förneka etnicitet, territorium, historia och öde som grund för en nationell gemenskap. Och därmed fick hans internationella visioner en sprängkraft i Frankrike som han möjligen inte själv förutsåg.
Att förneka Frankrike rätten att bygga en global närvaro på kontroll av territorium eller på etnisk bakgrund var en djupt främmande tanke i 1950-talets Frankrike. När Mendès France i stället lyfte fram medborgarskapet gav han utrymme för en fransk global närvaro som byggde på autonoma områden - i de fall där det fanns en önskan om självbestämmande - som frivilligt väljer att ingå i en större gemenskap. En sådan gemenskap skulle grundas på de inkluderande nationella värden han uppfattade att Frankrike stod för: universella rättigheter, humanism samt social och ekonomisk utveckling. I Frankrike fanns emellertid ingen resonansbotten för en sådan syn på världen och på Frankrikes roll. Mendès France fick därför aldrig fullt genomslag för sina idéer. Det blev andra, exempelvis Mitterrand, som skulle leda hans tankegångar vidare och omsätta dem i ett permanent inflytande. Frankrikes vilja att delta och spela en roll i den europeiska gemenskapen samt närmandet till Tyskland skulle i dag säkert ha applåderats av Mendès France.
En del har menat att Pierre Mendès France var en svensk socialdemokrat som hamnat i fel land. Och det är sant att någon "folkhemsk" socialism inte har funnits i Frankrike. Trots det har Sverige faktiskt varit ett föredöme för många franska socialister, till exempel var Michel Rocard (premiärminister 1988-
1991) aldrig sen att lyfta fram den svenska socialdemokratin som inspirationskälla till sitt politiska arbete. Men en viktigare förklaring till att Mendès France aldrig fick det folkliga stöd som både de Gaulle och Mitterrand fick är snarare att han aldrig sökte stöd hos det politiska systemet. Han gjorde visserligen ett försök att reformera det radikala partiet så att det kunde utgöra en plattform för hans politiska ambitioner men misslyckades, till skillnad från Mitterrand som lyckades med detta med socialistpartiet 1971. När Mendès France i början på 1960-talet, tillsammans med flera andra prominenta vänsterpolitiker, försökte skapa ett nytt socialistparti fick det en alltför stark intellektuell prägel för att vara en bra plattform för att erövra makten. De Gaulles makttillträde hade dessutom enat majoriteten av befolkningen för en nationell linje och mot allt som kunde ses som splittring och partipolitik.
Att Pierre Mendès France inte fick genomslag för sina politiska idéer - trots ett långt liv i maktens centrum - förklaras av att de politiska argument han framförde och den syn på Frankrike som han omfattade inte var möjliga att förena med den politiska maktstruktur som var kännetecknande för det franska 1950-talet. Frankrikes politiska system var bräckligt under perioden direkt efter andra världskriget och kriget i Indokina liksom kampen för att behålla Algeriet gav militären en solid maktbas i fransk politik. Ett stort kommunistparti som hölls utanför allt politiskt inflytande kanaliserade det folkliga missnöjet - men som misstro mot hela det politiska systemet, inte som förändringspotential inom systemet. Mendés Frances idéer utmanade både militären och kommunistpartiet.
Att Mendès France inte heller sökte allianser bland de persongrupperingar som dominerade det franska parlamentet gjorde hans sak än svårare. Pierre Mendès France valde i stället att försöka få genomslag för sina idéer - utan sidoblickar på den rådande diskursen - och litade på deras innehållsliga kraft.
Men trots idéernas obestridliga kraft - de kom ju att ligga till grund för en politik som genomfördes långt senare - förmådde de inte förändra Frankrike under 1950-talet. I historiens ljus kan en individs nytta eller skada säkert utvärderas för den långsiktiga utvecklingen. Men medvetenhet om maktstrukturernas tvingande kraft - både de materiella och de ideologiska - och en strategi som omfattar allianser med meningsfränder, underlättar onekligen möjligheten till inflytande för individen, oavsett skada eller nytta.
Marie Demker är docent i statsvetenskap.
