Under 20 år lyckades Rikskonserter inte få till den rätta konsertkänslan på Nybrokajen 11. Kommer Länsmusiken att klara det? Stora salen är en aula och korridorerna andas fortfarande bibliotek. Den som lyckas bygga program i samspel med huset tar hem segern. Nu ger Semf julversion sig in i leken med en vintervariant av försommarens festival.

Eric Ericsons kammarkör under Fredrik Malmberg inledde inför en halvfull parkett, med maestro Eric själv i publiken, med iberisk renässansmusik och jubilaren Tomas Luis de Victoria (1548-1611). Kören stod från början bakom publiken. Första stycket, de Victorias Alma Redemptoris kändes så sakralt att vi inte tordes applådera under halva konserten.

Det är en Malmbergsk finess att föra sångarna i scenerier. En stråkkvartett smyger upp på scenen, plötsligt står trombontrion där. Inte förrän strax innan paus var alla på plats i en dubbelkör på vardera sidan om musikerna. Det teatrala anslaget stämmer med musiken, som innehåller kraftiga operatendenser.

En festival utmärker sig inte av de många konserterna utan av det som sker däremellan. Senare serveras taffel med sill och ostpaj, och en berättarstuga om jultraditioner uppstår i en lounge.

Mellanakten, svensk-tysk-engelska The Early Folk Band ser ut som ett band från det tidiga 70-talet, och låter exakt som ett. Många i publiken uppskattade kvintettens glada danslåtar på säckpipor och gitarr när salen gick från kyrka till pub på tre timmar. Men höjdpunkterna stod Miriam Andersén och Susanne Ansorg för, alldeles självlysande i tre sånger med fiddla.

Från elva till midnatt gavs kvällens happening, barockmys med madrasser. De sövande kvintgångar som Nora Roll, Anders Ericson och Per Gross presterade på gamba, gitarrer och blockflöjt fick ett slags rumslig dignitet som utmanade tiden. Timmen gick fortare än vanligt.