Tosca, det är en primadonna! Rollen skrevs först för den stora aktrisen Sarah Bernhardt, och sedan blev hon huvudperson i en dramatisk opera av Giacomo Puccini. En passionerad, svartsjuk, modig diva hamnar plötsligt mitt i en rafflande historia av våldtäktsförsök, mord och tortyr. Det hela slutar med att hon kastar sig från fängelsetornet Castel Sant’Angelo i Rom.

Första gången Ingela Brimberg sjöng Tosca fick hon hoppa från citadellet i Landskrona, och i vintras gjorde hon rollen på Göteborgsoperans jättescen, där hon omgavs av en hel armé av sammetsklädda Toscor. Ingela Brimberg fick strålande lovord för sin insats, och för henne har Tosca alltid varit en drömroll, berättar hon.

– Tosca är så lätt att förstå och leva sig in i! Det handlar om valet mellan det politiska och det privata. Toscas man har tagit ett beslut som hon tvingas hantera – och det leder till bådas undergång.

I Göteborg hann Ingela Brimberg dessutom göra ett Toscahopp rakt in i Peter Konwitschnys belamrade uppsättning av Richard Strauss Salome, redan från början ett sällsynt krävande parti. Men Ingela Brimberg gillar roller som tar tag i henne känslomässigt, som ger en fysisk och känslomässig förlösning i samspelet med orkestern:

– Opera kan vara något mycket feministiskt. Opera beskriver många kvinnliga dilemman – här kommer kvinnan till tals.

Ingela Brimberg försöker finna en balans mellan skenbara motsatser: självförtroende och osäkerhet, lustfylldhet och professionalitet. Hon har höjdskräck men vill ändå ägna sig åt bergsklättring:

– Om man litar på sig själv och sitt instrument blir man fri på scen. Och så måste man ha proportioner på tillvaron – att vara sopran är inte att vara hjärtkirurg. Tuppar jag på ett c är det ingen som dör för det.

Hur vill du karakterisera din röst?

– Den är stark, det tycker jag mycket om! Den har genomslag och stort omfång. Jag är en sopran med dramatik i rösten, och jag gillar att röra mig mellan olika stilar – det mår min röst bra av.

Innan hon slog in på operabanan genomgick Ingela Brimberg en femårig utbildning till psykolog.

– Jag hade precis fått min legitimation från Socialstyrelsen och hade redan ett jobb när jag fick beskedet att jag hade kommit in på Operahögskolan i Göteborg. Men det var aldrig någon tvekan vad jag skulle välja. Ibland kan det vara bra att gå långa och krångliga omvägar. Psykologutbildningen gav mig anledning att fundera över mig själv och möta människor som såg världen annorlunda.

Psykologbakgrunden har nog också påverkat hennes attityd till yrket:

Juryns motivering:


Ingela Brimberg tilldelas Svenska Dagbladets operapris 2012 för en stark musikdramatisk gestaltning av Tosca på Göteborgsoperan. Hennes färgrika sopran fångar rollens alla skiftningar, från temperamentsfulla utspel till avklarnad värme och smärta.

I juryn: Karin Helander, Gunilla Jensen, Bo Löfvendahl, Kaj Schueler, Margaretha Schön, Erik Wallrup, Anna Ångström.
Operapriset är 25 000 kr. Delades ut första gången 1977 till Erik Sædén.
Senaste pristagare: Örjan Andersson 2011, Malin Byström 2010, Michael Weinius 2009, Mats Ek 2008, Maria Sundqvist 2007
SvD:s KULTURPRISER

Litteraturpriset sedan 1944. Prissumma 30 000 kr.
Thaliapriset, SvD:s teaterpris, sedan 1951. 25 000 kr.
Operapriset (även till dans) sedan 1977. 25 000 kr.
Cliopriset. Bokklubben Clios och SvD:s historiska pris sedan 1994. 25 000 kr.



– Ibland känner jag mig som en soprankonsult. Första gången jag tänkte på det var när jag sjöng huvudrollen i Jenufa. Man har så mycket ljus på sig som huvudrollsinnehavare och får lätt en informell ledarroll även under arbetsprocessen.

Som många dramatiska sopraner började Ingela Brimberg som mezzosopran. När hon 1997 gjorde praktik i Carmen på Folkoperan träffade hon John Erik Eleby, basbaryton och pedagog, som var med i samma föreställning. Han hjälpte henne att börja nosa på sopranroller, bland annat prövade de en duett i Tosca. Det visade sig vara rätt.

– Om man har hamnat i fel röstfack måste det avprogrammeras för att man ska nå ett avspänt läge – det måste kännas befriat och lätt när man sjunger.

Ytterligare en drömroll förutom Tosca och Salome är Richard Strauss vilda Elektra:

– Kan tänka mig henne om ett par år… Det finns en förlösning i att leva ut allt det som är förbjudet för en duktig, ansvarsfull samhällsmedlem. Jag tror ju att vi alla har det lilla vansinnet inom oss, som källa till både oro och kreativitet.

Ett oväntat erbjudande kom förra året, från den store dirigenten Marc Minkowski och La Monnaie-teatern i Bryssel. Med kort varsel skulle Ingela Brimberg hoppa in som Valentine i Hugenotterna, en stor opera av Giacomo Meyerbeer som en gång var omåttligt populär men numera spelas ytterst sällan. Den uppsättningen blev vald till årets produktion av tyska prestigetidskriften Opernwelt.

Ingela Brimberg är inte helt säker på hur hon fick erbjudandet, men det kan ha spelat in att dirigenten hade sett ett Youtubeklipp där hon sjunger Pace, pace ur Ödets makt medan hon drar en kundvagn på Ikea. Det spelades in när hon medverkade i Folkoperans Mitt hjärta brister av Birgitta Egerbladh och sjöng den dramatiska Verdiarian vid en strykbräda. Ödets makt kan alltså vara både nyckfull och härlig – och den har givit Ingela Brimberg möjligheter till fler samarbeten med både Marc Minkowski och regissören Olivier Py.