Foto: Dan Hansson, Brutus Östling
Natten innan vi ska träffas avbokar han vårt möte, hans sambo har blivit sjuk. Tack och lov läser jag aldrig meddelandet för några timmar senare, i gryningen, kommer nästa besked: Han kör från Skåne så fort han hunnit lämna barnen i skolan och på dagis.
Att överleva dagen heter boken som Brutus Östling, tillsammans med Susanne Åkesson som är professor i zoologisk ekologi vid Lunds universitet, vann 2009 års Augustpris med, kategorin fackböcker. När han en minut efter avtalad tid kör in framför Biologiska museet på Djurgården – och ursäktar förseningen med att Stockholmstrafiken kan vara svårbedömd – inser jag tacksamt att boktiteln inte bara gäller fåglars sanslösa anpassningsförmåga. Även fotografen som tagit de rent magiska bilderna verkar vara en seg sort.
–Äsch, jag är van att köra 7000 mil om året. I kväll åker jag hem igen, borde vara framme vid tvåtiden, säger han glatt och låter sig fotograferas bland mås och trut.
Brutus Östlings skratt är fnittrande, som en glad fyraårings.
Huruvida någon fågel har ett liknande läte reder vi aldrig ut. Vi är redan inne på dvärgskarven, den ynkliga, som blivit en av mina favoriter i hans prisade bok. Fast först måste jag erkänna att jag inte kan särskilt mycket om fåglar.
–Det kunde inte jag heller för nio år sedan. Knappt skilja en häger från en trana, tröstar mästerfotografen och poängterar att det inte är ornitologerna som han i första hand vänder sig till. Det är icke-experterna, de som liksom han själv är mer intresserade av fåglars beteenden, hur de fungerar – och vad som går att fånga med ett teleobjektiv i rätt tusendels sekund.
Hur känns det då?
–Förmodligen samma sak som Zlatan känner när han gör mål. Yes, där satt den!
Brutus Östling sitter också ner nu, pratar så kaffet kallnar i koppen framför honom. Om några timmar kommer han, bekymrat, att undra hur jag ska få ihop denna text. Men nu studsar han lätt som en kolibri tillbaka till hur allt började. Att han växte upp i Järfälla nordväst om Stockholm, var oerhört fotointresserad i tonåren och funderade på att bli sportfotograf men sjabblade bort de sista gymnasieåren och slutade utan betyg i flera ämnen. Det blev för mycket egna skriverier, för mycket filosofi – och alkohol. Okej, vi tar det här, med en gång. Att Brutus Östling är nykter alkoholist, inte har druckit en droppe på 19 år men fortfarande deltar i självhjälpsgrupper.
–Jag står för det som varit. Men jag har fyra barn att tänka på och har slutat föreläsa om det. Genom dem, det är en av de fantastiska sakerna med att bli pappa, har också min egen person blivit mindre intressant. Alla människor är egocentrerade, för missbrukare gäller det i allra högsta grad.
Varför började du dricka?
–Det finns inga varför. Är man alkoholist så är man. Börjar man dricka så åker man dit, gör man det inte så slipper man. Så enkelt är det.
Nu tror han på det som är större, står över våra människoliv.
–Jag var förlorad, böjde huvudet ödmjukt till marken och bad Gud om hjälp att bli nykter. För mig är Gud förnuftet. Mitt liv fungerade när jag började tro, utan denna tro fungerade det inte.
Och när du sen står där ensam i naturen, är det då Gud du möter?
–Nej, nej. Min tro är rationell, ett val jag gjort.
Det finns en intensitet i hans personlighet, en besatthet som lever kvar. När Brutus Östling börjar med något, då har han svårt att sätta stopp. Som nykter alkoholist måste han hitta något annat, mer konstruktivt.
–Jag var i Eilat för att läsa ett tjockt manus. Mest på skoj började jag dyka – och en helt ny värld öppnades. Det var så mitt fotointresse vaknade igen.
Han började plåta under ytan, var under flera år fotograf åt en svensk och en dansk dyktidning. Med Christina, sin sambo, som modell. När hon blev gravid och inte kunde dyka längre jobbade han ihop med några andra modeller men det tog slut.
Det var då han steg i land – och blev naturfotograf.
Han räknar på fingrarna för att bättre minnas, de senaste fem åren har det blivit sex och en halv bok. Den halva är bilderna till nyutgåvan av Bachs Jonathan Livingstone Måsen.
–I grunden är jag ju förläggare, har varit sen jag var 21 och startade ett eget förlag utan att förstå vad jag gav mig in i. Mitt foto har fått oss att överleva. Först de senaste två åren har jag haft tid att vara professionell fotograf, därför har det också blivit tjockare böcker. Det bästa med Augustpriset är att jag kan ta det lite lugnare, jag kan åtminstone vänta några veckor till innan jag bestämmer nästa projekt. Efter att jag varit i Grekland och fotograferat pelikaner.
Den stora frågan är förstås hur han kan fånga fåglar, eller andra djur, i bilder som blir till konst?
Förklaringarna är många. Han talar om avstånd. Han talar om mat.
–Hur ofta är du nära en havsörn? Nej, just det, du kanske ser den på 150 meters avstånd. Som fotograf måste jag komma närmare, högst 20 meter. Då måste jag mata.
Det finns naturfotografer som menar att yrkeshemligheter inte ska avslöjas. För Brutus Östling handlar det snarast om ett samarbetsavtal: djuren får mat, fotografen får sina bilder.
–Men det är inget avtal de skrivit under. Det är ju inte alltid de kommer, de rackarna.
Så det är inte så att du står ensam i skogen, i en båt eller ute på en savann, dag efter dag utan att knappt kunna äta eller kissa?
Ett nytt Östlingfnitter. Jo, visst händer det att han står där och väntar – många gånger förgäves.
–Då gör jag det bekvämt för mig med både värme och toalett. Kommer man till en ny plats är det bra med en lokal guide. På vissa håll kan man också låna eller hyra gömseln av andra fotografer.
Därtill har han sitt eget gömsle hemma på tomten i Skåne. Med fönsterrutor som man kan se ut genom men som utifrån verkar vara speglar.
– Du vet såna där som finns i polisfilmer. Där kan jag se en glada på två meters håll, eller en ormvråk. Och jag har ett kråkpar som hängt där sedan jag byggde huset för över två år sedan. Den ena, alltid samma kråka, kommer fram och speglar sig och pickar på glaset medan den andra vägrar. Svartfåglar, typ kråkor, korpar och skator, är de mest intelligenta av alla.
Om inget händer utanför hans polisruta? Tja, då kopplar han upp sig på datorn.
–Eller också går jag in och hämtar en kopp kaffe.
Men när det väl händer – när fågeln han väntat på dyker upp – vad gör han då? Plåtar som en rasande?
–Bara om det blir intressant.
Från början, han suckar lyckligt vid minnet, räckte det att fotografera en ätande kungsörn, komma den vackra fågeln nära. Så småningom hade han fått tillräckligt med sådana bilder, sökte något annat. Som en kungsörn med huvudet mellan benen.
–Jag hade sett det en gång men aldrig fått det på bild. Nu fick jag vänta två dagar, örnen kom ner och åt men stod inte som jag ville.
Så, efter alla timmar hände det: Kungsörnens bak var vänd mot honom, den stack in sitt huvud mellan benen och, tjoff, där låg kamerans skärpa rakt på fågelhuvudet.
– Jag fick min bild, på en halv sekund var allt över.
En annan gång väntade han på att två kungsörnar skulle drabba samman.
–Normalt vill man ha kort skärpedjup för en oskarp bakgrund men väntar man på att två örnar ska slåss får man blända ner lite, eftersom man inte vet vart de tar vägen. Jag hade tur, plötsligt kom tre örnar ner och for ihop – och snön ven precis som jag ville. Då kändes den där Zlatangrejen; shit, där satt den!
Han är prisad för bilderna som blev lyckade, lysande. De andra, de missade eller misslyckade, glömmer han fortast möjligt.
– Säg att jag tar mellan fem och tio tusen bilder nu i Grekland på pelikaner. Av dem kommer jag, i bästa fall, att ha med två kanonbra hem, tio som är riktigt bra och lika många som är acceptabla, går att använda. Numera sorterar jag ut dem efterhand, på plats. När jag kommer hem finns barnen. De flesta internationellt kända naturfotografer har inga familjer, de verkar i alla fall inte ha några barn.
– När jag är ute måste jag veta vad jag gör, kan inte bara strula runt och hoppas på en bra bild. Dessutom är jag förläggare, för mig spelar det ingen roll hur svårt eller lätt det är att ta en bild. Det handlar inte om tävlan. Det viktigaste är att det blir en bra bok.
I hans senaste, den som han och Susanne Åkesson gjorde på tre och en halv vecka – jo, det är sant, men allt var klart; hon hade kunskaperna, han bilderna – finns många nya forskningsrön. Som att vadare och vissa långflyttande sångfåglar, han sprudlar av entusiasm när han berättar, anpassar sig rent fysiskt till omständigheterna. Inför den långa flytten söderut utvidgas deras matsmältningsorgan så de kan lagra mer föda. Sen, när de väl ska iväg, tillbakabildas mage, lever och tarm. Då måste de vara lätta.
–Även människors hjärna kan förändras, om jag förstått det rätt. Men det var hos fåglar som man först gjorde upptäckten.
Vilken förmåga behöver man ha som natur–och äventyrsfotograf?
Brutus Östling har inget svar. Tålamod kanske. Förmåga att se det man verkligen ser. Även om han efteråt kan glömma det.
–Vissa bilder upptäcker jag först när jag går igenom mitt arkiv. Se, där är ju en uggla som tittar rakt in i kameran! Min dotter hade en affisch på väggen med några islandshästar, jag undrade vem som tagit den? När jag fick kvartalsrapporten från en bildbyrå insåg jag att det var min bild! Jag kom ihåg att jag plåtat rådjur och då sett några islandshästar komma i morgonljuset, men jag mindes inte just denna bild.
Han sveper ut med högerhanden, den medfött cp-skadade som, bevisligen, inte är något hinder för att ta prisade bilder.
–Nej, nej, den funkar. Även om jag inte så sällan skjuter med vänsterhanden på avtryckaren när jag använder stativ. Eftersom vänsterhanden är snabbare. Men den här missbildningen är ingenting jag tänker på. Snarare har jag tittat på mina nyfödda barn och förundrats; Oj, de har två händer.
I vår, efter Grekland, planerar Brutus Östling att åka till en ögrupp nära Hawaii där en miljon albatrosser håller till. Det är bilder han drömt om.
–Jag var på väg dit för några år sedan men då stängde man ön.
Och längre fram, om vi skulle mötas om fem år? Han leker med tanken, har egentligen ingen aning om vad han gör.
–Då har jag kanske börjat – plåta människor. Det är förmodligen ingen större skillnad. Mer än att jag kan be dem titta åt höger eller vänster, om de nu låter sig dirigeras.
