– Efter Babel var jag utmattad och skojade om att göra en enkel film, om en snubbe, ur en synvinkel, på ett ställe. Och så gjorde jag det – Biutiful är allt jag aldrig gjort förut.

Med sin fjärde långfilm är mexikanske toppregissören Alejandro Gonzáles Iñàrritu tillbaka i samma slags undre värld som i genombrottet Älskade hundar, men inte i Mexico City utan i Barcelona. Huvudpersonen Uxbal livnär sig som ”hallick” åt illegala invandrare; afrikanska gatuförsäljare och kinesiska sweatshop-arbetare. Ingen som sett Biutiful skulle kalla den ”enkel” men den håller sig till skillnad från jätteprojektet Babel, som spelades in på tre kontinenter, i samma stad. Och den här gången berättar han för första gången historien linjärt.

– Samtidigt är den exakt samma sak som jag alltid gjort, den tar upp samma teman - förlust, faderskap - som jag alltid varit besatt av, erkände Iñàrritu på Cannesfestivalen där Biutiful hade världspremiär i våras.

– Jag är som ett äppelträd, jag kan bara producera äpplen, säger regissören som pratar snabbt och intensivt och verkar trivas med att analysera sin skapandeprocess.

Biutiful är också det lyckliga mötet mellan spanska stjärnan Javier Bardem och Iñàrritu, som länge siktat på att göra film ihop. Uxbal, en roll som gav Bardem skådespelarpriset i Cannes, är en solkig helgongestalt som trots sina ljusskygga verksamheter blöder för sin omgivning; hans fru, som han har två små barn med, är gravt bipolär, han är synsk och leder döda människor in i ljuset. Nyligen har han fått besked om att han har obotlig cancer.

– När vi pratade om Uxbal var det hans inre kamp mot de yttre omständigheterna som intresserade mig att porträttera. Han har ett behov av att hela sig själv och andra innan han ska lämna världen, men hans omgivning tillåter inte det, förklarar Javier Bardem, som beskriver arbetet med rollfiguren som intensivt.

– Men också belönande, det gjorde att jag växte som skådespelare. Och Alejandro är en av de bästa regissörerna någonsin. Man känner sig trygg med honom, han tar tillvara på det sköra, på nyanserna i skådespeleriet.

Uxbal har lånat drag från regissörens far, som sadlade om från bankir till frukthandlare efter att ha gått i personlig konkurs. ”Biutiful” är en barnslig felstavning på en teckning som Uxbals dotter sätter upp på kylskåpet. Iñàrritu liknar Biutiful vid en grekisk tragedi, och nämner Job som en biblisk motsvarighet till Uxbal, men anser ändå själv att detta är hans mest hoppfulla film, för att den handlar så mycket om mänskliga relationer.

– Intimitet är den nya punken, det som provocerar människor i dag. Folk är så distanserade från varandra att de blir stressade om de ser en film om känslor och om att bli gammal. Men visst, jag är livrädd för döden som alla andra. Klockan tickar, det enda jag kan göra är att göra film, spotta ur mig ännu ett äpple.

Biutiful visas på Stockholms filmfestival 23–24/11 på Sture, och har biopremiär 26/11.