Det tog närmast hus i helsicke. Upprörda känslor följdes av ord som avskyvärt, obehagligt, oanständigt, kränkande. Ändå hade det börjat rätt bra med lite undrande, men uppskattande, recensioner. Undran var i första hand vem denne Nikanor Teratologen var och varför han skrivit denna skräckhistoria från Västerbottens norra inland. Gissningarna var vilda, från etablerade till en outsider som LOB (Lars-Olof Bengtsson), som några år tidigare utkommit med ”Excelsior”, en annan roman som bröt med den goda smaken.

Det var en tid, i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, då just ondskan var ämnet för flera nya författare. På olika sätt – och utan hängslen och svångrem – försökte man skildra den rakt inifrån: våldsam, politisk, sexuell.

Allt detta fanns i Niclas Lundkvists – som han heter – debutroman ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen”. Boken hade inte varit ute länge innan reaktionerna tilltog. Andra Norstedts-författare var missnöjda, de ville inte att deras förlag skulle kopplas ihop med den här sortens litteratur. Och i Norra Västerbotten skrev Åke Lundgren – författare från Kågedalen – ett svavelosande angrepp på romanen, dess författare och förlag. Han menade att romanen ”förtalar enskilda och oskyldiga människor”. ”Författaren må vara ett geni, på gränsen till galen, men han har för länge sedan passerat gränsen för all anständighet”.

Nu har romanen och dess uppföljare ”Förensligandet i det egentliga Västerbotten” utkommit på nytt på Vertigo, 20 år senare, med hyllande efterord av bland andra Stig Saeterbakken, C/M Edenborg och Carl-Göran Ekerwald.

Jag läste romanen 1992. Den var förförande välskriven, men dess innehåll av sex, våld, utnyttjande och flirtande med nazism och antisemitism lämnade en unken eftersmak. Den provocerade, men jag hade svårt att omfatta syftet. Vad ville han? Säga det som ”inte fick sägas”? Utforska våldet inom oss – då var det för vulgärt grovkornigt. Det var rakt igenom destruktivt. Där upphörde, för min del, provokationen, för om det nu visar sig att författaren faktiskt är nazist och antisemit, vad är det då vi läser?

Steget från provokatör till propagandist kan vara kort. Vilket ansvar har egentligen provokatören, hädaren, den goda smakens baneman inför sin publik? Frågan inställer sig också efter de senaste turerna kring Lars Vilks. Det var bra att Jamtli tvingas ställa in utställningen efter att museichefen stängt ute den inbjudne Vilks. Vilks har naturligtvis rätt att vädra vilka åsikter han vill, delta i de konferenser eller möten han anser värdefulla, ha vilka vänner han vill.

Men även Vilks måste ta ansvar för sina handlingar. Varje gång han deltar i högerextrema eller anti-islamska sammanhang – som det danska Trykkefrihedsselskabet, eller den anti-islamska konferensen i New York – urholkar han bit för bit sitt verk och sitt syfte, samt den debatt om religionens, och i synnerhet islams, förhållande till yttrandefrihet som han i början var så angelägen om skulle ta fart.

Vilks måste bestämma sig för vad han ska identifieras med, annars riskerar han att bli en provokationernas bondfångare.