Lisen Rylander och Lisa Nordström intervjuar Steve Reich.
På vilket sätt tror du att din musik gör intryck på den som lyssnar – och vilket intryck vill du att den ska göra?
–Jag tänker inte så. När jag skriver musik befinner jag mig ensam i ett rum med en dator och ett piano. Det enda jag är ute efter är något som berör mig själv. I bästa fall blir det något som andra också kan ta till sig.
Har det hänt att du själv har blivit förvånad av det du skapat när du lyssnat på din musik i efterhand?
–Innan det fanns datorer använde jag multi track-band. Jag spelade allt själv, sjöng om det skulle vara en röst med, och dubbade över mig själv i omgångar. Det garanterade överraskningar. Nu använder jag midi och samplingar i stället, vilket gör att jag kan få en ganska bra musikalisk överblick av det jag har skrivit på papper. Men jag blir ändå alltid förvånad när jag hör det färdiga resultatet. Att se musiker som ler när de spelar ett stycke – det är grymt. Min musik lever eller dör ju beroende på om musikerna vill spela den och folk vill lyssna på den.
Använder du dig av improvisation när du skriver musik?
–När man komponerar improviserar man alltid. Inte i den mening som Sonny Rollins improviserar när han spelar live, kanske, men ändå. Hemma improviserar man för att se: vilket är det bästa sättet jag kan göra det här på?
Hur tänker du kring dynamiken när du skriver?
–Bach, den främsta kompositören som någonsin har levt, låter förskräcklig i orkestertappning. För många stråkar gör hans musik rörig. Jag skulle inte drömma om att jämföra mig med honom i konstnärlig mening, men tekniskt sett delar vi samma arbetssätt. Det handlar om små detaljer som hakar i varandra.
När vi spelar använder vi oss av mycket loopar och repetitiva inslag. Ibland vill vi det, men ibland vill man slita sig från loopen och så försöker man det – bara för att falla in i den igen. Vad tänker du kring loopar och repetitioners betydelse för lyssnaren?
–Mina tidiga stycken innehåller mycket repetition, men aldrig repetition i sig. Repetition i sig är en gimmick, inte musik. Men gör man små variationer, rytmiskt, eller på andra sätt, så händer något. Från slutet av 60-talet och fram till 1971 var min idé att bara göra förändringar i fråga om tajmning. Jag har aldrig fattat ett medvetet beslut om att min musik ska innehålla mindre repetition, men med tiden har den kommit att göra det. Jag har väl blivit äldre. Om jag upprepar något mer än tre, fyra gånger blir jag bara uttråkad.
Platsen där musiken framförs påverkar lyssnarens upplevelse väldigt mycket. Om du kunde styra helt fritt, hur ser de perfekta förutsättningarna ut för en Steve Reich-konsert?
–Jag måste citera Chuck Berry: any old way you choose it. Man måste skriva musik som är stark nog att överleva i olika akustiska, och psykologiska, miljöer. ”It must have legs”, som vi säger i USA, den måste kunna ta sig fram på egen hand. Men jag gillar konsertsalar som inte tar mer än 1 500 åskådare. Blir salongen större blir upplevelsen av musiken inte lika intensiv.
Lyssnar du regelbundet på annan musik, eller hittar du inspiration på andra håll?
–Jag återvänder ganska ofta till min egen musik. Och jag är ett fan av medeltida musik.
Och så sista frågan, vilket är ditt favoritljud?
–Det är omöjligt. Jag älskar ljudet av piano, av vibrafon, av violin, av sångare som sjunger tidig musik eller jazz, som Ella Fitzgerald. Jag älskar ljudet av regn – det är omöjligt att välja.
Lisen Rylander och Lisa Nordström bor i Göteborg där de för tillfället arbetar på sitt andra album. Det första Shopping for images, korades till 2005 års bästa i electronica/postrock/synth-kategorin på Manifestgalan. Den 2 juni spelar Midaircondo på gratisfestivalen Republik på Stockholms universitet.
