Området kring skulpturerna Nimis och Arx i naturreservatet Kullaberg i nordvästra Skåne är svårtillgängligt, kargt och bergigt. Det var därför Lars Vilks kunde jobba ostört i över ett år innan myndigheterna slog bakut och ville göra sig av med kolossalskulpturerna utan bygglov. Efter det har de varit en lika uppskattad turistattraktion som ett segdraget ärende i myndigheternas långbänk. Länge levde Vilks således i symbios med och i skuggan av den väldiga drivvedsskulpturen Nimis. Men efter att Nerikes Allehanda 2007 publicerade en Vilks-teckning föreställande profeten Muhammed som rondellhund, som flera institutioner tidigare nekat att visa, fick hans konstnärskap en helt ny vändning. Lars Vilks blev yttrandefrihetens främste förespråkare, men också hatad, hotad och senare misshandlad. Hur kunde det ske? Det är dags att rekapitulera historien om vår internationellt mest kände samtida konstnär.

I början av 1980-talet var konstklimatet i Sverige ett annat. Postmodernismen spirade sedan den franske filosofen Jean-François Lyotard hade avlivat alla universella sanningar till förmån för jagets bombastiska hemmabyggen. I Sverige slog auktionsfirmorna rekord på löpande band medan konstsamlaren Fredrik Roos hamstrade verk av prisraketer som Max Book och Johan Scott.

De gamla modernisterna skulle spolas ut med badvattnet för att ge plats åt konceptuella konstnärer med idéer som tog avstånd från allt som kunde förknippas med estetik och programmatiskt innehåll. Lars Vilks, autodidakt som konstnär, hade valt måleriet på 1970-talet. Nu levde han ut sin mest konceptuella identitet genom att bland annat lämna in sig själv till Vårsalongen på Vikingsberg i Helsingborg och omvandla den egna bilen till ett verk som senare visades på Skånes konstförenings höstutställning. Han började också snickra på en egensinnig konstruktion byggd av drivved, men kunde inget om hantverket. ”Några särskilda förutsättningar för att börja spika och bygga hade han absolut inte, man kan utan vidare säga att när det gällde praktiskt handlag var han klart under medelmåttan”, skriver konstnären själv i boken Myndigheterna som konstnärligt material.

Att han väljer att tala om sig själv i tredje person förklarar han med att han är två alter egon. Där Vilks 1 är den store konstteoretikern och före detta konstprofessorn och Vilks 2 – den omskrivne konstnären.

Boken är alltså skriven av Lars Vilks medan ”konstnären Vilks” framfart analyseras och kommenteras: ”De postmoderna yttringarna liknade naturligtvis inte det Vilks höll på med utan han förblev en outsider i konstvärlden. Han var dock ingalunda någon missförstådd och nonchalerad konstnär, snarare ett egenartat sidospår”. Att konstnären väljer att helt enkelt göra en grej av sitt dåliga hantverkskunnande får senare i boken sin förklaring med att det var svaret på varför vandaler inte ens med slägga eller motorsåg fått Nimis på fall. Det finns nämligen ingen bärande konstruktion. Hela rasket är ett komplext lappverk och därför omöjlig att rasera med ett enda välriktat slag. Ett bygge som på många sätt liknar den mångfacetterade konstnären Lars Vilks som i drygt 30 år snickrat på sitt allkonstverk med sig själv i centrum. Verken och de efterräkningar de skapar kommenteras och debatteras av konstnären i böcker, på föreläsningar och bloggar och senast – på Facebook.

Teoretikern Vilks avkrävs ett större mått av precision och objektivitet, medan konstnären endast gör sitt verk och därför inte kan förväntas ha samma insikt menar han. Det hela låter som en slags friskrivning från ansvar, eller om man så vill – ett egenskapat handlingsutrymme. Vilks har helt enkelt murat, spikat, skissat och paketerat och kommenterat för att till sist bli ett med verken – en mänsklig ready-made.

Kanske är det en ledtråd till konstnärens enträgna kamp för att spränga konventioner trots den ständiga oron inför konstetablissemangets i bästa fall – avmätta reaktioner?

–Han är rolig Lars, för han har ingenting emot att bli skjuten och bombad, men att han ritar som en kratta det kan han inte ta, säger konstnären Ernst Billgren.

Konstvärlden talar helst tyst om Vilks. Få etablerade konsthallschefer, teoretiker eller recensenter har genom åren velat befatta sig med den utövande konstnären. Flera som SvD talat med hävdar att han helt enkelt inte är tillräckligt intressant som konstnär och vill därför inte uttala sig. I en diskussion med svd.se-läsare i mars i år fick Vilks frågan om vikten av att ha konstetablissemangets erkännande:

–Jag behöver det. Den enda konstnärliga kvalitet som existerar är den som konstvärlden har bekräftat. Så hur man än gör måste man kasta en blick över axeln för att se att avståndet inte blir alltför stort.

Vilks menar också att hans karriär inte främjas av att rondellhunden beskrivits som en ren provokation, eftersom den i princip avvisats av konstvärlden. Men att han ändå har bevis på sina konstnärliga kvaliteter eftersom flera välrenommerade institutioner intresserat sig för hans verk genom åren, däribland Moderna museet. Det är också Moderna museet som gett Lars Vilks mest kulturellt kapital, då de efter en lika långdragen som uppmärksammad process om den 1,6 meter höga och ett ton tunga betongskulpturen Omfalos, införlivade verket i sin samling. Men innan dess hade Ernst Billgren fungerat som konceptkonstens bulvan genom att helt enkelt se till att Omfalos bytte ägare till det facila priset av 10000 kronor.

– Jag är lite road av konst i alla dess former och har en del udda grejer. Ju mer omöjliga, desto bättre. Det är som med övergivna hundvalpar med sned nos, det går inte att gå förbi dem utan man slår till direkt. Sen jobbar ju jag också konceptuellt, även om jag målar tavlor. Jag tror på idén om konstverket som en föreställning, säger Ernst Billgren.

Team Billgren och Vilks förlorade kampen om Omfalos, och den olovligt uppförda skulpturen fraktades bort under actionfilmslika förhållanden från naturreservatet i Kullaberg, trots att både ägare och konstnär överklagat beslutet.

Varför köpte du Omfalos?

– Jag såg väl helt enkelt förbi klumpen, som förvisso har svårt att konkurrera med verk av Rodin, men som säger desto mer om vårt förhållande till konst, säger Ernst Billgren.

Hur då?

–Konsten är en ständig undersökning av vad vi egentligen håller på med, vad i helskotta är den annars bra för? Ta en läkare eller en bilmekaniker, för dem räcker det inte att veta hur en bil eller en kropp ser ut. De måste ta reda på hur prylarna fungerar. Du fattar liknelsen med konstnären va? fortsätter Billgren.

Lars Vilks kommenterar själv, sin vana trogen ståhejet kring Omfalos i boken Myndigheterna som konstnärligt material: ”Vilks var nöjd, då han såg att dramatiken tätnade. Som han många gånger sagt: ’Det är inte verken, föremålen, som är det intressantaste utan i första hand de handlingar de ger upphov till’.”

Den här gången hade han verkligen lyckats för med ett uppbåd som liknade fritagandet av fångar, beslagtogs verket och lastades på en pråm som närmade sig sjövägen en dyster decemberdag 1999. Efterbörden för upphovsmannen; en räkning på 92500 kronor.

Vilks sammanfattar: ”För konstnär Vilks var det fördelaktigt eftersom uppmärksamheten och rikedomen på dramatik utvecklade hans projekt till höjder det inte tidigare uppnått. /…/ Myndigheterna hade skridit till handling och tveklöst hade verkets konstnärliga kvalitet ökat betydligt genom detta.”

Finns det någon sarkasm eller humor i Vilks gärning?

–Han är lite som kompisarna som blev överliggare på juristlinjen i Lund – knastertorr, återhållen men med en slags formell mysighet, säger Ernst Billgren.

Oavsett humoristiska talanger är Vilks ingen duvunge när det gäller marknadsföring och strategiska krumsprång för att få ut sitt budskap. Men det är heller ingenting han hymlar om. I boken Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar (tillsammans med Martin Schibli) diskuterar han under rubriken Är uppmärksamhet kvalitet? Vad som händer med ett verk när det plötsligt agerar på den offentliga arenan.

Han utgår från Dror Feilers och Gunilla Sköld-Feilers vandaliserade installation Snövit och sanningens vansinne, som visades på Historiska museet 2004 och blev en internationell nyhet efter att Israels ambassadör ingripit genom att helt sonika dra ur kontakten och orsaka strömavbrott.

”Vad som kan hända är att konstprojektet blir till en allmänjournalistisk nyhet. Konstverket kan temporärt övergå till en annan sfär, till nyhetsjournalistiken som har andra värderingar än konstvärlden. Folk som annars inte yttrar sig om konst intervjuas i media, unga partiledare börjar uttala sig om konstens plats i samhället och det dyker upp retoriska kommentarer av kulturpolitiker som påtalar vikten av att man inte ska förstöra konst och försvarar vikten av yttrandefrihet”.

Det sistnämnda, yttrandefriheten, eller rätten till ett fritt konstnärligt skapande har på senare år drivit Lars Vilks konceptuella gärning långt utanför både den etablerade konstscenen och Sveriges gränser. Priset är och har varit högt, för Lars Vilks har både hotats och misshandlats sedan Nerikes Allehanda 2007 valde att illustrera Lars Strömans ledarartikel med Vilks teckning föreställande Muhammed som rondellhund.

Ströman menade att ett liberalt samhälle måste klara av att göra två saker samtidigt. Å ena sidan slå vakt om muslimers rätt till religionsfrihet och deras rätt att bygga moskéer. Å andra sidan är det också tillåtet att förlöjliga islams främsta symboler. ”Det finns ingen motsättning mellan dessa båda mål. Det är till och med så att de förutsätter varandra. /…/ Rätten till religionsfrihet och rätten att häda religioner hör ihop”, fortsatte Ströman.

Efter det demonstrerade olika grupper utanför tidningshuset i Örebro, något som kablades ut på nätet och sedan tog karusellen sådan fart att den ännu inte stannat. Förstås fungerade Muhammedbilderna som publicerats i Jyllands-Posten två år tidigare, med avsikten att väcka debatt kring press och yttrandefrihet, också som grogrund för den eskalerande debatten kring Vilks och hans teckning av profeten i form av rondellhund.

I ett fiktivt moralmästerskap skulle Vilks få pris både som årets kränkare och samtidigt – tapperhetsmedalj för sin orädda kamp för yttrandefriheten. Vilks har medvetet och strategiskt agerat utefter den givna agenda han själv skapat och på vägen har många känt sig oerhört kränkta.

Några så till den milda grad att de som amerikanskan Colleen LaRose även kallad Jihad Jane, anklagades för att försöka rekrytera islamistiska terrorister att mörda Vilks. Eller som under en urspårad föreläsning vid Uppsala universitet, när någon gick till handgripligheter mot Vilks. Samtidigt som Skåne använder bilder av Nimis för att marknadsföra sin landsända och konstkuppen med rondellhunden har diskuterats av landets främsta debattörer och chefredaktörer. Är Vilks gärning religionsmobbning och kränkning av en utsatt grupp eller ett befogat ställningstagande för yttrandefrihet? Det enda som vi enkelt kan konstatera är att det inte längre går att provocera inom konstens värld, utan de stora rubrikerna kommer när konsten debatterar eller utnyttjar motställningar inom religion, kultur, ekonomi eller sexuella preferenser.

Behövs Vilks på den svenska konstscenen?

–Om man tycker det är vettigt att talibaner bränner flickskolor och att man inte ska använda konsten för det den kan användas till, så tycker man inte att Vilks behövs. Talar vi om konsten så är det ett privat ställningstagande. Det här är lika bra som Vaxholmsbåtar i motljus och konsten är lika bred som mänskligheten själv, säger Ernst Billgren.