I de berömmande recensionerna står bland annat att Enquist aldrig har skrivit en ”friare och vackrare” prosa och att det inte kan bli ”mycket bättre”. I de kritiska står bland annat att ”projektet andas ambivalens” och kanske utgör ”ett misslyckande”, och att författaren har ”organiserat sitt material elegant som en copywriter”.
- Visst läser jag kritiken, och jag är nöjd. Hur kan jag vara annat? Över lag positiva recensioner, förutom en halvdålig.
- Dagen före publicering är jag i upplösning, som alla författare, skulle jag tro. Det är känsligt och personligt, och har varit så ensamt och isolerat, under så lång tid. Jag har själv skrivit kritik och vet vad som kan hända. Det finns recensioner som jag ångrar.
- Och man får inte tjockare hud ju äldre man blir, som somliga menar.
Han halvligger i jeans och sneakers på soffan invid skrivbordet, trött efter dagens tennis. Borta i ena hörnet står en sliten läsfåtölj.
Här, i arbetslägenheten i Bofills båge, har han bland annat
skrivit de framgångsrika romanerna ”Lewis resa” från 2001 och ”Livläkarens besök” från 1999. Den senare blev hans internationella genombrott och har sålts i en miljon exemplar i 28 länder.
Hur ser en arbetsdag ut?
- Varje morgon läser jag igenom det jag skrev dagen före. Går över det med blåslampa.
- Bort med skiten, ropar han och flaxar med de långa armarna.
Därefter förvandlas han från den stränge, granskande Enquist till den tillåtande och spontana, som bara skriver på, som i en enda lång utandning, ”utan tanke på stavning, grammatik eller logik”.
De sidorna får ingen läsa, inte innan blåslampan har gjort sitt, ”och därför känns det skönt med parken här utanför”, förklarar han och skjuter fram en högerarm mot fönstret, ”ingen kan se vad jag gör, inte ens med kikare”.
- Det är viktigt, säger han och ler klurigt.
Den senaste boken är hans trettionde. Ingen av de tidigare har han läst om, och när han nyligen hörde ”Livläkarens besök” läsas på radio lyssnade han i några minuter, och stängde av.
- Jag vet
inte varför. Det är över.
Fast det är det inte alls. I själva verket kan han flera av sina romaner mer eller mindre utantill, och tycks bära dem med sig som kärleksbarn.

I ”Boken om Blanche och Marie” finns generöst med citat från tidigare böcker, och vissa längre stycken har lyfts direkt från ”Nedstörtad ängel”, samt kursiverats, som om de är citat från ett genuint dokument, ”vilket de förstås är”, poängterar Enquist.
Denna återanvändning gäller bland annat Pasqual Pinon och hans Maria, som i verkligheten turnerade i en amerikansk freakshow på 20-talet. De två var för alltid sammanbundna; han bar hennes huvud ovanpå sitt, som en utväxt, stum men levande.
Berättarjaget kommenterar parets uppdykande i den nya romanen, och säger: Kan man någonsin bli färdig med dem?
Lite längre fram får läsarna ännu en rapport från berättaren: Nu går det lättare att rekonstruera Blanche, fast det gör ont.
När jag frågar om vad det är som gör ont blir han bestämd, och flaxar igen med armarna:
- Det berättar jag inte om.
Det måste få förbli en hemlighet.
Pasqual Pinon och hans Maria är långt ifrån ensamma. Enquist reser med ett entourage som läsarna lär sig känna igen, karaktärer som återkommer, ofta fördjupade och utvecklade, som läkaren, predikanten, magnetisören och den 16-årige pojke från Västerbotten, som i aulan i Skellefteå blir upplockad på scen av en ”suggestionsartist”.
Och som sedan själv blir en, kan man tycka.
Så långt komna, när det gäller återanvändningen, och innan jag ens har har hunnit ställa frågan, säger han irriterat: Nej, nej, det är verkligen inte så att jag skriver samma bok om och om igen.
Även patienten Blanche Wittman och läkaren Jean Martin Charcot har dykt upp tidigare, till exempel 1964, i romanen ”Magnetisörens femte vinter”, och i början av 80-talet, i en tv-serie om Strindberg.
- Jag har försökt få med dem flera gånger. Just den här romanen började nog när jag läste en notis om att Blanche avled som en amputerad torso, utan ben och med endast en högerhand, på grund av strålningsskador från radium.

Enquist ber mig betänka hennes rörelse.
Först sinnessjukhuset La Salpêtrière, där hon kallas ”hysterikornas drottning”, och förevisas offentligt, under ledning av Charcot, och med storheter som Freud och Strindberg i publiken.
- Och från denna ockulta forntid går hon vidare till arbetet som laboratorieassistent hos Nobelpristagaren Marie Curie, som står mitt i moderniteten.
- Charcot skulle vi i dag kalla knäpp. Tänk på ovariepressen och hans märkliga tryckpunkter. Men han ställer de rätta frågorna. Det tilltalar mig. Vad orsakar sjukdom? Lite grand som Lewi, som frågar: Vad orsakar synd? De går båda fel, men på goda grunder, liksom Mesmer och Freud.

Hur vet du vilket material som tål att byggas ut? När vågar du säga till dig själv att nu bär det av?
- Efter femtio sidor, säger han och ler klurigt igen. Nej, nej, men oftast är det ungefär där jag känner att det håller.
- Och ibland har jag alldeles fel! Det finns en historia som jag övergav först på sidan 498.
Känner du ansvar mot bilden av Lewi Pethrus, Sven Lidman, Strindberg, Wittman, Charcot och alla andra historiska figurer som du har gett gestalt?
- Nja, inte mot bilden, men mot personen.
Han tar sig inte vilka friheter som helst och förklarar att Wittmans fiktiva dagbok, som han gång på gång citerar från, ”den är sann”, därför att allt som står där har författaren tagit från samtida källor.

Ingenting är som det verkar. Så lyder en sentens som återkommer under intervjun, liksom i många av Enquists böcker.
- Göran Palm brukade säga: Man har fört oss bakom ljuset. Med andra ord, vi borde titta en gång till, så kanske vi också ser något annat.
Sedan förklarar han, allvarlig och aningen stolt, att han hade rätt ifråga om baltutlämningen, som han skrev om i ”Legionärerna” från 1968. Och danska forskare anlitar numera ”Livläkarens besök” när de ska läsa om Johann Friedrich Struensee.
- Det är där det spännande ligger, att upptäcka något nytt, som ett sorts detektivarbete. Lewi till exempel visade sig inte alls vara den jag trodde.
-
När det går bra med skrivandet är det som narkotika. Vaknar halv sex, och kommer igång direkt.
Och varför skriva?
Blanche vill berätta en historia, och finare finns inte, står det i den senaste romanen.
- Det finaste som finns, det är att berätta en historia, en historia som jag tror är viktig, lägger Enquist till från soffan.
- I am a storyteller.