Hur kunde det hända? Skildringarna av attackerna mot Pentagon och World Trade Center den 11 september 2001 hänvisar återkommande till Hollywoodfilmens och thrillerlitteraturens gestaltning av allehanda katastrofer. Ställd häpen och gapande inför verkligheten är det fiktionen som låter den beskrivas, och då den fiktion som sällan tas på allvar, annat än som symtom. ”Det här är ‘Independence Day‘.” ”Den skräckfilm som vi såg på tisdagen.” I samma andetag söker man, närmast generat, vederlägga de påträngsna bilderna: ”Verkligheten överträffade – som så många påpekat – även den mest fantasifulla science fiction” (Stig Hadenius, DN 14/9 2001). Men när dessa många innefattar personer med så olika perspektiv som filmkritikern Helena Lindblad och terroristexperten Magnus Ranstorp, känns bestörtningen mera betingad än spontan.
”Det ofattbara som nyss skedde var en mer mardrömslik händelse än någon sensationslysten filmproducent kunnat drömma om” (Helena Lindblad, DN 13/9 2001). ”Jag tittar på terroristattacker varje dag, men hade aldrig i min livligaste fantasi kunnat tänka mig detta. Inte ens författare som skriver fiction har kunnat tänka sig det här scenariot” (Ranstorp intervjuad i Expressen 12/9 2001). Men även om Lindblad vet lika lite om terrorism som Ranstorp om populärfiktion, så borde de inifrån sina egna områden ha vetat bättre.

Det är lätt att vara efterklok. Två månader efter 11/9 hittade jag av en slump Janet och Chris Morris roman ”The Forty-minute War” i en boklåda för begagnade böcker i Washington DC. I ett självmordsuppdrag flyger Islamisk Jihad in en kärnladdning mot Vita huset i ett kapat passagerarplan. Tryckår? 1985. Pris? 50 cent.
Problemet med fiktiva scenarion ligger inte i deras begränsningar, utan i deras gränslöshet: av tusen romaner, tusen intriger – vilka bör tas på allvar? 1998 kom ”The Siege” – ”Belägringen” – en i svensk press hjärtligt utskälld film där islamistiska självmordsbombare utför en serie attentat på Manhattan (minus passagerarplan). Usama bin Ladin, Mellanösternkonflikten, amerikanskt stöd till muslimska oppositionsgrupper som sedan offrats, bristen på samarbete mellan CIA och FBI, luckorna i immigrationskontrollen – de flesta misstag som i allmänhet anses ha lett fram till 11/9 finns med i filmen. Byter man ut Bagdad mot ett New York där undantagstillstånd råder så är ”Belägringen” en närmast profetisk beskrivning av den amerikanska militärens övergrepp, komplett med dödlig tortyr. Av de stora tidningarnas recensenter var det bara SvD:s Bo Ludvigsson som drog parallellen till verklighetens råmaterial. Ingen kritiker har nämnt filmen efter 11/9, inte heller Lindblad, som hellre vill lyfta fram sådant som smeker hennes världsbild:
”När förövarna till tisdagens dåd nu jagas med ljus och lykta och syndabockar snarast måste utses kan det vara intressant att notera att de få intelligenta och genomtänkta filmerna på senare år som handlar om terrorismen söker sig inåt landet. In mot det mörka hjärta som döljer de mest militanta amerikanska anti-federalisterna, fanatiska högermilismän, vapenlobbyister, abortmotståndare.”

Dagens Nyheters kulturdel är en bra representant för bestörtningen så tillvida att man behövde ett extra dygn för att samla sig. Ledare, debatt, ekonomi och till och med sporten, överallt i onsdagstidningen handlade det om terrordådet – utom på kulturen. (Detta gäller även Aftonbladet och SvD, där det också var tomt.) Först på torsdagen fick kulturchef Henrik Berggren ur sig en artikel, där bestörtning samsades med bekräftelse, och där de populärkulturella referenserna stod tätt: Neil Young, en dystopisk sf-roman av John Brunner, Ian Flemings ”Dr No”. ”Det är lätt att känna sig som amerikan i dag”, skriver Berggren, men också att man måste desarmera de mänskliga bomberna. ”Och där finns bara de gamla, slitna och oglamorösa metoderna: internationell konfliktlösning, demokrati och social utveckling.” Berggren, historikern, såg alltså andra gärningsmän bakom dådet än den önskedrömda klunga som Lindblad försökte sälja till oss.
Att dröja vid huruvida fiktionen som vägledare kommit till korta eller ej kan synas ovidkommande i ett förlopp där inte ens verklighetens män och kvinnor har varit till hjälp, men just bristen på fantasi hos berörda parter är något som 11 septemberkommissionen i sin slutrapport pekar på som bidragande till att dåden kunde genomföras.

Men Magnus Ranstorp behövde inte fiktionen. 1986 kapades en jumbojet i Karachi för en självmordsattack mot Tel Avivs centrum. 1994 kapade al-Qaida-lierade algeriska GIA (Groupe Islamique Armée) ett franskt plan med en krasch mot Eiffeltornet som mål. Det nordamerikanska luftkommandot Norad arbetade flera gånger under 90-talet med scenarion där kapade plan användes som missiler. Ett scenario där Vita huset attackerades spelades dock inte eftersom det ansågs ”alltför fantasifullt”. Vilket var samma svar som säkerhetsrådgivaren Richard Clarke 1998 fick på sin direkta fråga till Pentagon om hur en självmordsattack med ett kapat plan mot Washington DC skulle kunna avvärjas. Clarkes fråga och Norads spel tillhör den hemliga världen, men incidenterna 1986 och 1994 hade kablats ut i nyhetstelegram jorden runt.
Oavsett säkerhetsexperternas överraskning över tillvägagångssättet, så hade flera av dem redan på onsdagen den bestämda uppfattningen att det var Usama bin Ladin som låg bakom dåden. Som skäl utpekades attentatet mot WTC 1993, samt ambassadsprängningarna i Kenya och Tanzania 1998. Därtill kom de olika självmordsbomberna mot amerikansk militär i Saudiarabien 1994 och 1996, det lyckligen avstyrda attentatet mot Los Angeles International Airport 1999 och attacken mot jagaren USS Cole i Jemen 2000.

Det har skrivits om dåden i svensk press, men inte särskilt mycket, inte särskilt initierat. Det mesta av materialet är i form av notiser. Man har fokuserat på händelsen, men underlåtit att sätta in den i ett större sammanhang. Översikter som gjorts verkar mest ha varit hopklippta av telegram från de stora nyhetsbyråerna. al-Qaida, ”basen”, bildades mot slutet av 80-talet bland mujahedin i Afghanistan; i svensk press dyker namnet upp första gången 1998. bin Ladin, som 1998 sätts i samband med al-Qaida, hade nämnts enstaka gånger under 1996 och 1997, men då bara som en kuriositet, den mystiske/fanatiske miljardären. Det är betecknande att det är först 2001, efter 11/9, som medierna enas om hur hans namn skall stavas.
Men då är det å andra sidan ingen hejd på artikelskrivandet. Redan innan Colin Powell utnämner bin Ladin till huvudmisstänkt, så har journalister, säkerhetsexperter och krönikörer redan hunnit göra klart för tidningsläsarna att förövarna är att söka bland islamistiska terrorister. Det är som den berömda ketchupflaskan som i ett slag töms på sitt innehåll. Varför har då inte detta skett tidigare?

Sex människor dog i den misslyckade WTC-sprängningen 1993. Kanske ingen jättenyhet, men DN:s ledare 7/3 1993 känns ändå onödigt frivol:
”Man kan tycka att mängden våld i [det amerikanska] samhället skulle göra befolkningen avtrubbad. Men hot med främmande förtecken har ofta i unionens historia jagat upp stämningarna. Med ett modernt uttryck kan man tala om rädsla för att ‘internationell terrorism‘ ska nå USA:s fastland.”
Storm i ett vattenglas. Amerikanerna överreagerar.
Ett halvår senare, på samma ledarsida, bevärdigades terrorismen inte ens med citattecken, nu existerade den inte alls, utan var enbart en massmarknadsfobi i ett Hollywood som sökte nya skurkar. Rubrik: ”Gröna faran mest kulturell. Den islamiska fundamentalismen utgör inget ideologiskt hot mot västvärlden”. Och vidare:
”Islam är starkt bunden till sin kulturella sfär och kan inte, som en ideologi, sprida sig över kulturella ramar. /.../ Islam är ingen global ideologi som konkurrerar med demokratin, den kan bättre beskrivas som ett samhällsfenomen.” (DN 9/8 1993.)
Det är samma idéer som förs fram i Olivier Roys omskrivna bok om islam som en misslyckad politisk kraft: ”L‘Echec de l‘Islam politique” (1992). Roy menar att varken islamismen (som i Iran) eller den muslimska neofundamentalismen (som i Saudiarabien) förmår att på sikt upprätthålla ett stabilt samhälle. Men, som kritiker påpekade redan när boken kom ut, detta avhåller inte ismernas tillskyndare att försöka, och även om systemen må vara dömda att falla så hinner de göra mycket ont under tiden.

Om Gilles Kepels bok ”Jihad” skrev Carl Rudbeck i Moderna Tider så sent som i december 2000: ”En förklaring till islamismens relativa genomslag är att den florerat i slutna samhällen där stora grupper inte fått möjlighet att göra sig hörda. Den har varit en av de få kanaler där missnöjet har kunnat komma till uttryck, men som Kepel säger: islamismen smälter i marknadsekonomin, det vill säga i och med att dessa samhällen genom tv-satelliter, mobiltelefoner och Internet kopplas in i den globala ekonomin vänder sig allt färre till den och allt flera bort från den.”
Och – men det skriver varken Kepel eller Rudbeck – omvänt: det är det moderna, marknadsekonomiskt utvecklade kommunikationssamhället som gett den islamistiska terrorn dess globala genomslag. Teknologin som demokratin använder, används också av dess fiender, och med samma känsla för vad reklam och marknadsföring betyder. Dessutom har de islamistiska grupperna kunnat bo och verka i USA med en frihet de inte åtnjutit i sina hemländer.

En sådan lokal grupp fantiserade om att spränga tolv bomber mot judiska mål i New York i en samtidig aktion. Till hjälp med utförandet fick man via al-Qaida sprängteknikern Ramzi Yousef (alias Abdul Basit Karim), som lyfte småhandlarnas plan till högsta nivå: WTC. Med en bomb av tillräcklig styrka skulle det ena tornet fås att falla in i det andra och båda skulle rasa. Yousef hoppades på 150 000 döda.
al-Qaida har fungerat som inspirationskälla och ideologiskt centrum. Man har förmedlat resurser som pengar och personal, men också utbildning, världen över. Stödjande mer än verkande. Nätverket har varit ytterst lösligt uppbyggt. Att bin Ladin utpekas som en centralgestalt stämmer väl överens med hans roll i Afghanistankriget: inte en frontkämpe, men väl en furnerare, en logistiker.
Yousef arresterades i Filippinerna 1995 och fördes till rättegång i USA. Under de två åren utförde han bombdåd och utbildade andra terrorister. På hans dator hittades Bojinka-planen som beskriver en simultan attack på tolv passagerarplan, och en idé om att störta ett sportflygplan fyllt med sprängämnen i CIA:s högkvarter i Langley, Virginia. Yousef dömdes till 246 år i federalt fängelse.
Varken som politisk fråga eller som kriminaljournalistik brydde sig svenska medier om denne decenniets mest eftersökte terrorist när det begav sig. Sedan 1993 har det skrivits mer om Carlos, den upphaussade föredettingen ”Schakalen” från 70-talets vänsterterror, än om Ramzi Yousef.

Förklaring härför? Redaktionerna har snålat in på utrikeskorrespondenter och lutat sig tungt mot de stora nyhetsbyråerna. AP, AFP, CNN, Reuters. Mediaforskaren Marina Ghersetti skriver i ”Sensationella berättelser” (2000) att global distribution som domineras av västerländska aktörer inte leder till integrering av andra kontinenters kulturella uttryck, utan fastmer en starkare utvidgning av västerländsk kultur. Borde då inte den utvecklingen ha fokuserat medierna på angreppen på de amerikanska institutionerna?
Inte nödvändigtvis. För det första har inte heller de internationella nyhetsbyråerna förmått knyta samman händelserna till en hotbild, som krävt att tas på allvar. För det andra gör de lokala redaktionerna alltid ett urval, och i ett material med stark (läs: amerikansk) färgning är det möjligt att man eftersträvat en balans, som mer baserats på rädslan för färgningen än rädslan för vad materialet hade att berätta. 90-talet var decenniet när rasismen i Sverige inte längre behövde hymla, med Ny demokrati tog den plats i tv-soffor och parlament med hätska utfall mot muslimsk kultur. De svenska medierna gjorde en avvägning. Å ena sidan: behovet av att varna för en terrorism med diffus agenda på andra sidan jordklotet. Å andra sidan: risken för att underblåsa den rasism som brände flyktingförläggningar hemmavid. I den balansgången valde man att förringa risken.

Vem kan säga att man valde fel? Särskilt som bomben i Oklahoma City 1995 tycktes intyga att avvägningen varit korrekt: det var ju inte araberna, som de paranoida jänkarna först trodde. Så hårt satte sig denna partiella blindhet fast att Nils Schwartz ännu sex år senare, trots Nairobi och Dar-es-Salaam, kunde skriva: ”Ett USA, uppblåst av krigsromantik och storhetsvansinne, hysteriskt redan inom vad som då ansågs säkra gränser, kommer att låta världens muslimer få äta upp vansinnesdådet, spillra för spillra, blodsdroppe för blodsdroppe. Det finns egentligen bara ett hopp i dag. Att det var inhemska galningar som låg bakom, som i Oklahoma City.” (Expressen, 12/9 2001).
Samma aningslöshet, om än med annat ordval och annan syftning, fanns också i Expressens ledare denna dag:
”De tre flygplan som förintade World Trade Center och halva Pentagon är ingen fortsättning på de alltmer omfattande terrordåd som drabbade USA under 90-talet. De dåden var begränsade och hade mer till avsikt att skrämma än att skada.”

Men när så insikten om den uppdämda samtidshistorien drabbade och ketchupflaskan äntligen gav ifrån sig sitt innehåll fanns ingen gräns för dess ymnighet. På nyhetsplats infördes nu alla de samband, namn och incidenter som borde ha nagelfarits under närmare ett decennium. Ytligt. Klatschigt. Andfått. I rapporten ”11 september – mediernas bevakning av terrorattackerna” (Institutet för Mediestudier, 2002) visar Göran Leth och Torsten Thurén hur tidningarna fiktionaliserat Usama bin Ladins gestalt till att bli en superskurk i en James Bond-film. Men detta är också kritik som övergripande kan riktas mot medierna. Fiktionen har inte bara fungerat som referens; skribenterna har också aktivt använt sig av fiktionens grepp och medel för att försöka bringa reda i ett kaos, som inte bara rymmer de bestörta, utan än mer dem som ser 11/9 som bekräftelse och svar på USA:s många missgrepp i världspolitiken.
”Om det visar sig att bin Ladin är ansvarig för attackerna måste vi se honom som den han är: en diabolisk fanatiker, utan tvekan. Men också som ett förvänt och förvridet resultat av alla dessa oavsiktliga konsekvenser av krig förr och nu – den indirekta förstörelsens Frankenstein.” (Naomi Klein, Aftonbladet 21/9 2001.)

Det är alltså inte längre människor det handlar om, utan om monster. Ting att placera ut, som spelpjäser på ett bräde.
Med fiktionens krav på dramaturgi/ budskap framom bärighet och relevans i fakta och beviskedjor, fylls framställningarna av över- och undertolkningar, fördomar och ovidkommande minnesbilder. För också de bekräftade har sovit sig igenom 90-talet. När de äntligen vaknar är det inte Ramzi Yousef och al-Qaida som har varslat dem om ett förestående angrepp. I stället är det Vietnam, Chile, kapitalismen, kristendomen, Palestina (listan på små och stora skändligheter, perifera och centrala, kan ju göras hur lång som helst) som får bilda ett batteri av skäl till att saudiska medelklassakademiker begår självmord för ”sin” sak. Detta sätt att resonera ligger väl i linje med det lilla som faktiskt är känt om al-Qaidas agenda. I ”Med livet som vapen – en bok om självmordsbombare” (2004) skriver Christoph Reuter: ”För Usamas män är varje regional konflikt en förevändning för deras globala mission. Gruppen är en mycket farlig hybridform av terrorgrupp och sekt, av globaliserad logistik och uråldriga islamiska myter. Den efterlämnar varken bekännelser eller budskap.”

Så blir 11/9 en rorschach-plump, tolkningsmässigt vidöppen. Liza Marklund i Aftonbladet (21/9 2001) ser ett tidningsfoto från ett ”fruktansvärt” flyktingläger under rubriken ”Terrorismens drivhus” och har med ens (”En bild, två ord”) fått den förklaring till 11/9 som hon behöver. Bristen på kunskap ersätts med den sämre fiktionens förenklingar. När Jens Christian Brandt (DN 12/12 2001) skriver brev till den ”amerikanske talibanen” John Walker Lindh blir porträttet av adressaten till en spegelbild av Brandts egna koketta skamkänslor som privilegierad, vit västerlänning. Det är en intimisering som fortsätter in i raden av krönikor med bildbylines som bara förmår svara på de hemma hos-artade frågorna: Hur upplevde Kändis 1 attentaten? Vad tror Kändis 2 om orsakerna? Henning Mankell. Jan Guillou. Åsa Moberg. Jan Myrdal. Herman Lindqvist. Alla de tyckande gamlingarna var givetvis där. Med överbud i känslokyla och rena dumheter, revolutionsnostalgi och konspirationsteorier. Som om den förklaring (”En bild, två ord”) som duger åt en känd person minsann också borde duga åt den genomsnittlige läsaren.
John Pilger. Naomi Klein. John le Carré. Robert Fisk. Tidningarna lider inte brist på prominenta namn och ”exklusiva” artiklar, men allesammans förfaller skribenterna till uppräkningar av incidenter i amerikansk utrikespolitik, som om mängden i sig skall anses nog för att bevisa någonting i det specifika fallet 11/9. Är behandlingen av Nordkorea att jämställa med Vietnamkriget (Pilger)? Var ingripandet i Kosovo av ondo (Klein)? Vad säger oss krigskorrespondenten Fisks stora kännedom om konflikten Israel–Palestina om ett dåd som inte riktades mot israeliska mål och där inga palestinier medverkade? Vad vet John le Carré överhuvudtaget om ämnet ifråga?

Ingen av dessa skribenter skulle väl anse Samuel Huntingtons tes om ”civilisationernas krig”, där kampen står mellan kulturer och inte mellan stater, som ett fungerande analysredskap. Det är bara på ledarsidorna som Harvardprofessorn tillmäts någon betydelse, något som de bekräftade gärna raljerar över, för att i nästa stund upprätta liknande svepande polariseringar. Nord– syd. Rik–fattig. Väst–orient. Kristendom– islam. Jan Guillou:
”Terroristerna från den plågade och ständigt massmördade muslimska världen angrep av självklara skäl USA och inte Europa. Och det gjorde de inte för att de, som en ledarskribent i gårdagens upplaga av vår malligaste morgontidning föreslog, var avundsjuka på levnadsstandarden i USA. Utan för att de ville hämnas miljoner mördade.” (Aftonbladet 17/9 2001.)
Att den muslimska världen (om ett sådant begrepp överhuvudtaget är giltigt) är långt mera diversifierad än den amerikanska bekymrar inte skribenten. Så blir för Guillou också de tysta minuterna en rasistisk manifestation, där vita människors liv värderas högre än andras, trots att han liksom vi alla vet att de som dog inte var en etniskt homogen grupp, inte ens de som var amerikaner. De döda kom från bortåt sextio länder, och från de flesta trosriktningar, även islam.

Efter genomgången av mediematerialet efter 11/9 är jag i en situation där jag liksom med thrillerlitteraturens fiktioner kan bläddra mellan intrigerna. Så länge jag inte ställer krav på skribenternas kunskaper och deras alsters relevans, så kan jag behändigt välja den förklaringsmodell till verkligheten som bäst passar mina fördomar. Det är Ordfronts ”Ljugoslavien”-problematik: tryckfriheten reducerad till ett redskap för vänsterns hantering av sin besvikelse. Men i fallet med 11/9 gäller den inställningen inte bara för en ensam publikation, utan för hela fältet och vänster/
höger lika. Avundsjuka? Hämnd för miljoner mördade? ”En bild, två ord”? I sämsta fall görs 3 000 döda till en retorisk figur vilkensomhelst i det allmänna kultursidesspråket:
”Men fredsparoller biter inte på den övermäktiga stridspart som genom att förvandla sig själv till offer förnekar sin delaktighet i konflikten och därmed ger sig rätten att bruka våld.” (Jessica Kempe recenserar Yoko Ono, DN 5/6 2004.)

När Stefan Jonsson berömmer Nicholson Bakers roman ”Checkpoint” (DN 19/8 2004) som ett porträtt av ”terroristens och självmordsbombarens fysionomi” så handlar det bara om att en västerländsk författare skapat en västerländsk gestalt som en västerländsk kritiker kan finna trovärdig inom sin västerländska referensram: ”Jay medger att han låtit sitt sinne förgiftas av Bush, och han blir så ett exempel på hur USA:s politik i snabb takt alstrar de fiender den påstår sig bekämpa.” – Vilket, alltså, skulle bevisas.
Skall jag själv välja intrig, så instämmer jag med USA:s före detta utrikesminister Madeleine Albright när hon säger att vi inte vet vad som föder terrorism, men att demokrati, ekonomisk utveckling och jämnare resursfördelning rimligen borde minska dess tillväxt. Det är ett svepande svar som sammanfattar min läsning, men det är också ett svar som inte skorrade illa där det sades, i Zeta-salen på ABF (24/8 2004). Och lämnar mig nog inte så mycket klokare än jag var måndagen den 10 september 2001.

Om nu någon vill säga emot och hävda att ovanstående inte bara gäller för 11/9. Att vi alltid vill ha våra åsikter bekräftade, och att vi väljer den publikation som i görligaste mån stryker oss medhårs. Både skribenter och läsare. Då säger jag: visst, det är säkert så. 11/9 har ju inte förändrat världen. Men lek med tanken: hur skulle det vara om medierna (och fiktionerna) inte bara berättade sådant som vi redan anser oss veta?