Det är rätt lustigt med mediernas, de allra flestas, kluvna förhållande till monarkin. På opinionsbildande plats skall den oftast avskaffas som varande otidsenlig och odemokratisk. Alldeles nyligen skrev till exempel DN Kulturs åsiktsmaskin från 1968, Lars Linder, om hur förnedrande kronprinsessan Victorias tillvaro är där hon sitter i sin stuga i Drottningholm och inte får gifta sig. Bättre då att hon får leva ett normalt svenneliv.

På nyhetsplats är det som bekant annat ljud i skällan. Ständig och okritisk, emellanåt fjäskig, bevakning och nu rena rama hysterin.

Okunnigheten om monarkin och dess villkor och historia är påfallande. Erfarna journalister tycks tro att kronprinsessan nu kommer att heta Westling i efternamn. Så är det ju inte. Dynastinamn är en annan sak, det är bara att jämföra med Storbritannien och Danmark, där regerande drottningar gift sig men självfallet behållit dynastinamnet.

SVT:s eftermiddagssändning i tisdags var en smärre orgie i felaktigheter. Programledaren hävdade på fullt allvar att Daniel Westling nu skulle bli en av ”landets mäktigaste män”.

Vaddå mäktig?

Vidare påstod hon att orsaken till att bröllopet skall äga rum nästa år är att det då är 200 år sedan den förste Bernadotten besteg tronen. I så fall hade han nog fått sätta sig i knäet på Karl XIII som ännu regerade. Jean-Baptiste Bernadotte utsågs däremot av riksdagen till tronföljare, eftersom kungen var barnlös.

En överraskning var emellertid att kungen utsåg Daniel Westling till prins och hertig av Västergötland. Litet märkligt i ett land där den senaste som adlades var Sven Hedin 1902. Men det säger ytterligare en del om kluvenheten i Sverige inför litet gloire . Här kan man inte ens få en sketen orden längre att fästa på fracken. Att ge makar till prinsessor maffiga titlar är ingenting som man höjer på ögonbrynen för i andra länder med monarki. När en spansk prinsessa för en del år sedan gifte sig med en handbollsspelare fick han en hel påse titlar av kungen. Här skall monarkin vara lagom. Och folklig. Sådan folklighet är ingenting som föresvävar någon i den franska republiken.

Och nu är det folklighetsorgie så det står härliga till. Så underbart att kronprinsessan gifter sig med en ”vanlig kille”. Mannen på gatan och journalisterna myser ikapp. Onekligen har den svenska monarkin en svår balansgång att gå i ett totalnivellerat samhälle där allt skall vara rättvis och jämlikt och lagom, där man inte skall vara ”förmer”, samtidigt som monarkin skall vara tjusig och upphöjd. Det går inte riktigt ihop.

KG Bergström avvisade i SVT tanken på att monarkin skall vara mystisk och exklusiv. Detta måste väl ändå vara en olöslig paradox? Ty själva vitsen med monarkin är självfallet att den skall få oss att lyssna till historiens vingslag och känna ett både mystiskt och mytiskt samband med det förflutna. I det historielösa Sverige har dilettanterna petat på allt sådant sedan reformen 1971, då man med ofattbar stillöshet avskaffade riksdagens högtidliga öppnande.

Hur mycket blaskig folklighet tål egentligen monarkin utan att förvandlas från champagne till okolsyrat vatten? En hel del, antar jag, men då riskerar monarkin att utan upphöjdhet bli ett ämbete som alla andra.

Och, javisst. Marskalken Bernadotte, dynastins anfader, var son till en enkel sakförare från Pau. Dock skördade han sina lagrar på ärans fält, han hade med andra ord de meriter som då krävdes av en svensk kung. Även om han alltså var en man av folket.