Vi väljer alltid, ofelbart, den enklaste utvägen.
Jag är rädd att vi i dag måste prata lite om vår tids rädsla för det som verkligen berör.
Eller, för att vara alldeles ärlig, kanske är det bara jag som behöver ventilera en känslomässigt svårhanterlig vecka? Och så gör jag det bara automatiskt till en allmän sanning, något som skulle drabba oss alla samtidigt som det drabbar mig. Så låt mig formulera om den andra meningen där uppe:
Jag är rädd att vi i dag måste prata om min rädsla för det som verkligen berör.

Människan har ju en förmåga att sopa saker under mattan och när vi rannsakar oss själva, våra brister likväl som våra innersta drömmar, mitt uppe i ett pågående privat helvete ser vi inte klart. Vi tror att vi är insiktsfulla, rationella och smarta. Ibland till och med något så utopiskt som genuint osjälviska.
Men vi väljer alltid, ofelbart, den enklaste utvägen.
Trots att alternativen blinkar i neon över hela stan blundar vi och konstruerar vår egen elefant i vardagsrummet. Den ställer vi i vägen för allt annat. Blir vi bara av med just den, kan vi effektivt sortera in den under E i bokhyllan så att den inte syns, kan vi gå vidare. Då blir allting bra. Det som inte ligger framme och skräpar finns ju inte.

På så vis kan allt annat - det där som precis nu ter sig så trivialt - få fortsätta vara bara just allt annat.
För vi väljer alltid, ofelbart, den enklaste utvägen.
Det kan vara novembers fel, det kan vara tusen små saker, det kan vara det som betyder mest i livet.
Men det är alltid då den så bespottade nostalgin knackar på dörren och ber att få komma in ett tag. Sedan sätter den sig vid köksbordet, ber om ännu en kopp Friggs Kvällsört-té, till synes oberörd av att klockan är halv fyra på morgonen och jag måste upp om tre timmar.

Och exakt tre timmar senare går alarmet och Thåström sjunger Fan Fan Fan på radion och - Bang! Innan ögonen ens är öppna - slås dörrar man kämpat för att hålla stängda, försökt sova bort, upp på vid gavel.
Fan fan fan är Yvonne Fairs It Should Have Been Me
utan skyddsnät. De enda spärrar i den är de vid Rågsveds tunnelbanestation.

Jag hatar den för att den raserar alla mina principer om hur man bör gå genom livet utan att någonsin beröras av Einsturzende Neubauten-män i got-kläder.
Och så, sent kvällen därpå, drar jag plasten av den nya Born To Run-boxen, stoppar in Live At Hammersmith Odeon 1975 i dvd-spelaren och sitter där, knäpptyst i två timmar och stirrar bara gapande rakt in i rocken.
Är det nostalgi?
Är det ens det när Teenage Fanclub spelar Your Love Is The Place Where I Come From på Debaser och den är vackrare än något annat jag har hört?
Nej, det är inte nostalgi. Det är bara den allra enklaste utvägen.