David Peace är en av den engelska litteraturens mest uppmärksammade författare de senaste åren. Hans fyra polisromaner, kallade The Red Riding Quartet och som utspelar sig på 1970- och 1980-talen, med bland annat seriemördaren The Yorkshire Rippers härjningar som fond, är en mäktig läsupplevelse, fullt i klass med den som James Ellroys hårdkokta romaner erbjuder.
Peace är influerad av Ellroy och det var ingen slump att just han intervjuade Ellroy för brittiska Guardian nyligen. Peaces författarskap är helt enkelt mycket intressant. Han har en förmåga att skildra det brittiska samhället på ett sätt som borde attrahera en stor svensk publik.
Men David Peace finns inte översatt till svenska, inte ens hans uppmärksammade fotbollsroman The Damned United, nyss filmatiserad (filmen har dock haft svensk premiär).
Det är ett exempel, men det finns fler: Jonathan Lethem, Iain Sinclair och Tony Hoagland är författare jag själv uppskattar och som bara undantagsvis finns på svenska. Och vad vi missar av allt som händer i den icke-engelskspråkiga litterära världen vågar jag knappt tänka på.
Storsäljarna, Dan Brown och hans gelikar, hittar hit förstås. Det är den översatta kvalitetslitteraturen som drabbas. Eller rättare – vi läsare drabbas.
Var finns orsakerna? Branschen är överens om att det till största delen beror på något man i och för sig finner mycket glädjande: boomen för svenska deckare och svenska underhållningsromaner, två genrer som knappt fanns för tio år sedan. Tack vare dem har den svenska litteraturen nästan fördubblat sin försäljning under samma period som den översatta litteraturen nästan har halverat sin. Till detta kan man lägga en allt mer utbredd läsning av engelskspråkig litteratur på originalspråk. Så långt verkar pusslet självklart. Orsakerna är lätta att se.
Mer intressant är två andra frågor:
Vad blir konsekvenserna av den här utvecklingen?
Vad kan man göra för att vända trenden?
Om vi börjar med den sista frågan så finns det, tack och lov, redan ett svar: småförlagens insatser. Elisabeth Grate Bokförlag, Sekwa, Tranan, Ersatz, Thorén & Lindskog med flera – de är mina litterära idoler för närvarande. Utan dem skulle vi till exempel inte kunna läsa Thomas Bernhards sista roman Gamla mästare (Tranan) på svenska, en bok som fullständigt tar andan ur en med sin repetitiva och aggressiva humor, inte heller Sigfried Lenz En tyst minut (Thorén & Lindskog), av Martin Lagerholm här i SvD utnämnd till ”en framtida klassiker bland litterära kärleksskildringar”. Båda dessa mästerverk är tyskspråkiga och därmed bara tillgängliga för en försvinnande liten del av litteraturintresserade svenskar om de inte hade översatts.
Att driva ett litet förlag inriktat på utländsk litteratur är sällan en ekonomisk succé, det framgår av en intressant genomgång i branschtidningen Svensk Bokhandels senaste nummer. Representanter för dessa förlag har full förståelse för de stora förlagens bristande intresse. Här finns ingen affär att göra, helt enkelt. I Svensk Bokhandel säger samma småförlagsrepresentanter sig vara nöjda med den mediala uppmärksamheten, men att den inte påverkar försäljningen nämnvärt. Det är intressant för oss i kultursidesbranschen. Vi skriver gärna om översatt kvalitetslitteratur, men tydligen inte på ett sätt som gör att läsare kastar sig över nämnda böcker. Vad gör vi för fel?
Men visst, även småförlag finner kommersiella guldkorn. Ibland med hjälp av Nobelpriset, som Elisabeth Grate Bokförlag som sålde 35000 exemplar av Jean-Marie Gustave Le Clézios självbiografiska och mycket fina Afrikanen. Sekwas utgivning av Muriel Barberys filosofiska och underhållande roman Igelkottens elegans nådde nästan lika många läsare, 31000 – och det är numera fantastiska siffror för en översatt kvalitetsroman.
Småförlagen lever för all del farligt när de hittar succéer. När Tranans utgivning av Roberto Bolanos De vilda detektiverna och Om natten i Chile fick ett så enormt genomslag erbjöds Bonniers resterande titlar av Bolanos agentur. Och i det läget, med hajpen kring Bolano på topp, tackade förstås Bonniers ja. Den omtalade 1100-sidorsromanen 2666 kommer därmed att komma ut på det största svenska förlaget.
”Stöld – åtminstone i moraliskt hänseende”, tyckte Tranans förlagschef Styrbjörn Gustafsson i Svensk Bokhandel när det skedde.
Det må vara hur som helst med det, småförlagen är under alla omständigheter ett värdefullt svar på den översatta litteraturens kris.
Ett annat borde finnas i kulturpolitiken. Skolbiblioteken behöver till exempel värderas högre. Där kan engagerade bibliotekarier väcka ungdomars intresse för översatt kvalitetslitteratur. Men idag saknar var tredje elev tillgång till ett skolbibliotek, något som regeringen uppmärksammat och tänker göra något åt med en ny skollag. Det är glädjande.
I förlängningen handlar det också om själva biblioteksutbildningen vars inriktning på förmedlande av skönlitteratur behöver stärkas. Att just den aspekten har varit satt på undantag – för det har den, det har till och med bildats ett nätverk, Näfs, där Svenska Akademien är representerat, för att motverka detta – samtidigt som den översatta litteraturens ställning har urholkats har varit en olycklig kombination.
Så, enkelt uttryckt, en kulturpolitik som ser värdet av att tidigt ge unga människor tillgång till översatt kvalitetslitteratur vore värdefull. Finns den?
Om inte så riskerar vi att få en uppväxande generation som saknar ett viktigt verktyg för att förstå och tolerera det främmande. I en värld där politiska rörelser som intresserar sig för gränsdragningar av olika slag växer sig allt starkare är det en farlig utveckling.
