Budapest är en stad där samtid och återblick förenas. Historien är ofta närvarande i gatubilden och påminnelserna smärtsamma, oavsett om det handlar om ett sönderslaget imperium i Centraleuropa eller totalitära samhällssystem. Det märks naturligtvis särskilt dessa dagar då Raoul Wallenberg-året invigs.

Ungern är ju ett land där det förflutna – på gott och ont – spelar en allt större roll i politiken, samhällsbygget och i samtalen.

Fortfarande, drygt 20 år efter kommunismens fall, kan tolkningen av historien framkalla heta debatter och utdragna diskussioner. Det är lika uppfriskande som vanskligt, det kan leda till sanningssökande såväl som grumlig nationalism och rasism, framför allt i högerradikala Jobbiks tappning.

Det illustreras kanske allra bäst av historien bakom museet Terrorns hus. Beläget på en av Budapests vackraste boulevarder, Andrássy, togs huset i besittning 1937 av de ungerska nazisterna, pilkorsarna. När den tyska krigsmakten ockuperade Ungern i mars 1944 och pilkorsarna blev deras främsta hantlangare användes huset som fängelse och tortyrkammare.

Efter att den sovjetiska armén slagit tillbaka tyskarna i januari 1945 ockuperades Ungern på nytt. Omvandlingen till kommunistisk diktatur inleddes. Byggnaden hade då övergivits av pilkorsarna men intogs nu av den nya säkerhetspolisen. Mönstret av förhör, tortyr och fängslanden upprepade sig. Den tyska respektive sovjetiska ockupationen utgjorde ramen men ungrarna skötte själva en stor del av det smutsiga jobbet.

För tio år sedan invigdes där museet med den kommunistiska röda stjärnan och nazisternas korslagda pilar som avskräckande varumärke. Det är i dag inte bara en minnesplats över de totalitära systemens alla offer, utan också en stark påminnelse om människans uppfinningsrikedom och förmåga till daglig förföljelse. Då de yttre förutsättningarna har skapats framträder alltid de villiga hantlangarna.

Det är en deprimerande vetskap.

Själva diskussionen om historien blir också till slut en fråga om individers agerande. Det förflutna som släkthistoria är ofta, och alldeles särskilt i länder som länge varit diktaturer, en smärtsam process. Hur förhåller man sig när sanningen om föräldrar eller andra kära närstående plötsligt uppdagas? En fråga som också varit aktuell här hemma med tanke på diskussionen kring drottning Silvias fars samröre med nazismen.

Kalla fakta har fortsatt sin granskning av drottningens utredning (se också under strecket 24/8-2011) och i det senaste programmet framträdde Hilde Schramm, dotter till Hitlers rustningsminister Albert Speer. Hon formulerar insiktsfullt konfliktens båda sidor: ”Man måste till en början vara klar över att man inte själv har skuld, att man inte har någon del i dessa handlingar. Först när man är helt klar över detta och inte blandar ihop rollerna kan man bearbeta. Om man hela tiden känner att när någon attackerar ens far attackeras också man själv, då måste man värja sig.”

Individens förmåga att höja sig över bortförklaringar och försvar blir alltså avgörande för framtiden. För, som den spanske filosofen George Santayana har uttryckt det: De som inte lär av historien är dömda att upprepa den.