Förra veckans Uppdrag granskning och debatten som följt i dess spår har på nytt aktualiserat frågan om förhållandet mellan medier och verklighet. I söndags varnade såväl Martin Jönsson som Anders Mildner i denna tidnings spalter för varje skarp åtskillnad mellan nätet och den så kallade ”verkligheten”.
Men det vore ett misstag att tro att detta skulle vara något nytt som kännetecknar internetkulturen till skillnad från de så kallade ”gammelmedierna”.
Den insikten förmedlas i högsta grad genom Erik Gandinis prisbelönta dokumentär Videocracy, som igår sändes i SVT 1. Den fick strålande recensioner redan i samband med biografpremiären (bland annat av Hynek Pallas i SvD 27/8 2009). Samtidigt väckte den inte oväntat skandal i Italien, där tv-trailern censurerades.
För Silvio Berlusconi, filmens indirekta huvudperson, började allt med en given succé: en tv-show under 70-talet med lättklädda inslag. Ur detta kom inte bara ett medieimperium – Berlusconi kontrollerade vid tiden för filmens produktion 90 procent av italiensk television – utan, inte att förglömma, också en premiärminister. ”Presidente, vi är med dig, tack och lov att Silvio finns!” Så sjunger mängder av romarinnor (idel vackra kvinnor) i en kampanjvideo sänd i hans egna kanaler. Pantheon syns i bakgrunden, men också en paradbyggnad i Mussolinis romerska förstad EUR: här förenas nationen.
Två män i mediernas rampljus figurerar här. Den ene kontrollerar paparazzi. När han utnyttjar deras bilder i utpressningssyfte hamnar han i fängelse, men lyckas genom en skicklig fint vända medieopinionen när han släpps. Han har ju bara försökt angripa kändisarnas bristande moral! Med ens är han själv megakändis. Just så fungerar en perverterad medielogik.
Den andre mannen är mer av en doldis, men å andra sidan nära vän till Berlusconi och den verkliga spindeln i hans medienät. Som tv-agent plockar han fritt talanger, bygger och raserar mediekarriärer. Dessemellan spelar han nöjt småleende gamla hyllningssånger till Mussolini i mobilen: ”Kul, va?”…
”Det finns makt i den perfekta bilden”, som det enkelt uttrycks i filmen. Man kan förstås rycka på axlarna och säga att det är Italien. Sånt händer inte här. Men om någon position blivit ohållbar i globaliseringens tid är det just denna.
Medierna spänner över nationsgränser och sträcker sig in i hela samhället. I själva verket är ingen åtskillnad längre möjlig. Vi är alla del av en och samma medialiserade verklighet.
