Det är svårt att föreställa sig José González som forskare i biokemi, iklädd vit rock och med pipett i högsta hugg, efter att ha besökt hans replokal i närheten av Göteborgs centralstation. Tingestarna i de fyra rummen ser ut att ha kastats upp i luften och landat huller om bladder; fåtöljen på orgeln, dammsugaren i tidningshögen och nylödda kablar i ett ormgropslikt mönster på golvet. I köket står fortfarande disken kvar från dagens lunch – vegetarisk lasagne. José delar lokalen med sex andra, varav en är hans flickvän Yukimi Nagano, som är sångerska och vokalist i hans band.

–Mitt liv har förändrats drastiskt, från att gå till labbet varje dag på bestämda tider till att ha det ganska fritt och bara skriva musik och vara ute och spela, säger José González.

Hans liv tog en helt ny vändning innan han fyllt 25. På kort tid fasades han ut från mikrolabbandet och in i musiken. Han var en solitär på Trädgår’ns scen 2003, med lågmäld utstrålning, fingrar som sprang över den nylonsträngade spanska gitarren och en stämma som fyllde Trädgår’ns betongstinna konsertlokal. Det var en av hans första stora spelningar, som förband åt Lucinda Williams.

Efter det rasslade saker och ting till. Först hundra spelningar i Sverige, plus femtio i övriga Norden och två år senare har han spelningar över hela världen. Men fram till dess var han helt inne på biokemispåret som doktorand på Medicinareberget i Göteborg.

I fyra år studerade José González molekylärbiologi och började därefter sin forskarutbildning i biokemi med fokus på herpesvirus. Hans dagliga forskning gick ut på att studera hur enzymer ”öppnar” DNA, så att andra proteiner kan komma åt och kopiera virusets arvsmassa. På senare tid har det visat sig att just den här sortens enzym spelar en nyckelroll i cancer.

–Jag har aldrig varit romantisk när det gäller biokemi, men jag trodde att det jag gjorde var bra för samhället och världen och att det i förlängningen kunde leda till att man botar sjukdomar, förklarar José och minns hur hela den molekylära världen öppnades för honom i och med de upptäckter som gjordes i slutet av 80-talet om DNA och proteiners funktioner i cellerna.

–Jag tror att jag kunde ha blivit riktigt bra, men jag slarvade faktiskt. Jag försökte ha allting i huvudet när man som forskare ska skriva ner saker för att kunna tala om det för andra. Där var jag virrig.

José berättar småleende om sina insektsodlingar på labbet som skulle vårdas varje dag och som stendog gång efter annan. Mycket till följd av musiken. Den hade redan börjat inkräkta på hans forskarliv. Så är det på sätt och vis fortfarande – fast tvärtom. Livets uppkomst och vetenskapen är en sak som fortfarande är ständigt närvarande.

–Men nu tycker jag att det är roligare att läsa om allt som gränsar till det vetenskapliga, som filosofi och hur medvetandet uppstår, säger artisten som känner sig lycklig över att på senare tid ha snubblat över ”nya” filosofer och sjunkit djupare ner i Darwins teorier.

Dötiden mellan turnéorterna fyller han gärna med att titta på aktuella föreläsningar på nätet. Som nu senast när filosofer, antropologer och andra vetenskapsmän var samlade till en konferens på andra sidan Atlanten för att diskutera vetenskapens förhållande till religion.

–Tidigare har det gått så mycket tid till att sitta och vara bakis. Jag saknade att lära mig nya saker, så jag bestämde mig för att fylla tiden med sådant som intresserar mig. Nu ser jag fram emot varje turné då jag kan sitta och lyssna på föreläsningar i min mp3-spelare.

I Josés mobila bibliotek finns tidskrifter som Scientific American och National Geographic, plus introduktionsböcker i vitt skilda ämnen. Senast har han läst in sig på ekonomi och hur våra språk är uppbyggda och hur de har utvecklats. Sitt något vidsynta förhållningssätt tror han kommer från föräldrarna. Mamman arbetar på virologen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och pappan forskar i ämnet pedagogik. Båda kommer från Argentina.

Själv tycker han inte att det är så konstigt att han hamnade där han gjorde. Han har alltid gillat naturvetenskap, men betraktade sig inte som en nörd direkt. I grundskolan hade han dreadlocks och hängde med bräda under armen. Han umgås fortfarande med polare från den tiden, som Elias Araya, trummis i hans band och som även gör omslag till hans skivor. Redan då hade de ett hardcoreband.

–Det är så här jag vill ha det: Göra musik själv, och med mitt band Junip. Turnera måttligt, umgås med vänner och äta bra. Jag har sett fram emot det hela året. Men jag har svårt för att tacka nej, säger han och förklarar att han fått erbjudande om att spela i Tel Aviv, Beirut och Dubai innan året är till ända.

När den australiensiska sångerskan Kylie Minogue var som sjukast i bröstcancer lyssnade hon mycket på en cover som José gjort av låten Hand on Your Heart. En dag ringde hon upp och kort därefter sjöng de in en duett ihop. En cover på Kylie-hiten Can’t get you out of my head.

I helgen spelar José på bröstcancergalan i Stockholm. Efter det väntar en spelning i New York och i januari ska han på en liten turné till Asien. Annars är det öppet.

José gör ett anspråkslöst intryck. Han lever lika spartanskt som innan han blev känd. Förutom att vara ledig ett tag, funderar han på att använda sina pengar till att köpa ett hus till sin pappa som har flyttat hem till Argentina och inte kan räkna med någon större pension i sitt gamla hemland. Sedan överväger han att skänka en summa pengar till organisationer som Amnesty. Man anar en järnvilja under ytan, en man som vet vad han vill, men inte har behov av att måla sina åsikter i svart eller vitt. Åsikter om svensk forskning och frågor om vilken som är den största medicinska upptäckten lämnar han helst därhän. Fast efter en stund kommer han fram till att tvålen och penicillinet varit revolutionerande för oss människor.

Något som han inte behöver fundera över är sin inställning till kött. Han har varit vege- tarian i halva sitt liv, men har inte något emot att stoppa en bit bacon i munnen:

–På senare år har jag känt ett slags fundamentalism över det här med att vara vegetarian. Numera säger jag att jag är inspirerad av vegetarianism och råkar någon lägga köttbuljong i min soppa så har jag inget emot det. För det är inte ätandet av kött som är fel, utan djurens lidande och deras förmåga att lida. Det är en stor skillnad på högutvecklade däggdjur och andra djur, om de har en självmedvetenhet eller inte. På så sätt kan det vara sämre att dricka mjölk från en instängd kossa än att äta en räka som har simmat fritt och inte har något självmedvetande.

Han låter allvarlig och poängterar att det gäller att anpassa sig till verkligheten och låta idealen ändra sig beroende på vilken fakta som tas fram. Det är forskaren som talar.