Snart debuterar Lotta Lotass som dramatiker - med pjäsen Samlarna på Teater Bhopa.
Göteborg
”Sades att Frälsaren satt på en sten och med Fäktar Lars grät över skiftesreformen.” Så lyder en mening alldeles i början av Lotta Lotass debutroman Kallkällan.
Läs den högt och märk rytmen, märk de stadiga daktylerna. Just det, Kallkällan är avfattad på hexameter.
– Jag skriver alltid på vers, säger Lotta Lotass.
– Om jag behöver ett enstavigt ord när jag beskriver ett färdsätt blir det bil, behöver jag ett tvåstavigt blir det cykel, behöver jag ett trestavigt blir det järnvägsvagn.
Ett lika formaliserat versmått som hexameter har hon inte använt till sin nya roman, ”skymning:gryning”, som kommer ut i dagarna. Hon vet inte ens om det har ett namn, men strikt vers är det, säger hon. Det är så hon arbetar, läser varje mening högt, vrider och vänder på den tills rytmen stämmer innan hon går vidare till nästa.
– Som att bygga med byggstenar. Ja, eller meccano, säger hon och ler.
”skymning:gryning” är tredje delen i en triptyk som inleddes med Kallkällan år 2000 och fortsatte med Band II Från Gabbro till Löväng som kom 2002. Från dem skiljer sig ”skymning:gryning” emellertid en hel del.
Där Kallkällan och Band II nämner sina personer vid namn är personerna i ”skymning:gryning” namnlösa. Där Kallkällan till en del, och Band II i sin helhet, realistiskt återger dokumentära berättelser från Lotta Lotass hemtrakter i västra Dalarna skildrar ”skymning:gryning” en myllrande skara av gestalter på vandring över en stentäckt slätt som för tanken till surrealisternas låghorisontiga landskap eller till rymdens sterila planeter.
Vilka är vandrarna?
– Det är samma människor som i de tidigare böckerna.
Pojken som anför dem, vem är han?
– Det är Lill-Sven, han som frös ihjäl i Kallkällan.
Är det alltså efter döden som ”skymning:gryning” utspelar sig?
– Någon sorts efteråt är det nog, säger hon och ler igen.
Men precis som i Kallkällan har berättelsen i ”skymning:gryning” också andra fasetter. Här finns inbrutna partier med uppgifter om tågolyckor som hämtats från amerikansk immigrantpress, här finns journalanteckningar från äldre skrifter om hospitalsvård, här återberättas brottstycken ur den digra litteraturen om polarforskningens pionjärer.
– Jag läser mycket, tidningar, dagböcker, arkivmaterial. Jag använder samma arbetsmetod som en historiker, säger hon.
I Lotta Lotass luftiga, sparsmakat inredda lägenhet är väggarna mycket riktigt täckta med bokhyllor. Här står hennes egna litterära favoriter, det svenska 1900-talets klassiker som Ivar Lo-Johansson, Sara Lidman, Vilhelm Moberg, Eyvind Johnson, Per-Olov Enquist. Här finns också äldre och nyare vetenskapliga skrifter och mängder av antikvariatsfynd av udda slag, såsom friherre Adolph von Knigges misantropiska handbok Om umgänge med människor, en liten blå volym, tryckt 1897.
Den spelar en viss roll i Samlarna, Lotta Lotass första pjäs, som har premiär på Teater Bhopa i Göteborg på fredag. Samlarna utgår från de amerikanska bröderna Collyers märkliga öde, en historia som Lotta Lotass stötte på under en av sina långa inläsningsperioder. Dessa båda gamla män påträffades döda 1947 i sitt hus i New York där de levat i självvald avskildhet i decennier. Det tog brandkåren och polisen flera veckor att tränga in i huset, som var fyllt från golv till tak av bråte, gamla tidningar, böcker, lump, möbler, redskap, musikinstrument, leksaker, kuriosa, konstföremål, mängder av olika slags föremålssamlingar.
– Bröderna Collyer var extremfall av samlare. De omnämns i all litteratur som handlar om samlare, och jag tycker att det är fascinerande att man kan leva så isolerad i en storstad, säger Lotta Lotass.
Hon samlar förresten själv, berättar hon, böcker, särskilt böcker om polartrakterna, och vykort med vissa motiv.
– Skogshuggare. Äldre vykort med skogshuggare i de amerikanska redwoodskogarna med jätteträd. Amerikanska mentalsjukhus, exteriörer. Kraftstationsinteriörer.
Kraftstationsinteriörer?
– Turbinhallar. Kraftstationer är en del av mitt liv. Det fanns en kraftstation vid byn där vi bodde, och som barn lekte vi alltid i de torrlagda älvfårorna.
Och hon tar fram och visar en bunt av sina kort, snyggt och prydligt inplastade bilder av rum med väldiga turbiner. Hon brukar köpa sina kort via nätet, berättar hon, och tillägger att hon tänker sig att någon gång kunna använda en del av dem som illustrationer.
Sedan debuten år 2000 har Lotta Lotass levererat en ny bok varje år. De har genomgående hyllats av kritiken, flera av dem har prisbelönats.
Förutom dem som redan nämnts gav hon ut Aerodynamiska tal 2001, med berättelser från flygets tidiga historia, och förra året kom Tredje flykthastigheten, där motivet var de sovjetiska kosmonauterna. År 2002 disputerade hon dessutom på en doktorsavhandling i litteraturvetenskap om Stig Dagerman – inte en av de författare som står hennes hjärta närmast, säger hon, då hade hon inte kunnat hålla den nödvändiga vetenskapliga distansen.
Hennes produktivitet framstår som närmast ofattbar.
– Jag skriver ju på heltid, säger hon. Tack vare de där prisen, och ett arbetsstipendium som jag har fått från Författarfonden, kan jag göra det.
Lotta Lotass nästa roman kommer redan i januari nästa år, direkt i pocket. Den är skriven på blankvers och har titeln Min röst ska nu komma från en annan plats i rummet.
– Det är en roman om fem seriemördare, fyra verkliga och en påhittad, berättar hon.
– Och så håller jag på att lägga sista handen vid ännu en roman, som jag har tänkt ska ges ut som en låda med häften, som inte behöver läsas i någon särskild ordning. Hur många häften det blir vet jag inte, hundra kanske, mitt eget arbetsmanus är uppe i drygt 400 sidor.
Anledningen till arrangemanget med häftena, förklarar Lotta Lotass, är att hon vill komma bort från det lineära berättandet med början och slut, klimax och peripeti, och i stället åstadkomma någon form av samtidighet i läsningen.
Det låter som ett upplägg lämpat för elektronisk utgivning, men det är något som inte lockar henne. Hon tycker alldeles för mycket om böcker som föremål.
Romanen – den ska heta Den vita jorden – utgår från den första sovjetiska femårsplanen vid 1930-talets början.
– Ja, bygget av Vita havs-kanalen, de stora stålverken och kraftverken.
Och de hundratusentals liv som krävdes i de där jätteprojekten?
– De också, men det är ingen realistisk berättelse, den blir nog mer lik Tredje flykthastigheten. Det är storhetsvansinnet i de där projekten som lockar mig.
Kanske blir det mer teater också, även om ingenting är bestämt. Lotta Lotass har visserligen ännu inte sett Samlarna som färdig föreställning, bara som genomdrag. Men det var, säger hon, en alldeles fantastisk känsla att se sina ord ta fysisk gestalt på scenen.
