Stöpsleven, hållhaken och tumskruven är begrepp som vi alla rör oss med som om de vore självklarheter. Men hur många vet egentligen hur en stöpslev ser ut, vad en hållhake användes till, och hur stor en tumskruv är?

Förmodligen rätt få i våra dagar. Det rör sig om benämningar på föremål som en gång var välkända, men som nu i stor utsträckning är glömda och bara lever vidare, med förbleknad innebörd, i språkliga uttryck.

Detta har Nordiska museet bestämt sig för att göra något åt. I foajén utanför hörsalen, en trappa ner från entrén, visas Huvudet på spiken, en liten utställning med föremål som berättar vad en del av dessa talesätt ursprungligen syftade på.

Här kan man till exempel se en skäppa, en sådan som man inte ska sätta sitt ljus under, enligt Bergspredikan. Det vill säga, så stod det i den gamla bibelöversättningen. I den nya står det inte skäppa utan sädesmått (Matt 5:15), och hur stort skäppmåttet var, vad det var gjort av, och hur det användes får man besked om på utställningen.

Här inhämtar man också att tumskruven, en rysare i sin litenhet, är ett gammalt tortyrinstrument, och att den anordning som kallades black var en sorts fotboja som användes för att hindra fångar att rymma. Man kan undra över hur många bläckor brännvin som behövdes för att drinkaren verkligen skulle få sig en bläcka, och fundera över värdet på mynt som ett vitten och ett (koppar)rött öre. Inte kan det ha varit mycket.

Naturligtvis finns det också föremål och företeelser som inte alls låter sig ställas ut.

Fat(a)buren visas bara på foto, men det är ju å andra sidan inte långt till Skansen där själva byggnaden står.Slipstenar är för tunga för att visas i utställningslokalens montrar, sträckbänkar och långbänkar tar för mycket plats, och eklut och slarvsyltor skulle börja lukta.

Talgdankar finns visserligen i museets samlingar, men de är så sköra att man valt att visa stearinljus och en glödlampa i stället. Och för all del, åtminstonei Stockholm kan man höra uttryck som ”det gick upp ett Liljeholmens” eller ”det tändes en Luma”–fast i ärlighetens namn var det nog länge sedan. Även talesätt kommer ur bruk.

Det finns alltså en del praktiska problem att ta ställning till om man skulle vilja utvidga utställningen, men idén är så bra att jag önskar att de ansvariga på Nordiska museet försöker lösa dem, och ser till att Huvudet på spiken får en bättre exponering i huset. Att visa den i källarvåningen är nästan att sätta sitt ljus under skäppan.