– Jag är förstås van vid större, säger han utan vemod när vi kommer in i arbetsrummet, men det här räcker, och så kan man se vattnet.

Fast bara i särskilda vinklar, man måste anstränga sig en aning, vilket får honom att berätta historien om kvinnan som ringde polisen för att det stod en naken karl i huset mitt emot.
– Men jag ser ingen, säger konstapeln. Jodå, säger kvinnan, om du kliver upp på stolen här.

Han skrattar förtjust, på ett uppsluppet, pojkaktigt sätt, samtidigt som vi fortsätter vidare in i köket, där han lagar te, som sedan serveras med en matsked honung.

Vi sitter i vardagsrummet, som domineras av böcker, ett flertal Gustafssons egna verk, på svenska och översatta till ett 20-tal andra språk.

På bordet ligger författarens tvärflöjt, samt några notblad, och på väggen en av hans oljor, som också utgör omslag till romanen En biodlares död.

– Visst, det är en bra lägenhet, och ingen har bott här tidigare. Det gillar jag. Fast jag saknar en plats där jag kan måla. Det måste jag snart skaffa mig.

– Du kanske vet att jag har haft flera utställningar, både i Stockholm och Berlin, och även sålt en del.

Nyligen fyllde han 70, men det märks knappast, för han håller sig i form, och bär på särdeles goda gener.

– Mamma är 99, och en moster till mig cyklade runt och sålde Evangeli Härold även efter fyllda 90, och var för övrigt så kraftfull i sin omvändelsenit att hon kallades Guds basun, berättar han och fnissar.

Själv blev han jude mitt i livet.

Ett skäl handlade om att han gifte sig med en judisk kvinna, ”och ska man ha judiska barn bör man visa sin solidaritet, speciellt som vi lever i en värld präglad av antisemitism”.

Sedan tar han upp andra skäl, som att han länge hade varit upptagen av judiska existentiella filosofer som Emmanuel Levinas och Martin Buber.

Men fanns där en Gud med i bilden?
– Finns det en Gud med i bilden över huvud taget? Jag gick inte över som en troende person, snarare som en sökande person.

Hur tog folk din konvertering?
– Judarna reagerade starkast, och oftast med förundran, som den gamle antikhandlare i Stockholm som lär ha sagt att om Gustafsson går över kanske det ändå ligger något i det hela.

Han skrattar förtjust, den här gången mer som en knarrig professor, lite skrockande.

Vi samtalar i drygt två timmar, och han är på ett strålande humör hela tiden, liksom i böckerna, och blir det en svacka lyfter han sig själv, med hjälp av roliga historier och en annan utflykt till bokhyllan, för att hämta något, mest Gustafsson, men även Goethe, ”och just den här utgåvan trycktes i Stockholm. Du ser själv. Vi tryckte faktiskt en hel del åt tyskarna på den tiden.”

Så håller det på. Gång på gång erbjuder han initierade rapporter från andra tider, och andra kulturer.
Somligt är personligt, som när han skildrar livet i Andliga Tyngdlyftares Klubb, som han var med och grundade i gymnasiet i Västerås, och där man diskuterade filosofi och teoretisk
fysik, samt lyssnade på Bach och Brahms.

Annat är teologiskt, semantiskt eller historiskt, som när han berättar om hur luftkonditioneringen radikalt förändrade den amerikanska Södern på 20-talet. Dessförinnan hade industrin stått stilla under somrarna, och domstolarna var stängda, så ”mängder av fångar möglade bort i de heta, fuktiga fängelserna, i väntan på rättegång”.

Han är naturligtvis inte alltid på gott humör, och det har varit många strider kring Lars Gustafsson, inte minst under 70-talet, då vänstern slog hårt emot honom.
I en minnesbok utgiven på författarens 60-årsdag menar Thomas Nydahl att Lars Gustafsson blev utstött och bortmotad, och att det var därför han lämnade landet i början av 80-talet.

– Jaså, ja, det var ju vänligt av honom, den gode Nydahl, men så gick det inte till. Till att börja med tillhörde jag en författargeneration som ville ut i världen, bort från det provinsiella Sverige. Vännen Enquist till exempel levde 20 år i Paris och Köpenhamn. Sedan var det ju det att jag gifte jag mig med en kvinna som ville hem till Texas igen, och som drog med mig dit.

– Men det var trista tider, och det fanns en stark östtysk skurmedelsdoft i landet. Tänk dig själv, man ville förstatliga hela den svenska industrin. I dag låter det ju inte klokt.

Efter 75 böcker, känner du dig nöjd?
Först är han tyst en längre stund, sedan säger han ja, med eftertryck.
– Men jag är inte stöddig. En hel del håller än i dag, fast mycket hade kunnat göras mycket bättre. Allt skulle skrivas ihop så jäkla fort. När man har lämnat mig ifred har det alltid blivit högre kvalitet.

– Över lag är jag misstänksam mot mina längre berättelser. Förläggarjävlarna vill ju alltid ha tjocka böcker, för då tjänar de mer pengar, tror de. Mina bra böcker är korta, som En biodlares död.

Amerikasejouren är över, liksom det amerikanska äktenskapet. I höstas gifte han om sig, med Agneta Blomqvist, och nyligen har han flyttat till Sverige, till Söder i Stockholm.

Men skrivandet pågår som tidigare. Två böcker ges ut framöver, och förra månaden kom Den amerikanska flickan, som över lag fick lysande recensioner och som enligt några kritiker bör räknas in bland Lars Gustafssons bästa.

Boken består av en enda lång monolog och tar avstamp i en uppmärksammad händelse i USA. Ett ungt biblioteksbiträde tvättade sin bil en söndagsmorgon – och blev brutalt bortförd, våldtagen och mördad.
– Jag läste om det i tidningen, och tänkte av någon anledning att jag borde rädda henne, så gott det går, på en metafysisk nivå. Hon var ju så ung, och hade lämnat så få spår efter sig.
– Truman Capote hade förstås frågat ut brottslingar, släktingar och andra, och hållit på med det i åtta år, som när han skrev In Cold Blood. Men så gjorde inte jag. Jag uppfann henne i stället, gav henne mina tankar, alltså det bästa jag har.

Den amerikanska flickan kom till under en årslång vistelse i Berlin, som stipendiat vid Wissenschaftskolleg.
– Jag är mycket tacksam för den tiden. Så sällan som jag lämnas ifred för att skriva. Alltid alla dessa tidningsartiklar, och framför allt, all denna undervisning.

Men behövde du verkligen en akademisk karriär som tog upp tid? Du spåddes ju en lysande framtid som både poet och prosaförfattare, och var under många år redaktör för BLM.
– Nej, du har rätt, det kanske var dumt.
– Du har sett den där typen av humrar som man kan studera i fiskaffären, med en jättestor klo, och en liten. Jag är en sån, med en storvuxen litterär hand, och en spinkig filosofihand.

Därefter prövar han olika förklaringar till tiden som professor, och kommer fram till att det främst handlar om disciplin. Han är tvungen att ha en ram, något att hålla sig till, som ett nät när man spelar tennis.

– Jag har spelat utan nät några gånger, i berusat tillstånd. Det är jätteroligt, men bara de första bollarna, sedan blir det alldeles meningslöst. Du kan också jämföra med vad rimmet gör för poeten. Begränsningen tvingar fram en högre kvalitet.

I pressklippen låter han ibland som en besserwisser. Men där, liksom i böckerna, möter man också en ödmjuk person, som gärna uppehåller sig vid hur lite vi egentligen vet.

I en intervju säger han att ”man förstår mig inte om man inte inser hur desorienterad jag är”.
– Det där är mycket bra, inte bara för att jag har sagt det, utan för att det verkligen säger något väsentligt. Redan Diderot påpekade att vår kunskap om världen är som en schweizerost; där finns mängder av tomma hål.
Vid ett tillfälle tänker det unga biblioteksbiträdet:
Något är konstigt här./Jag tror inte alls att vi har fattat världen.

Vid ett annat frågar hon sig:
Vad skulle hända/om man vände sig till en av dessa/sedan länge övergivna gudar/eller demoner som ingen sedan länge/bett om hjälp? Skulle de rusa till ens sida,/lyckliga att få till sist det uppdrag/som de så länge väntat på?

Så är det ofta hos Lars Gustafsson – världen ter sig obegriplig, gåtfull och full av möjliga andra verkligheter.

Ingen tillfällighet att science-fiction-författaren H G Wells ingår bland husgudarna. Men han framstår samtidigt som ett varnande exempel.

– Det svåraste av allt, det är att se sin egenart, och att vara den trogen, och det klarade inte Wells av.
– Tidsmaskinen, Den stulna bacillen och andra historier har förnyat litteraturen – och för Borges är Wells tidiga böcker mästerverk, som kommer att leva kvar även efter att det engelska språket har dött ut. Du hör, stora ord.

Fast Wells hade inte tillräckligt med självförtroende för att lita på sin särart, som Lars Gustafsson ser det, utan bestämde sig i stället för att bli en ”riktig” författare, och lyckades därefter skriva böcker som sålde väl – och som ingen i dag läser.

– En bra författare måste kunna vila i sig, och det är inte alltid så lätt. Man sviker sig själv ibland. Jag har också gjort det, till exempel i Sorgemusik för frimurare som är allt för lik en roman, och alltför lik någon annans roman, även om den romanen kanske inte finns.

– Å andra sidan, den typen av böcker är oerhört lättsålda på bokmässan i Frankfurt.

För några år sedan sa du att du gärna ville flytta till Europa, efter alla år i USA, men du kände inte någon speciell dragning till just Sverige.

– Sa jag det? Hm. Hursomhelst, jag känner en mycket speciell dragning till fru Blomqvist, som har fört en kampanj för att få hit mig, bland annat genom att skicka vackra vykort från Sverige.

När jag frågar om det alltid är kvinnorna som avgör var han ska bo skrattar han bara.

Lite senare dyker hon upp, och vi hör henne vattna krukväxterna i sovrummet. Samma kväll ska de åka till sommarhuset i Västmanland.

Och så erhåller jag ett dedicerat exemplar av En tid i Xanadu, hälsar på fru Blomqvist i hallen och säger tack och adjö.
ricki.neuman@svd.se