”Om du sätter en pistol mot mitt huvud skulle jag säga tv.” Så svarar Aaron Sorkin när jag en sommareftermiddag på ett hotellrum i Beverly Hills frågar honom vilket berättarmedium han helst skulle välja. Men vid det här laget i sin karriär vilar Sorkin tryggt i vetskapen om att han kan pendla bekvämt mellan den lilla skärmen och vita duken.
Efter att ha skrivit manus till två Oscarsnominerade filmer på rad – ”The social network” från 2010 och ”Moneyball” från ifjol (där Sorkin tog hem statyetten för den förstnämnda) – är den rappt intrikata dialogkonsten som tidigare mest var associerad med Sorkins tv-serie ”Vita huset”, lika hemmastadd inom film.
Han har precis börjat på ett filmmanus om den avlidne Apple-vd:n Steve Jobs. Och det var med det flerfaldigt Oscarsnominerade rättsdramat ”På heder och samvete” från 1992 som Sorkin började sin bana i Hollywood, efter en period som strävande skådespelare och några år som lovande pjäsförfattare i New York.
Men jag blir inte förvånad av hans svar på min fråga, för det är tv som har varit Sorkins viktigaste mediala rum och där han har vässat fram sin stil.
Dessutom är tv-redaktionen den arbetsplats som Sorkin känner allra starkast för, som han aldrig verkar sluta fantisera om och där han helst placerar ut ett mikrokosmos av livet. Varför är det så?
–Direktsänd tv är väldigt romantiskt. Det finns en nostalgisk kvalitet där, eftersom det var televisionens ursprung. Sen tycker jag om idén att alla jobbar så bra de kan ihop mot ett visst sändningsklockslag. Och så den där bilden av hur man från toppen av en skyskrapa på Manhattan sänder ut en signal i natten till alla hem i landet.
Sorkin – som har på sig runda hornbågsglasögon, är klädd i en ledig beige kostym och ser alldeles för solbränd, ja nästan orange ut – refererar till sin nya skapelse ”The newsroom”, den tredje tv-serien där han utforskar fiktiva tv-redaktioner.
Efter att ha gått bakom kulisserna på ett sportprogram i ”Sports night” och en komedishow i ”Studio 60 on the Sunset Strip”, har det nu blivit dags för ett dissekerande av människorna som gör tv-nyheter. Hårdhudade, idealistiska tv-nyheter från neurotiska, högintelligenta post-akademiker, för att vara exakt. Ett Sorkin-drömscenario.
I huvudrollen ser vi Jeff Daniels som Will McAvoy, ett garvat nyhetsankare med kändisstatus som i pilotavsnittet får ett ärlighetsutbrott under en paneldiskussion då han tycker sig se sitt ex MacKenzie McHale, spelad av Emily Mortimer, i publiken.
Han skakar därefter av sig den politiskt neutrala inställning som har fått honom att utses till tv-nyheternas egen Jay Leno, för att sedan – ihop med MacKenzie – starta vad han hoppas ska bli ett revolutionerande och djärvt sanningssägande nyhetsprogram.
Sorkin menar att han med ”The newsroom” har skrivit ”ett kärleksbrev” till journalistiken. Men är kärleken besvarad?
–Vi gjorde nyligen en förhandsvisning i New York för flera hundra av USA:s främsta nyhetsjournalister. Alla från Brian Williams och nedåt var på plats. Reaktionerna var väldigt entusiastiska, för många såg sig själva som hjältarna i tv-serien. Det finns även journalister som har sett ”The newsroom” och blivit extremt arga på den, för att de ser sig som skurkarna. Men det kan jag inte göra något åt.
Sorkin är snärtigt charmig men pratar med en tydlig överlägsenhet, som för att antyda att han vet bäst, vart än samtalet förs. Enligt många har ”The newsroom” samma komplex. Jeff Daniels karaktär skiljer på dålig och bra journalistik och på gott och ont med en högtravande stämma, där skvallerpress, högermedier och högerpolitiker får rikligt med pikar.
Men kritiken av tv-serien kommer från flera håll. Till exempel sågades de fyra första avsnitten av både konservativa Wall Street Journal och vänsterliberala The New Yorker, där kontentan var just att de är självbelåtna och övertydliga (även om The New Yorker också publicerade ett försvar av tv-serien).
Hyllningar av ”The newsroom” finns det gott om, men de är fler bland bloggare än bland tv-skribenter, kanske för att alla väntade komponenter finns där och att det räcker för fansen. Den ekvilibristiska dialogen, den hetsiga elitarbetsplatsen, den vassa samhällskritiken och de skickliga skådespelarna. Det är en läcker, nyserverad buffé av välbekanta Sorkinismer.
Jag träffar Sorkin precis innan ”The newsroom” har amerikansk premiär, då merparten av kritiken ännu inte har publicerats. Sorkin har därför inte behövt försvara sig mot påpekandena om citatupprepningar från hans tidigare tv-serier, anklagelserna om sexistiska kvinnoporträtt, missnöjet med användandet av riktiga nyhetshändelser från 2010 och påståendet om att han har gjort en tveksam upprensning bland sina medförfattare.
Men när vi går in på de aspekter av att producera en tv-serie som Sorkin ogillar, tycks han ändå vilja förekomma sågningarna:
–När man skriver filmmanus och får skrivkramp så kan man ringa upp sin producent och säga att man inte hinner till deadline. Men när man skriver en tv-serie måste man skriva även när det går dåligt och det är extremt pinsamt för mig. Det är pinsamt att lämna ett manus för genomläsning, som jag vet är mindre bra. Och det är skräckinjagande att filma det och visa upp resultatet för världen.
–Under en säsong med tio avsnitt, så är ett av dem mitt tionde bästa avsnitt. Och jag är inte bra nog för att mitt tionde bästa ska vara tillräckligt bra.
Här kan Sorkin verka ödmjuk, men det väger han strax upp genom att jämföra sig med två av litteraturhistoriens giganter. Liksom dem, försöker Sorkin inte återskapa realistisk dialog:
–Jag använder dialog som musik. Shakespeares karaktärer talar i jambisk pentameter och Molières karaktärer rimmar. Du kan gå ut på internet och hitta en webbkamera som fångar en vanlig konversation och titta på den i en och en halv minut, bara för att det är något visst med voyeurism. Men sedan tråkas du ut till tårar.
–Det är inte därför som människor går på bio och ser på tv-serier. De gör det för rader som ”Here’s looking at you kid” (”Casablanca”) och ”You can’t handle the truth” (Sorkins egna ”På heder och samvete”). Ett realistiskt språk har ingenting att göra med det som vi gör. Det är som skillnaden mellan målningar och fotografier. Vi gör målningar.
Sorkin blir så inne i sitt försvarstal, att han bortser från all spelfilm med dokumentära drag. Och precis som hans karaktärer, kan han inte dölja när han är extra belåten med sitt svar. För i Sorkins universum är allt en tävling i verbal akrobatik. En fråga som ”Hur var din helg?” skulle i ”Vita huset” eller ”The newsroom” kunna generera en analys av det världspolitiska läget. Gärna medan parterna går raskt genom kontoret (ett berättargrepp känt i tv-branschen som The Sorkin walk and talk).
Även i de mest pressade situationer vet Sorkinmänniskorna vad de ska säga, högutbildade eller inte. Men det är också just där – i mötet mellan det patetiskt teatrala och brännande genuina – som Sorkins briljans ligger. Och det tycks många av ”The newsrooms” belackare ha glömt bort i sin kritik. Det är, som Sorkin säger, bara underhållning:
–Jag har träffat riktiga politiska aktivister och jag är inte en av dem. Jag är en författare och underhållare. Och den här tv-serien är rolig. Det är en idealistisk, skrävlande, donquijotisk och extremt optimistisk romantisk komedi, som utspelar sig på en tv-nyhetsredaktion. Vi ber inte tittarna att äta upp sina grönsaker. Och det kommer inte att bli ett prov när kursen är slut.
Sorkin har samma problem som alla exceptionella författare, skådespelare, musiker och konstnärer. Lysande verk skapar förväntningar som kan vara omöjliga att leva upp till. Om ”The newsroom” jämförs med 90 procent av det amerikanska tv-serieutbudet, vinner den förstås med en förnedrande marginal. Men Sorkin jämförs främst med sig själv och ”The newsroom” är inte hans höjdpunkt.
Det är dock en gedigen” dramedy” som underhåller samtidigt som den ursinnigt pekar på allt som är fel med det amerikanska medielandskapet, vilket gör den ännu mer underhållande. Så ursinnig är den, att Sorkin – som spelar upp sin dialog när han skriver den – skadade sig själv.
Mot slutet av intervjun har skådespelaren väckts i honom och han ställer sig upp för att visa hur han en natt i sitt badrum testade en scen där Will MacAvoy får ett vredesutbrott, men hålls tillbaka av två kollegor. Sorkin, som var ensam, kraschade istället rätt in i badrumsspegeln med ansiktet. Och så tillkom en av de bästa Sorkinismerna någonsin, som på samma gång uttrycker Sorkins grandiosa självbild och sinne för välformulerad humor:
–Jag är den första människan i världshistorien som har brutit näsan medan jag skriver.
”The newsroom” har premiär på söndag den 9 september kl 20.00 på C More series (som tidigare hette Canal plus).
