Det är väl något år sedan nu, som jag packade ned alla skivor i flyttkartonger och ställde upp på vinden. Det var bara tillfälligt, jag skulle måla om hemma, och jag har väl intalat mig själv att jag ska bära ned de där lådorna någon dag. När jag satt upp några nya hyllor, eller när jag flyttat, har plats. Men tiden har gått, det har inte blivit av, jag har så mycket på datorn ändå, och det mesta går att hitta streamat...
Och så en dag nyligen, jag var hemma hos en vän på fest, en helt vanlig: proppfull etta, vinflaskor och hits på Spotify. Min blick föll på cd-hyllan som täckte en halv vägg och den kändes så... gammeldags. Som ett fönster in i en annan era. Jag gick inte fram och drog med fingret över skivryggarna, men jag tänker mig att det skulle ha fastnat lite damm på fingret. Som ett sådant där gammalt hus i filmer, där någon täckt möblerna med vita skynken och låst dörren för gott, så kändes skivhyllan. Och mina egna hyllmeter cd:s har omärkligt fasats ut ur mitt liv.
Det är svindlande att tänka på att Spotify bara är ett drygt år gammalt. Att Youtube startades 2005. Att Itunes digitala musikbutik inte fanns för sju år sedan. Det har gått oerhört snabbt att förändra hela vår inställning till vad musik är för något. Och – kanske viktigast – vårt sätt att lyssna. Med hela (nåja, stora delar av, åtminstone) musikhistorien en snabb sökning bort är det paradoxalt nog svårare än någonsin att upptäcka saker. För tio år sedan kunde jag ge ett album veckor på repeat, innan jag halvt motvilligt började gilla det. Nu – en, max två lyssningar på en ny mp3:a, sedan deletedags. För varför slösa tid på något som kanske, möjligen, kan vara hyfsat bra om jag engagerar mig, när jag redan har meterlånga spellistor med Absolute Hanna, hundra procent garanterat fantastiska låtar?
Och däruppe på min vind ligger något tusental skivor bortglömda. Hade jag bläddrat bland dem, dragit fingret över skivryggarna, hade jag kanske dragit fram någon gammal konstig Looper-ep eller så, just nu. Bara för att den stod där och stirrade mig i ansiktet. Men skriva in Looper i Spotifysökrutan? Kommer aldrig att hända.
Jag är inte särskilt nostalgisk. Den digitala kulturrevolutionen har förmodligen gjort att jag har ett mer kvalitativt musiklyssnande. 00-talet var decenniet då vi slutade lyssna på halvdana skivor, och det är väl i grund och botten en bra sak, men ändå lite sorgligt på något vis. Och jag kommer aldrig kunna förmå mig till att slänga skivkartongerna.
