I ”Bonniers Allmänna Litteraturhistoria” från 1966 skriver Bengt Holmqvist om den franske poeten Blaise Cendrars genombrottsverk ”Påsk i New York” från 1912, att Cendrars insåg att han med den dikten hade åstadkommit något helt annat än ”Legenden om Novgorod”, skriven några år tidigare. Hur kunde Holmqvist veta det, har jag alltid undrat. Inget exemplar av ”Legenden om Novgorod”, tryckt på ryska i 14 exemp­lar hade återfunnits. De flesta Cendrars-kännare menade att den aldrig existerat annat än i poetens egen fantasi – och uppenbarligen i Bengt Holmqvists.

Så inträffade det som föreföll vara ett mirakel. 1995 hade den bulgariske poeten Kiril Kadiiski på ett antikvariat i Sofia funnit ett trasigt häfte på ryska, tryckt 1907 – ”Legenden om Novgorod”. Dikten återöversattes till franska och införlivades i den nya utgåvan av Cendrars samlade skrifter. Den betraktades som en litterär sensation.

Själv översatte jag den till sven­ska. Under arbetets gång växte min misstänksamhet. Dikten lät alldeles för modernistisk för att vara skriven så tidigt. Var denna dikt äkta, så hade Bengt Holmqvist definitivt fel. Den påminde i allra högsta grad om ”Påsk i New York”, och var snarast friare än den i form och bildspråk. Den hade en hel del gemensamt med Cendrars främsta dikt ”Trans­sibiriska järnvägen” från 1913. Om mina tvivel på diktens äkthet skrev jag en understreckare den 23 februari i år.

Aldrig trodde jag att jag så snabbt skulle få mina misstankar besannade. Den 9 juni i år doktorerade en ung ryska, Oxana Khlopina, i Nanterre på avhandlingen ”Blaise Cendrars, une rhapsodie russe”. Hon analyserade där språket i ”Legenden om Novgorod” och fann att några vändningar knappast kunde ha skrivits så tidigt som 1907. Hon analyserade typografin i faksimilutgåvan. (Originalet hade Kadiiski sålt till en schweizisk samlare för 50000 dollar.) Hennes slutsats var att boken tryckts någon gång mellan 1988 och 1995 då den ”upptäcktes”.

Som om inte detta skulle vara nog tog hon också upp några anakronismer. I dikten nämns Hôtel d’Angleterre i Sankt Petersburg. Det hotellet är sedan länge införlivat i poesins historia. Det var där den ryske poeten Sergej Jesenin tog sitt liv 1925 genom att hänga sig i en elsladd sedan han skrivit en avskedsdikt i sitt eget blod. Hotellet uppfördes redan 1887. Problemet vara bara att det inte döptes till d’Angleterre förr­än 1925.

Oxana Khlopina klargör att dikten är en förfalskning. Men vem har då utfört den? Det tar hon inte upp. Det gör däremot kulturjournalisten Raphaël Stainville i Figaro Littéraire den 28 juni. Efter att ha redogjort för ­Oxana Khlopinas forsknings­resultat nämner han ”den mystiske Monsieur Kadiiski” som den huvudmisstänkte. Denne är dock inte längre någon obskyr poet i Sofia. Han är chef för det bulgariska kulturinstitutet i Paris och har hyllats i den franska pressen som ”den störste nu levande bulgariske poeten”. 2002 belönades han med Max Jacob-priset – poe­ten Max Jacob var en av Blaise Cendrars närmaste vänner.

Kadiiski blev rasande över artikeln i Figaro Littéraire och hotade med att ta upp saken med sin advokat. Artikeln var inte bara en förolämpning mot honom utan också mot hans hemland. ”Jag är inte den förfalskare som beskrivs i artikeln i Figaro”, utropade han.

En fransk tidning menar att det var en underlig slump att ”Legenden om Novgorod” skulle hamna i händerna på ”den enda personen i Bulgarien, kanske på hela Balkanhalvön som skulle kunna identifiera den”. Trots att Kadiiski hävdar att han skulle vara oförmögen att skriva dikten och saknade de tekniska möjligheterna att trycka den är frågan: vem på hela Balkanhalvön hade dessa möjligheter utom just han – poet, redaktör, förläggare, ryskkunnig expert på fransk litteratur? Kadiiski verkar som klippt och skuren för uppgiften att tillverka ett retroaktivt modernistiskt pionjärverk av den unge Cendrars.

Det förefaller vara vad Sherlock Holmes kallade ”a one pipe-problem”, det vill säga av den enklare sorten.

”Men motivet?” hör man doktor Watson ropa medan Holmes knackar ur pipan. Att måleri förfalskas i parti och minut har ju ekonomiska skäl. De få poesiförfalskningar jag känner till har varit avsedda som skämt eller som provokationer. Så verkar inte fallet vara med ”Legenden om Novgorod”.

Möjligen kan den från början ha varit ett skämt, som med tiden blev blodigt allvar genom att såväl dikten som Kadiiski kom att få en sådan prestige att avslöjandet till och med kunde kasta en skugga över de fransk-bulgariska kulturförbindelserna. 50000 dollar är också ett osedvanligt högt honorar för en dikt, kan jag intyga.