Webb-tv
Efter att ha avtjänat en tid med fotboja åker Janne, en föredetta festfixare, till Båstad för att öppna en exklusiv nattklubb och få sitt liv på fötter.
Betyg: 4 av 6
Avalon är namnet på en mytisk ort med hemvist i sagorna om Kung Arthur. Här ska kungen själv ligga begravd, för att en gång kunna återuppstå och ingripa i skeendet om läget så kräver. Det är också namnet på en sorgesamt vacker Roxy Music-låt där Bryan Ferry sjunger om att festen är slut och att han är så trött så trött. Och så är det en ny, svensk film där Johannes Brost våndas i ett Båstad som i vanlig ordning ser kallt och otäckt ut trots att det ska föreställa sommar.
Vi får inte veta så mycket om Brosts rollfigur, Janne. Filmen är över huvud taget inte särskilt pratsam av sig, tillämpar en långt driven isbergsteknik, visar oss några enstaka, enstaka kringdrivande toppar på en ocean av medvetna utelämnanden. Men det är inte biografiska detaljer eller intrigdriven snickarglädje som är det väsentliga.
Det framgår att Janne är i Båstad för någon form av comeback efter en prövande tid med motgångar och fotboja. Han är en gammal glidare som en gång i tiden har handlat med konst och fastigheter, som har fixat med fester och klubbar. Nu ska det bli fest igen, nu ska han driva klubb igen, och nu ska det börja regna pengar. Och klubben ska heta Avalon.
Men festen är ju redan slut för länge sedan, och Janne är så trött. Filmen skildrar det tillstånd som ofta uppstår när någon av barnens tecknade favoriter har rusat ut över ett stup och hänger kvar i luften i några drömlika sekunder. Den fasta marken finns inte längre kvar under fötterna, men fallet mot avgrunden har ännu inte börjat. Så länge tillståndet varar kan man ju alltid hoppas att allt kommer att gå bra som genom ett trollslag. Men tyngdlagen är inte upphävd permanent, den arbetar bara tillfälligtvis med fördröjd utlösning. Så den fråga som återstår att besvara är hur hård eller mjuk landningen blir.
Och Janne är inte bara trött, han är gammal också. Strängt taget för gammal för att glassa i Båstad, att shotta med tonåringar. Ett annat tema i filmen är åldrandet; regissör Axel Petersén är född 1979, och han kastar en sträng blick på den generation som nu är cirka folkpension och på allvar tror att man inte är äldre än vad man känner sig eller helt enkelt bestämmer sig för att vara.
Janne utgör tillsammans med sin nyskilda syster och lätt ljusskygge affärskumpan en anskrämlig trio: tre människor som har lyckats åldras utan att bli påfallande mycket klokare av sina erfarenheter. Deras lättsinniga enfald är inte ond i sig, men den skördar oskyldiga offer icke desto mindre. De som primärt drabbas är ett ungt baltiskt par, renskrubbade och skötsamma människor som är beredda att anstränga sig hårt för en litet bättre tillvaro, en tillvaro som Janne och hans gäng helt ödelägger genom litet flabbig tanklöshet. Hoppsan, liksom.
Det skrivs massor om stora framgångar för svensk film just nu, framgångar som mäts i och bekräftas av uppdrag i USA och England. Jag menar dock att Avalon är en åtskilligt mycket mer glädjande nyhet för den som intresserar sig för svensk film än, till exempel, Alexander Skarsgårds roll som tv-serievampyr eller att Daniel Espinosa gör testosteronaction med amerikanska skådespelare.
Axel Peterséns begåvade långfilmsdebut är verkligen inte något helgjutet mästerverk, den är i många moment lösare i köttet än vad som är riktigt hälsosamt, men den har en egen ton, ett eget temperament och något som jag skulle vilja kalla filmisk integritet. Framför allt har den en tydlig idé om vilken sorts berättelse den vill berätta och hur det ska ske.
Och när Brost, till tonerna av just Avalon, ensam glider ut på ett dansgolv som badar i discokulans glitter, är det som om han ställer sig i duschen i ett fåfängt försök att tvätta av sig sina många synder. Festen är verkligen slut, Janne är så trött. Det hopp som nu återstår är en sagolik pånyttfödelse som någon annan i något annat sammanhang.
