Att jag har akademin gör att jag kan sitta och ”kufa” mig hur mycket jag vill annars, den och barnen håller mig i kontakt med världen. En stor del av egocentriciteten man kan stöta på hos författare handlar om att man är ensam med sig själv i dagar, månader och till och med år. Det föder någon slags grandiositet. Men man ska inte romantisera, samtidigt som avskildheten är en förutsättning. Att ha en egen skrivarstuga är viktigt för mig, också för att det gör det tydligt när jag arbetar och inte.

På en vanlig arbetsplats däremot, är folk så förbannat sociala. Jag är nog mer av det som i Norrbotten kallas för skentrevlig, men jag saknar luncherna. Att lunka upp till huset och äta fil med müsli är fasligt tråkigt. Författare har ofta tråkiga liv. I alla fall när man tittar på det utifrån. Mycket utspelar sig inne i huvudet. Det är ingen åskådarsport om man säger så, ungefär lika tråkigt som att se färg torka. Därför misstror jag författare som har en social talang, det är något skumt.

Jag har skapat en del ritualer kring mitt författarliv. När jag nu printat ut hela manuset för första gången, så städar jag och gnor med wettex-trasan tills allt är helt fläckfritt. Det är en psykologisk markering. Den här gången är jag lite orolig för min kommande bok. Den är så experimentell till sin form – en berättelse utan övergripande narrativ som bygger på 19 personers upplevelser under första världskriget. Jag har skrivit på den i flera år, men sysslar alltid med växelbruk. Om jag kör fast i ett projekt kan jag växla över till ett annat. Men i slutet av processen finns inget val. Det är bara att banka huvudet blodigt. Det är annars lätt att bli som Oscar Wilde och använda en förmiddag för att ta bort ett kommatecken. Kanske för att jag har ”råd med det nu”. Det ekonomi och författarskap egent­ligen handlar om är inte att ha en BMW med sin egen namnskylt på, utan det är tid och tid är pengar.

Jag har alltid fått höra att det där med kritik blir jobbigare med åren och det kan jag nu iaktta hos mig själv. Jag kan tänka att ”nu har det gått för bra för länge och nu jävlar ska han ha stryk”. Den mekanismen finns inom kulturvärlden – inga träd växer till himlen. Men för mig finns ändå alltid en väg framåt, jag kan alltid läsa en bok till. Det är viktigt att borra på och inte vänta på inspiration”.