När man trodde man hörde vittran
- "Hör du någonting?" - "Jo", sade jag.
"Hör du var det är?", säger jag åt honom
Folke. "Nej." - "Jamän", sade han, "vi tör
väl böra fara hem." - "Ja", sade jag, "nog
tör vi kanske böra göra det." Men jag stod och funderade
och tänkte: "Men vad faruln (*1) är det åt norr, (*2)
nere i backen här?" Och det hördes som om det skulle varit
i backen åt norr, nere i jorden, rent nere i jorden.
- Hur lät det då?
- Ja, vi ... det lät så underligt, så det kan inte jag
säga.
- Var det ... Skrek de, eller?
- Jo, det skrek. Och vi for (*3 ) hem, och inte sade vi någonting
heller (---). Jag sade: "Visst lät det där konstigt",
sade jag åt honom Folke. "Jo", sade han, "visst lät
det det." Då sade jag: "Jomän, inte känner jag
mig (*4) då rädd heller, fast nog tör det väl vara
från Skam, det där någonting." Men vi for hem (---)
vi for hit och sade ingenting. Men då dagen efter fick vi reda på
det. Jo, då var det de här Jehovas vittnen, som hade varit uppe
i Strömfors (*5 ) och kört ända uppåt åt Boli[den],
och det slog eko från det de skrek i högtalaren. Så det
... du förstår, det var som det skulle ha varit inne i berget,
dånade och skrek. Om jag säger, [att] man hade hört det
i fria luften, då hade man ju förstått, att det hade varit
från något håll. Men att det var som om det skulle ha
kommit från jo- ... från (*6) backen, från jorden. Så
vi fick reda på trollen, de trollen och de oknytten. (*7) Så
vi är då inte rädda för det än. Det gick då
över för oss.
*1 kraftuttryck
*2 eg. norr-i
*3 dial. har plurala verbformer: foro, fingo, skreko
*4 eg. känns jag
*5 by i Skellefte socken
*6 eg. bort-i
*7 små, övernaturliga väsen
(Språk- och folkminnesinstitutet i Uppsala. Dialektenheten i Uppsala.)
