I samma stund som den ensamma discokulan börjar snurra utanför dörren vaknar Slussen till liv. Kulan bildar guldfläckar i mörkret och skänker ett uns glamour till den annars så oglamorösa betongen. Det är fredag och klockan är strax efter 23. Jag trillar ner i den stora lokalen som är nästintill tom. En glad schlagerdänga ger vibrationer i väggarna och i det slitna golvet. Det är så mörkt att man lätt kan gömma sig där. Under jord, i Slussens gula gång ligger nattklubbslokalen Kolingsborg.

I kväll är det som varje fredag den stora gayklubben ”Paradise” som öppnar upp sina dörrar. Störst och bäst i stan sägs det. Människor kommer in och intar sina platser. En man ställer sig i hörnet och tittar genom fönstret ut över en ödslig Stockholmsvy med ett sugrör i mungipan, en kvinna sitter vid baren, osäkert sökandes med blicken fingrar hon på sin mobiltelefon. Tre män dansar tätt till tonerna av Human Leagues Don’t you want me på en upphöjd fyrkant i mitten. Det känns som att jag har kommit till en hemlig värld. Så väldigt långt ifrån ett pretentiöst hipsterhak på Söder som man kan komma – och väldigt långt ifrån Stureplan.

Jag träffar Natasha för tredje fredagen i rad. Han heter egentligen något annat men presenterar sig så med rysk brytning första gången vi ses. Han ler stort och studsar runt till musiken. Varje fredag kommer han hit. Ibland med sin ryska killkompis, ibland själv. Med läppglans på läpparna och ett pärlörhänge i ena örat söker han oblygt efter blickar.

En lördag har människorna vänt sig bort från varandra och står istället vända mot en scen. Det är technoklubb på Kolingsborg och publiken är som i trans. Ett gäng tjejer slänger med håret framför mig. Med slutna ögon försvinner de då och då i dimman från rökmaskinen.

Klockan blir tre och jag trillar ut i ett kyligt Stockholm igen. Längs den gula gången samlas människorna från underjorden. De går hemåt, tillsammans eller ensamma. Ovanför dörren har discokulan slutat snurra.

Therese Jahnson

Denna trasiga relik har alltid fascinerat mig. Mycket på grund av sin sjaskighet. För mitt i detta trasiga, där tusentals människor rör sig varje dag, finns också skönhet. Och spänning.

Som fotograf längtar jag efter trasighet. Det är bland smutsen, skavankerna och stanken man hittar spänningen. Här finns historier att berätta. Den som är lyhörd och vaksam hittar spår från alla dem som vistats där. Spår efter liv, som i sig ger liv.

Längtan efter det sjaskiga dyker alltid upp när jag är på en plats där det är för rent och för snyggt. Här är det alltför ofta totalt ospännande. En putsad yta släpper inte igenom en enda känsla. Ett skinande blankt kök med exklusivt italienskt kakel har, enligt mig, inte mycket till själ. I alla fall känns den inte. Men själen känns däremot i Slussens gamla slitna pissgångar med kakel från ett svunnet decennium.

En spricka, en stressande man, ett löv som multnar bort, en gatuskylt som flagnar färg.

Slussen är också motsatsernas mötesplats. Här slingrar en ständig pulserande ådra av människor på väg till sina jobb. På väg vidare. Till något nytt. Till någon annan. Någon annanstans. Men det är också platsen för en paus. En öl på restaurangen, en cigg på trappan eller en välkommen flykt undan skyfallet.

Det här är platsen där resan börjar. Eller slutar. Här tog resan slut för cyklisten som för drygt två månader sedan mötte döden i form av en lastbil i Slussens uråldriga trafiklösning. Någon har skrivit orden ”Vila i frid” med vit text mot den becksvarta asfalten på olycksplatsen. Vila. Frid. Kan man hitta det på Slussen?

Den som står still en stund ser högklackade, unga kvinnor svepa förbi uteliggare insvepta i filtar. Duvorna försöker hinna äta matrester bland snabba, målmedvetna pendlare. Och alla vistas vi i dessa vindlande och fullkomligt ologiska kakelgångar och trappor.

Jag går fortfarande vilse där. I gångarna.

Magnus Hjalmarson Neideman