Endast mot bakgrunden av den katolska kyrkans långvariga dehumanisering av judarna går det att förstå hur Förintelsen blev möjlig. I en ny bok redogör David I Kertzer för de monstruösa antisemitiska föreställningar som lagrats under generationer, med den kristna kyrkan som drivande kraft.

Av Per-Martin Meyerson

Hur kunde det tyska folket samverka till mordet på sin egen judiska minoritet och på judar inom alla de områden det kom att kontrollera? Varken det tyska samhällets särskilda tillstånd och struktur eller en diktatur med avsikt att upprätta ett rasistisk utopia kan tillfredställande förklara Förintelsen. Vi måste också finna en förklaring till folkets tysta samtycke till vad som skedde. Även en diktator måste ta hänsyn till folkopinionen även om han har särskilda instrument att manipulera den i eget syfte. Forskningen kring Förintelsen visar hur nazisterna exploaterade skillnader mellan individer med hjälp av fantastiska vanföreställningar om avvikande beteende och underlägsenhet. Men hur var det möjligt att hos tyska folket upprätthålla föreställningar som haft så litet stöd i verkligheten. Svaret ligger i vår benägenhet att i första hand ta till oss sådan information som stöder våra fördomar.

Men varifrån kom denna information om judarna? Den byggde på monstruösa föreställningar som lagrats under generationer med den kristna kyrkan som drivande kraft och med kyrkans medierepertoar som instrument - väggmålningar, predikningar, autodaféer organiserade av inkvisitionen, tryckta skrifter och annat. Den antijudiska liturgin har varit antisemitismens huvudkälla. Den var mycket den katolska kyrkans verk. Vi borde ha kunnat förvänta oss att också detta tankegods skulle överges under reformationens kritiska granskning av den katolska kyrkans fögderi. Så blev emellertid inte fallet. I början verkade det som om det ingick i Luthers strategi. Men när judarna inte ville övergå till den lutherska tron ändrade han drastiskt strategi och anslöt sig till den katolska kyrkans antijudiska inställning.
År 1987 tillsatte påven John Paul II en kommission för att utreda huruvida den katolska kyrkan hade något ansvar för slaktandet av judar under det andra världskriget. Elva år senare redovisades offentligt de viktigaste resultaten av undersökningen. De som befarat att utredningen skulle angripa tidigare påvar eller kyrkliga aktioner kunde lugnas. Historien visar att kyrkan gjort misstag i sin utformning av den religiösa antisemitismen, konstaterar kommissionen. Den har däremot alltid fördömt antisemitism grundad på rasistiska ideologier eller politisk demagogi. Genom att göra en distinktion mellan den kristna anti-judaismen och den politiskt och socialt betingade antisemitismen sökte utredarna befria kyrkan från ansvar för Förintelsen.
Det är knappast en riktig tolkning hävdar historikern David I Kertzer från Brown University i sin bok The Popes Against the Jews. The Vatican's Role in the Rise of Modern Anti-Semitism (Alfred A Knopf, 355 s). I sin forskning har han haft en privilegierad tillgång till Vatikanens arkiv och ger väl dokumenterade exempel på motsatsen. Åsikter om biologiska skillnader mellan judar och kristna har en lång historia inom kyrkan, konstaterar han. Den har väl förberett katolikerna för deras anpassning till den nyare på rasteorier uppbyggda antisemitismen. Huvudtesen i hans forskning är att från Napoleons fall till Hitlers makttillträde så har kyrkan inte bara undvikit att bekämpa antisemitismen utan aktivt, medvetet och målinriktat bidragit till antisemitismen genom att låna sin auktoritet och respektabilitet åt de mest aktiva leverantörerna av antisemitisk propaganda såväl inom som utanför kyrkan. Härigenom bidrog kyrkan till att överföra medeltida fördomar om judar till de nya antisemitiska rörelser som utvecklades under halvseklet före Förintelsen. Den var en viktig aktör när det gällde att vinna de europeiska folken för antisemitismen.

Det är i sin helhet en mycket dyster bild av Vatikanens förhållande till judarna som Kertzers långtgående empiriska studier ger oss. Det var till exempel inte ett nazistiskt påfund att tvinga judarna att bära ett gult märke på kläderna och att låsa in dem i ghetton. Det var en politik som påvar praktiserat under hundratals år. Vatikanen accepterade aldrig att 1789 års revolution förändrat världen. Efter Napoleons fall och Vatikanstatens återupprättande återinfördes till stora delar de medeltida förödmjukande lagar och förordningar som tidigare reglerat judarnas förhållande till den katolska majoriteten. Påvarna och Vatikanen arbetade intensivt för att hålla judarna på plats - direkt inom den egna jurisdiktionen och indirekt genom sin påverkan på den politiska makten i andra länder. Så till exempel hindrades judarna från att äga fast egendom, att praktisera vissa yrken, att delta i undervisning på universiten och att färdas fritt inom landet. Och allt detta i tron att kyrkan därmed upprätthöll kristendomens grundläggande trossatser, konstaterar Kertzer. Vatikanen såg i judarna inte bara Kristus mördare utan också förespråkare för de moderna idéer som kyrkan bekämpade: religionsfrihet, yttrandefrihet och kyrkans skiljande från staten. Modernismen personifierades av judarna och kyrkan fick därmed en mer konkret motståndare. I samma andetag förknippades den förhatliga socialismen med judarna och de fascistiska regimerna betraktades som bålverk mot detta "djävulens påfund". Den italienska fascismens och den tyska nazismens kampanjer mot judarna ägde rum i en miljö av folklig antisemitism skapad av kyrkans egen djupa aversion mot det judiska folket.

I sitt fördömande och smutskastande av judarna råkade man i konflikt med den egna religionens innehåll och budskap. Jesus själv hade ju varit jude, åtminstone var han född av judiska föräldrar. Och de gällde ju också apostlarna. Om judarna nu var av naturen onskefulla måste det inte också gälla Jesus? Och härtill kom att den judiska bibeln också utgjorde kristendomens mest heliga text. Hur kunde bibelns folk, kristenhetens förfäder vara kreatur och jävlar? Den här frågan besvärade länge den kristna kyrkan. Genom att göra skillnad mellan de tidigare judarna som levde efter de budord de mottagit på Sinai och de senare judar som förnekat Jesus, Messias, och nu i stället levde efter regler angivna i Talmud, en skrift vars uselhet kyrkan aldrig förtröttades att framhäva, tyckte den sig till slut ha kommit på en lösning.
En på biologiska skillnader grundad rasism är inte det enda signifikanta draget hos den moderna antisemitismen. Det finns andra minst lika viktiga komponenter. Kertzer nämner de viktigaste: det existerar en judisk konspiration i syfte att erövra världen; judar är en ondskefull sekt som söker skada kristna; judar är av naturen omoraliska; judar bryr sig bara om pengar och gör vad som helst för pengar; judarna kontrollerar pressen; judar kontrollerar bankerna och har ruinerat ett oräkneligt stort antal kristna familjer; judarna är ansvariga för kommunismen; judarna tvingar sina anhängare att mörda försvarslösa kristna barn för att dricka deras blod; judar är icke patriotiska, beredda att sälja landet till fienden, judarna måste därför segregeras och deras rättigheter begränsas. Kyrkan spelade en viktig roll i spridandet av dessa för den moderna antisemitismen grundläggande föreställningar, hävdar Kertzer. Och samtliga hade det katolska ledarskapets välsignelse inklusive påvarnas. Judendomen betraktades som en andlig pestsmitta och judarna måste därför märkas och hållas i karantän. Som instrument för sitt korståg mot det judiska folket användes ett väl utbyggt nätverk av katolska tidningar och tidskrifter. Härtill kom ett starkt grepp över undervisningen. Härigenom blev den katolska kyrkan i hög grad behjälplig vid byggandet av den väg som ledde till Förintelsen, konstaterar Kertzer.

Särskilt aktivt deltog Vatikanen i den genom tiderna mest spektakulära och monstruösa anklagelsen mot judarna, de påstådda ritualmorden. Anklagelserna kunde ha olika innehåll men grunden var densamma, judarnas påstådda behov av kristet blod för sina ritualer inför påskhögtiden. Här såg kyrkan en möjlighet att tillfredställa sina syften genom att skrämma en obildad och vidskeplig folkmassa. I början av april 1840 började tidningar över hela Europa rapportera om en hårresande händelse i Syriens huvudstad Damaskus. Två månader tidigare hade en italiensk munk, fader Tommaso, inte återvänt till klostret på kvällen. Hans vänner i klostret började nu sprida ryktet att när han sist sågs var han på väg mot de judiska kvarteren. Ett ohyggligt öde hade drabbat honom där enligt en redogörelse publicerad av en av munkarna. Han hade blivit kallad till en av de mer prominenta judarnas hem och där mördad på det mest bestialiska sätt. Hans blod hade därefter uppsamlats i en silverskål och sedan tappats på flaskor. Under tortyr lyckades myndigheterna få ett antal judar att "bekänna". "Det råder ingen tvekan," skrev den grekisk-ortodoxa patriarken i Damaskus till kardinal Fransconi i Rom, "att judarna genom sin ondskefulla religion mördar och fortsätter att mörda kristna genom att tappa dem på blod under de mest fruktansvärda lidanden." En kopia av det syriska förhörsprotokollet bifogades. Med hjälp av sin detaljrika dokumentation beskriver Kertzer hur Vatikanen på grundval av sina informatörer i Damaskus och genom sina nätverk okritiskt vidarebefordrar denna groteska information.

Bland det material som Vatikanen stödde sig på i sin kamp mot judarna återfinns också en handskriven italiensk översättning av en bok ursprungligen publicerad 1803 på moldaviska skriven av en ortodox munk som påstods vara en konverterad jude med god kunskap om judiska ritualer. Det finns tre skäl till de judiska ritualmorden skriver författaren. Mördandet av de hatade kristna är ett offer till Gud. De behöver kristet blod för att utveckla sin magi och efter som de misstänker att Jesus kan vara den riktiga Messias tror rabbinerna att de genom att stänka kristet blod på sig kan rädda sig. En annan sådan källa utgjorde Talmud, skrifter som innehåller nedtecknandet av en mångtusenårig dialog mellan skriftlärda judar. Det har under historien utvecklats till en tradition hos personer och institutioner som vill fördöma det judiska folket att genom lösryckta citat ur denna omfångsrika litteratur visa på judendomens ondskefulla anda. När så småningom tillvägagångssättet i framtvingandet av de häktade judarnas "bekännelser" uppdagades och judarna släpptes ur fängelset i Damaskus fylldes den katolska pressen i Europa med ilska. Det katolska prästerskapet i Damaskus tillsammans med den kyrkliga hierarkin i Rom hävdade gemensamt att frigivningen av judarna inte hadde något med rättvisa att göra utan helt dikterades av judarnas politiska inflytande och deras skicklighet att muta. Judarna var skyldiga till ritualmord i Damaskus liksom i många tidigare fall, konstaterade man.

Kertzer beskriver ingående påvarnas och deras närmaste rådgivare kardinalernas samarbete med ledande antisemitiska politiker i Frankrike, Österrike och Polen under tiden före och efter första världskriget. Kapitlet om Österrike under slutet av det nittonde århundradet och med påven Pius IX vid makten är särskilt klarläggande och komprometterande när det gäller Vatikanens antisemitiska ambitioner. Det visar hur den påven närstående Monsignor Aglardi entusiastiskt understödde ledaren för det mest antisemitiska politiska partiet, Karl Lueger. Och detta trots att den österrikiska kyrkan själv tog avstånd från Luegers mest aggressiva hatkampanjer. Kertzers historiska detektivarbete leder också till Polen dit Påven Benedict XV sänt Monnsignor Achille Ratti, tidigare bibliotekarie i Vatikanen, för att rapportera om de rådande inrikesförhållandena i landet efter det första världskriget. Citat ur Rattis rapporter ger ett starkt antisemitiskt intryck. År 1921 utnämndes Ratti till ärkebiskop i Milano och sju månader senare till påve med namnet Pius XI. Som påve understödde han en av sin tids värsta antisemitiska kolportör, den franske prästen Ernest Join. Join var den förste i sitt land att publicera det klassiska "Sion vises protokoll", ett falsarium uppdiktat och använt av den ryska polisen för att skylla tsarens problem på judarna.

Vad gjorde påven Pius XII under det andra världskriget, frågar sig Kertzer till sist? Kunde han gjort mer för att rädda de europeiska judarna? Vad som är viktigt när det gäller att förstå kyrkans roll under Förintelsens genomförande är inte vad Pius XII gjorde eller inte gjorde. Viktigare är att belysa den roll hans företrädare spelade när det gällde att dehumanisera judarna och att uppmuntra befolkningen i Europa att betrakta judarna som onda och farliga. Det är bara mot den bakgrunden vi kan förstå varför de speciallagar som på 1930-talet fungerade som det första steget mot Förintelsen och som syftade till att göra judarna till andra klassens medborgare, mottogs utan protester eller till och med tillfredställelse hos stora delar av den europeiska befolkningen.
Naturligtvis bär inte kyrkan ensam ansvaret för antisemitismen, men den har utan tvekan spelat en viktig roll. Trovärdiga analyser av denna roll har hittills varit sparsamt förekommande. Kertzners bok är därför ett viktigt och välkommet bidrag till förklaringen av hur Förintelsens blev möjlig.

Per-Martin Meyerson är fil dr i nationalekonomi. Han arbetar för närvarande med ett projekt om den religiösa och politiska toleransens karaktär och villkor.