Vårt omättliga behov av Hitler

Det börjar bli dags att sluta tänka på Hitler nu. Vår överdosering av den nazistiske krigsförbrytaren gör att vi inte ser den kulturnation som vi har som granne på södra sidan Östersjön.

Krönika Anders Q Björkman

10 oktober 2012 kl 01:30 , uppdaterad: 6 januari 2013 kl 11:14

I måndags presenterades en jättelik tv-satsning på Mipcom i Cannes, världens största tv-mässa. De tyska tv-producenterna Nico Hofmann och Jan Mojto ska spela in en engelskspråkig dramaserie om Adolf Hitlers liv.

Serien ska sträcka sig från första världskrigets start 1914 till självmordet i bunkern i Berlin 1945 och ge svar på flera frågor om en av världens värsta massmördare: Var han en fegis i första världskrigets skyttegravar? Hur blev han så grym? Varför hatade han judar?

Till sin hjälp har de ett internationellt team av historiker som ser till att allt blir rätt och riktigt. Budgeten ligger på runt 140 miljoner kronor och produktionen väntas ta två år att färdigställa. Det finns stora förväntningar på att serien ska gå på export och rimligen får vi se den i svensk tv vad det lider.

Att tyska tv-producenter gör den här satsningen säger något om Tyskland och dess förmåga att göra upp med sin egen historia. Att Sverige kommer att köpa serien säger något om vårt omättliga behov av Hitler. Huvudsakligen tillgodoser vi detta behov genom att bli matade med tv-dokumentärer och böcker. Det tycks alltid finnas en ny dokumentär om något avgörande skede av andra världskriget och det fullkomligt sprutar ut böcker om Hitler.

Denna höga dosering av Hitler – för att inte säga överdosering – riskerar att ge oss en skev bild av Tyskland.

Kanske var det sådan överdosering som fick programledaren Rickard Olsson att säga saker som fick honom att framstå som en pajas i OS-studion 2008, då Tysklands damlag förlorat mot Brasilien i semifinal: ”Det är svårt att ens tycka synd om dem när de får storstryk i fotboll. Man tänker bara Hitler, Hitler, Hitler, Hitler, Hitler”.

Det börjar faktiskt bli dags att sluta tänka Hitler nu. Volvos koncernchef Olof Persson, nybliven ordförande för Tysk-svenska handelskammaren, berättade häromdagen i SvD Näringsliv att Sverige går miste om affärer på grund av okunskap och svalt intresse för Tyskland. Sanningen är att vi dessutom går miste om det mesta av det som en stor kulturnation har att erbjuda.

I båda dessa grenar – affärer och kultur – är Tyskland att betrakta som ett mer framstående land än Sverige. Litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström och hennes make Akademiledamoten Horace Engdahl sammanfattade detta i var sitt kärnfullt citat efter att ha bott i Tyskland i tre år: ”Tyskland är som Sverige – fast bättre” (Witt-Brattström i DN) och ”Jag skulle säga att Tyskland är ett Sverige för vuxna” (Engdahl i SvD).

Och för dem av er som tycker att vi svenskar är en mer avspänd och mindre gravallvarlig sort än tyskar, så kan jag informera er om att våra närmaste grannar inte håller med. I Norge kallas Sverige för ”Lilla Tyskland” och i en ännu mer dräpande fras sågar de oss och tyskarna fullständigt på en och samma gång: ”Svenskar är tyskar förklädda till människor”. Är det några som påminner om tyskar, så är det alltså vi!

Kort sagt behöver skaffa oss en ny bild av Tyskland. Vi måste gå vidare. Tyskarna har gjort det för länge sedan.