Sopranen Renée Fleming på presskonferensen.
Till slut gör hon entré, denna handelsresande i sång. Renée Fleming har just kommit med flyg från Tyskland, och på en vecka har hon sjungit i både London och München. Efter Nobelpriskonserten i Stockholm reser hon direkt till Oslo för ännu mer Nobel, där ska hon sjunga vid fredsprisutdelningen.
Perfekt make-up, ett lite trött leende under strålkastarna – men så fort hon får frågor om musik piggnar Renée Fleming till och svarar proffsigt och intresserat på precis allt. Till exempel: Hur håller hon rösten i skick när hon flyger så mycket?
– Varken koffein eller alkohol – det är väldigt tråkigt.
Å andra sidan blir hon aldrig sjuk, säger hon som svar på en annan fråga om förkylningar. Sådan får hon bara när hon har semester, så det gäller att undvika sådana till varje pris.
Och nu är det ingen semesterperiod. Renée Fleming försöker koncentrera sin perioder av konsertturnéer för att vara ledig dessemellan (trots risken för förkylningar). Och hon försöker välja den repertoar hon trivs med och som hennes röst mår bra av.
– Hoppas jag fortsätter välja rätt.
På den nya skivan Homage – The age of the diva har hon valt sånger från de stora divornas period kring förra sekelskiftet. Renée Fleming är systematiskt intresserad av historiska röster.
– Den perioden passar min röst, min känslighet, min smak, säger hon och försöker reda ut divabegreppet.
– Det står för det storslagna som man kan nå på scenen – men också för ett uppträdande utanför scenen. Och i dag används det nog mest inom popmusiken, påpekar hon.
Hon kan avundas hur de stora divorna fick arbeta med levande kompositörer, säger hon, fast det har hon å andra sidan också själv gjort, flera gånger.
– Det viktigaste stycket hittills har varit André Previns A streetcar named Desire (efter Tennessee Williams Linje Lusta, just nu aktuell på Stadsteatern i Stockholm).
Att samarbeta med levande kompositörer ger också mer möjlighet till kontroll – och det tycker Renée Fleming om:
– Det finns en skönhet i inflytande!
Men allt detta flängande – varför säger hon inte nej lite oftare?
– Det är för att jag vill samla turnéerna. Jag har inte ett begränsat territorium utan sjunger i hela världen. Varje år brukar jag ha två koncentrerade turnéer i Europa. Nu har det också blivit Ryssland och Japan. Och det här är roligare än under de första tio åren. Då var det bara opera – på samma fem teatrar. Det här är bättre för mig.
Nu ska hon åka till Kina, då ska döttrarna få följa med. Så räknar Renée Fleming upp några föregångare bland sångare, bland annat Elisabeth Söderström. Och så nämner hon ytterligare en svensk med särskild värme: Göran Järvefelt som regissade hennes första Figaros bröllop. Det var i Houston 1988, och det blev hennes stora genombrott. Och så kommer vi in på dirigenter:
– Hur många dirigenter tar sig verkligen tid att arbeta med sångare. Jag är aldrig med om det.
Samtidigt naggar presskonferensen hennes stund med dirigenten Lawrence Renes i kanten, allt är så försenat.
På SvD:s fråga om framtiden, i en period när hela grammfonindustrin är under omvälvning, svarar hon:
– Allt blir mer tillgängligt. Mina barn tillbringar mycket tid framför datorn – och det gör jag själv också. Elektronisk post sparar rösten. Men vad den ökade tillgängligheten får för konsekvenser är svårt att säga. Det kan bli ett ökat intresse, med konserter som strömmar på internet, men det kan också hända att vi slår ut varandra.
Om Nobelkonserten säger hon att hon gillar att den innehåller teatrala element, bland annat ett ganska långt stycke ur Strauss opera Capriccio:
– Om jag inte gestaltade skulle jag bli uttråkad. Operaroller är fantastiska, där man får bosätta sig i en annan människa.
På konsertestraden – där har jag mer kontroll. Men när opera är perfekt är det det bästa av allt, föreningen av alla element. Då blir det magi.
Så talar hon mer om sångarens speciella instrument, rösten.
– Vi är så sårbara med våra unika instrument. Jämför med andra musiker – ingen sångare börjar träna sitt instrument vid fem års ålder för att sedan fortsätter öva med det åtta timmar om dagen.
Det som håller henne i gång är publiken.
– Jag är helt beroende av relationen till publiken. I‘m an addict! Jag är mycket känslig för om den är kylig, reserverad, kritisk. Hur är Nobelpubliken?
– Kanske lite hård att tas med..., säger Expressen.
– Hm. Ja, det är bättre att veta.
