Det är inte många som fått tag på Mo Yan, han stängde av telefonen redan några dagar före tillkännagivandet. Men en kinesisk journalist fick ändå tag på honom, och han säger att han är ”väldigt, väldigt överraskad och att han inte trott sig nå upp till Akademiens krav.”

Varför tror han då själv att han har fått priset?

–Jag har så mycket att berätta och litteraturen är en sådan frihet, ett så fritt sätt att uttrycka sig, säger han och fortsätter att han genom att skriva utvecklar både sitt liv och sin tid, och att han nästan alltid inspireras av sitt liv och sin omgivning, av bönderna runt omkring honom. Till exempel en nära granne som under kulturrevolutionen hela tiden kämpade för sin rätt, för sin frihet.

Det var många som höjde på ögonbrynen dagarna före tillkännagivandet när Mo Yan seglade upp som tänkbar kandidat. I Kina spekulerade man vilt – och hoppades. Men det skrevs också att Nobelpriset aldrig kommer att gå till någon som sjunger auktoritetens lov, vilket bland annat en kinesisk författare sade i en intervju i en av Kinas engelskspråkiga nyhetstidningar. Att en sådan författare inte skulle passa den svenska Nobelstiftelsen, gav flera intervjuade ”ur intelligentian” som ville vara anonyma, uttryck för.

Det här var för ett par dagar sedan, och författaren som diskuterades var litteraturpristagaren Mo Yan.

Men uppenbarligen är det faktum att han inte är bannlyst av det kinesiska styret, inget skäl för Svenska Akademien att inte prisa hans författarskap.

Å andra sidan beskrivs han också som en frispråkig författare, som genom sina berättelser gestaltar sociala orättvisor, människors liv mellan tradition och modernitet, och författare som Gabriel García Márquez, William Faulkner, Franz Kafka och Joseph Heller nämns som inspiratörer

Själv sade han i en intervju i Sydsvenskan för flera år sedan, när möjligheten att tala fritt i hans hemland kom på tal: ”Regeringen intresserar sig inte för litteratur.”

Idag är de säkert desto mer intresserade. Det är första gången som Nobelpriset går till en författare som bor i Kina och fortfarande har sitt medborgarskap kvar, och utnämnelsen knuffade igår undan militära och politiska nyheter som låg i topp under förmiddagen i de kinesiska medierna.

Om det ligger någon sanning i att svält och elände är bränsle för konstnärliga prestationer, så är Mo Yan ett bevis på det. Han föddes 1955 och växte upp i en fattig bondfamilj i Gaomi i nordöstra Kina under åren när stor hungersnöd rådde i Kina. I hans hemby var tidvis alla trädstammar barkade, för blad, rötter och bark var ibland det enda man hade att äta.

Även Mo Yans beslut att bli författare, har han berättat, hade med mat att göra. När han hörde de gamla i byn berätta, så fäste han sig vid en historia om en framgångsrik författare som tjänade så mycket pengar att han kunde äta gyoza (köttfyllda degknyten) tre gånger om dagen.

Det avgjorde saken.

Mo Yan tog värvning i armén 1976, där både möjlighet att mätta magen och att få utbildning gavs. Under studieåren i People’s Liberation Army Academy of Arts, 1984-86, fick han studera och skriva, men texter av en politisk korrekt art – som berättelser om hur fattiga proletärer avslöjade skumma kontrarevolutionärer. Men snart blev det honom för trångt och han fick upp ögonen för William Faulkners författarskap, vilket blev avgörande, har han berättat. Det var då han till fullo insåg att han skulle använda alla de historier han vuxit upp med på landsbygden, och samtidigt ta sig friheten att hitta på, till exempel uppfinna sig en egen hembygd där allt är möjligt.

–Han kan verkligen fabulera, han är en riktigt gammaldags historieberättare, och en bra sådan. På samma sätt som Gabriel García Márquez fabulerar om sitt Macondo så har Mo Yan gjort en fiktiv version av Gaomi där lite av varje kan hända. Han är en mycket folklig författare, säger Mo Yans svenska översättare Anna Gustafsson-Chen, när SvD får tag i henne några minuter efter tillkännagivandet.

Mo Yan – han heter egentigen Guan Moye – och tog sig namnet Mo Yan när det var dags att publicera den första boken 1986, en bok som inte finns översatt till svenska. Namnet betyder ”tala lite” eller ”inga ord”. I en föreläsning i Hong Kong har han berättat att han valde namnet Mo Yan för att påminna sig själv om att inte prata för mycket, eftersom han då var ganska frispråkig, vilket inte alltid gillades i hemlandet.

Men pratat för mycket förefaller han inte ha gjort. Även om han har rört upp en hel del lokala pampar i olika sammanhang. Anna Gustafsson-Chen pekar bland annat ”Vitlöksballaderna” från 1988, där han skildrar ett bondeuppror baserat på verkliga händelser.

–Då blev makthavarna lokalt upprörda. Men annars kan man inte säga att han är en särskilt politisk författare. Han är ordförande i Författarförbundet i Kina, så han är ju ingen dissident. Men han är väldigt känd, och där–igenom har han kunnat vara lite friare.

Ulrika K Engström, författare och Kinakännare menar dock att valet av Mo Yan är tveksamt, och ofrånkomligt blir ett politiskt ställningstagande, även om det inte är Svenska Akademiens avsikt.

–Det är förstås även viktigt med en författare som Mo Yan, som är bra på att skildra den kinesiska historien, den som många kineser känner igen sig i. Samtidigt finns det ett upprörande element i att Svenska Akademien har utsett Mo Yan till pristagare, en opolitisk författare som är emot dissidenter, och uttalat är för en regim som förtrycker sina egna medborgare. Jag har följt det kinesiska twitterflödet under dagen och på de sociala medierna finns det ett groende missnöje och många gör sig roliga över att Svenska Akademien har sträckt ut en hand till regimen.

I olika intervjuer i internationella medier framhåller Mo Yan själv att han håller sig i en mittfåra mellan två extremer: de som är mycket realistiska och kritiserar med hög röst och de som enbart förhåller sig till sina inre resor.

Det är en linje som också Si Han går på. Han är intendent på Östasiatiska museet, och har också träffat Mo Yan personligen.

–Kina behöver politiska aktivister, dissidenter som vågar stå på frontlinjen. Men det behövs också konstnärer och författare som jobbar för att pusha fram den osynliga röda linjen med censur och Mo Yan är en av dem. Som kines och intellektuell och som boende i Kina så ser han vad som händer i Kina idag, men däremot är det ett individuellt val hur man vill påverka. Men det är synd att han tillexempel bojkottar bokmässan i Frankfurt för att det finns dissidenter där, men det är hans val. Det gäller att leva, censursystemet i Kina har påverkat alla konstnärer, säger han.

I Kina är Mo Yan en enormt känd författare, mycket läst och omtyckt, och böcker av honom trycks i stora upplagor. Här i väst svarar de flesta som SvD frågar att de inte har läst en rad av honom. Däremot har många sett filmen Det röda fältet, inte minst i Kina där 400 miljoner personer lär ha sett den.

Ytterligare två böcker, varav ingen är översatt till svenska, har blivit film: ”Shifu: You’ll do anything for a laugh” (2000) av samma regissör som ”Det röda fältet”, Zhang Yimou, och ”White dog swing” (2003).

För tio år sedan var han på besök i Sverige och Kerstin Johansson, bibliotekarie i Helsingborg och kännare av kinesisk litteratur träffade honom:

–Han såg ut ungefär som en bonde. Han var klädd i blå vadderad jacka och liknade något mittemellan en bonde och en buddhistmunk. Han verkade vilja hävda den här bondeidentiteten.

–Avantgardet i den kinesiska litteraturen är ju stadsbor, och skriver om stadslivet. Det jag tycker är viktigt med hans författarskap är bland annat att han skriver om bönder och landsbygden, som ju i dag kanske har kommit i skuggan lite av staden och stadens liv. På landsbygden finns många problem, och det är många människor som lever där. Hans stil är också intressant. Han har hämtat mycket från folksagor, legender, sägner, myter. Det tycker jag också är väldigt roligt.

Zhang Ping, redaktör för förlaget Renmin Wenxue, Folkets Litteratur, som gett ut Mo Yans bok Det röda Fältet säger att han är väldigt lycklig. Han är god vän med Mo Yan personligen.

–Vi kommer bägge från Gaomi i Shandongprovinsen. Vem kunde tro att en by som Gaomi skulle få en Nobelprisvinnare?

Han beskriver Mo Yan som en mycket prestigetung person i kinesiska kulturkretsar. 2011 vann han Mao Dun-priset, det tyngsta litterära priset i Kina uppkallat efter författaren Mao Dun som är en av de som är godkända av kommunistpartiet.

Även Mo Yans böcker kan beskriva samhällsproblemen på ett bitande sätt har han lyckats behålla sin position i etablissemanget. Zhang Ping säger att han inte vill kommentera det, däremot att detta är betydelsefullt för Kina då han anser att seriös litteratur är i kris.

–Mångas reaktion var “Vem är Mo Yan?” Ungdomar föredrar underhållningslitteratur.