Jakob Levinsen, litteraturredaktör vid Jyllandsposten:

– Det finns två personer, Philip Roth och Alice Munro. Man kan också diskutera Bob Dylan, som förändrat föreställningen om vad litteratur kan vara. Andra möjliga är Haruki Murakami som värnar den magiska realismen i dessa år, och är en mycket större stilist han ofta sägs vara. Ett namn som jag har framfört i många år är även Ismail Kadare från Albanien, en författare som likt Herta Müller behandlar kontinentens politiska trauman.

– Men jag kan också nämna någon från den arabiska världen, som Tarah Ben Jelloun, en författare som skriver om de stora frågorna om migration och kulturell rörelse. Och den helt store, nämligen Salman Rushdie, vars senaste bok ”Joseph Anton” är en av hans allra bästa.

Alan Jenkins, chefredaktör The Times Literary Supplement, Storbritannien:

– Vi försökte att bortse från politiska faktorer och i stället fokusera på verkligt begåvade författare, och förvånades då över att exempelvis Philip Roth aldrig vunnit priset. Det finns ett par till nordamerikanska författare som vi också övervägde, Joyce Carol Oates, och en av de stora favoriterna i Storbritannien, Alice Munro, som har en enormt begåvad penna. Jag och mina kollegor skulle vara klart nöjda om någon av dessa vann. Vidare är Nuruddin Farah en person som jag tror är väldigt viktig just nu, en författare som verkligen har någonting att säga om hur världen är och som dessutom inte har fått något ordentligt erkännande än. En personlig favorit är den irländsk-amerikanske poeten Paul Muldoon.

– Jag kan dock inte föreställa mig att han vinner i år eftersom en poet vann förra året, och det är högst otänkbart att Akademien skulle ge ett Nobelpris till en poet två år i rad. Slutligen ett namn som jag anser är en av vår tids största, men som jag inte tror kommer att vinna ett Nobelpris på miljoner år: Michel Houellebecq. Jag anser att han är en av väldigt, väldigt få författare som faktiskt har någonting att säga.

Joumana Haddad, poet, Libanon:

– Min favorit är den amerikanske författaren Philip Roth, både som förslag och som den jag tror kommer att tilldelas priset. Philip Roth är en av få nutida författare som påminner mig om den amerikanska och internationella skönlitteraturens storhetstid. Han vet hur man berättar en historia och är inte rädd för att provocera; hans provokationer är dock aldrig omotiverade utan ständigt tankeväckande. Han utforskar människans mörka sidor utan att låta sig hindras av ”politisk korrekthet”, en tendens som tyvärr påverkar mycket av vad som skrivs i dag på ett negativt sätt. En roman av Philip Roth får mig alltid att ifrågasätta mig själv, mina idéer och mina känslor: vad mer kan man önska sig av en god bok? En sådan författare är sedan länge förtjänt av det här priset.

Philip Teir, kulturchef Hufvudstadsbladet, Finland:

– Alice Munro har länge varit mitt favoritnamn i det här sammanhanget. Hon skriver med en sådan precision att man tappar andan. Dessutom skulle ett pris till henne betyda mycket för novellen som form. Efter bokmässan i Göteborg känns också Colm Tóibín som en given favorit. Jag tror i alla fall inte på spekulationerna om Haruki Murakami. Han är en lättviktare i sammanhanget. Då gissar jag snarare på ett kvinnligt återkommande namn, som Assia Djebar.

Martin Levin, litteraturredaktör Globe & Mail, Kanada:

– Med risk för att verka provinsiell föreslår jag min landsman, Alice Munro, som en god kandidat. Munro har under flera år skrivit noveller som är i klass med Tjechov eller de Maupassant. Hon skriver inom en till synes liten ram, om (oftast) kvinnliga livsöden på den kanadensiska landsbygden, men hennes spektra är lika brett som människans samlade erfarenheter och hennes stil är associationsrik och precis. Hon är en gåva.

– Min alternativa kandidat är Philip Roth. Trots att han är i 70-årsåldern uppvisar han ett outtröttligt intresse för att konfronteras med döden, sexualiteten och andra existentiella problem. Och han har gjort det i 50 år och skrivit åtminstone tre mästerverk (kanske fem eller sex). Roths böcker har en sällsynthet och en uppfriskande vildsinthet över sig.

– Min gissning om vem som vinner är slutligen Munro (som jag förstår att Akademien verkligen överväger) eller Japans Haruki Murakami, en mästerlig och komplex författare som inte bara ständigt överraskar utan också förvirrar oss. Men jag skulle verkligen uppskatta om priset gick till Salman Rushdie.

Joao Céu e Silva, kulturredaktör Diario de Noticias, Portugal:

– Jag föreslår den portugisiske författaren António Lobo Antunes, en av få författare som skapar en enhet av litteratur, livet och vad det betyder att leva. Antunes har skrivit 23 böcker som förändrar världen, på världens femte största språk.

John Freeman, chefredaktör Granta, Storbritannien:

– Nuruddin Farah. Hans romaner är lika vidsynta, ljudliga och fyllda av energi som självaste Mogadishu. Farah levde i exil från sitt hemland Somalia under 22 år, och under den tiden skrev han en trilogi av trilogier som undersöker det somaliska livets myter och sagor med en vildsinthet som bara kan komma från en djup, plågad kärlek till hemlandet. Dessa böcker drivs med ett halvdussin av de starkaste, mest intelligenta och hårdast kämpande kvinnliga karaktärerna i den moderna litteraturen. I deras röster, till och med från inunder deras slöjor ser vi ett Somalia som håller på att slita sig självt itu. Med varje ny bok hittar Farah ett ännu vackrare sätt att fråga varför.

– Jag har dock ingen aning om vem som faktiskt får priset. Akademiens hemlighetsfullhet är också en av dess största förtjänster, och de har aldrig läckt – åtminstone inte ända hit till New York (där jag är just nu). Hur många lyckades förutsäga att J M G Le Clezio skulle vinna? Eller Gao Xingjian? Sitter de verkligen kring bordet och säger: ”ah, vi har inte haft någon asiatisk vinnare på länge”? Vem vet. Min gissning är lika bra som vems som helst – men jag säger Yaşar Kemal. Kanske är det också en del av ovetskapens förtjänst. Vi famlar alla i mörkret, tills vi inte längre gör det.

Darryl Accone, litteraturredaktör Mail & Guardian, Sydafrika:

–Ismail Kadare, som har visat den historiska romanens styrka, det förflutnas ofrånkomliga närvaro och hur mytologin och historien har samma förmåga att bära vittnesbörd. Jag tror dock att William Trevor vinner, för det första för att Akademien konsekvent har förbisett – eller negligerat – novellens konstart, och för det andra för att man därmed inte skulle riskera att trassla in sig i en obekväm sinojapansk politisk komplikation som skulle kunna uppstå om Mo Yan eller Haruki Murakami tilldelades priset.

Knut Olav Åmås, kulturredaktör Aftenposten:

– Amoz Oz, den israeliske, judiske författaren. Han har som få andra författare konstnärligt bearbetat den långa konflikten i Mellanöstern, och grävt djupt i den judiska identiteten i allmänhet och i förutsättningarna för fredlig samexistens mellan israelerna och palestinierna i synnerhet. Konflikten är nyckeln till mycket av oron i den arabiska världen, och till delar av den arabiska världens hat mot väst idag. Därför är det viktigt att hedra de mycket goda försök Oz har gjort för att tolka konflikten litterärt. Jag tror dock att den amerikanske, judiske författaren Philip Roth får priset. Han har diskuterats av De aderton många gånger, men hittills inte nått hela vägen fram. Nu är det på tiden att Nobelpriset i litteratur, som har varit extremt eurocentriskt, går till en amerikansk författare igen. Det har inte skett sedan Toni Morrison tilldelades priset 1992. Roth undersöker som ingen annan vad det innebär att vara judisk och amerikan.

Claire Devarrieux, kulturredaktör, Libération, Frankrike.

–Mitt förslag är Karel Schoeman, den sydafrikanske författaren som skriver på afrikaans. Denne store författare åldras för tillfället, ensam och utfattig, på ett vårdhem djupt i Veld. Hans romaner, som kretsar kring tillbakadragna människor, har en kärv skönhet och genomsyras av en undergångsstämning. Han har hängivna fans som mig, han är okänd, han kommer att bli känd.

–För min prognos hän- visar jag till vadslagningsfirmorna, som har Haruki Murakami högst upp. Jag älskar verkligen hans drömlika, fantasifulla och mäktiga värld, och då skulle man också prisa ett författarskap som är tillgängligt för ungdomar.