Luanda, Angola: En ung kille i ett slumområde köper ett beat av en producent, rappar över det och bränner en cd-r som han säljer på gatan. Skivbolag är en avlägsen hägring, har han tur spelas låten på tv eller radio, eller läggs ut på någon blogg, givetvis utan ersättning. Får han en hit kan han tjäna ordentligt med pengar på spelningar, men snart finns det så många remixer och covers att ingen längre minns originalet.

Det handlar om kuduro, stökig elektronisk musik och det man dansar till i Luanda. I Rio de Janeiro hade det varit funk carioca, i Accra hip life och i Johannesburg kwaito. På alla Sydatlantens kuster har det under de senaste två decennierna uppstått stilar som blandar traditionella rytmmönster med influenser från klubbscenen i Europa och USA.

I Sverige hör man dem på klubbar som Ljudfesten och High life i Stockholm. Den senare drivs av Sebastian Metz och Anna Lindström. Nu på torsdag spelar de på Strand i anslutning till filmfestivalen Cinemafrica.

– Det är spännande med de här repetitiva rytmerna som fungerar på samma sätt som till exempel minimal techno gör här, man kör samma rytm med små, små variationer, säger tyskfödde Sebastian Matz när jag träffar honom för att prata om tropisk klubbmusik.

Mycket är extremt svår att få tag på i Sverige, Sebastian och Anna letar på bloggar och i youtubeklipp och sedan är det bara att hoppas att kvalitén duger för att spela på ett dansgolv. Men musiken sprids också allt snabbare i den nya, globala musikvärlden och skivor som aldrig tidigare getts ut i Europa börjar dyka upp på exempelvis Spotify. Klubbmusiken från syd har också influerat artister med helt andra internationella försäljningssiffror.

– Många känner redan till den här musiken utan att veta om det. Man lyssnar på M.I.A., Buraka Som Sistema, Major Lazer eller Diplo men man vet kanske inte att det i grunden är angolansk techno, säger Sebastian Matz.

När Sebastian säger angolansk techno är det kuduro han syftar på, kanske det tydligaste exemplet på ny elektronisk musik från tredje världen. Futuristisk och hård, men också tydligt afrikansk. I Europa mest känd genom det portugisiska bandet Buraka Som Sistema. Även M.I.A. har samarbetat med kuduromusiker och i hennes typiska sound kan man höra tydliga spår av både funk carioca och kuduro.

– Kuduro låter som det gör för att musiken är producerad på skräputrustning, värdelösa datorer och gammal programvara, säger Toké, radioproducent, kuduroentusiast och bloggare, när jag efter att ha ringt i en vecka till slut får tag på honom på det tryckeri i Luanda där han arbetar till vardags.

Kuduro föddes i inbördeskrigets Angola, en konflikt som med korta avbrott varade från 1975 till 2002.

Fröna såddes av de få rika som under kriget kunde komma över techno från USA och Europa och som började mixa den med traditionell angolansk musik. Men det var när folk i kåkstäderna tagit över musiken och betonat de traditionella slagverksrytmerna än mer som dagens kuduro, förädlad och förenklad under otaliga improviserade gatufester i slummen, föddes.

– Under det långa inbördeskriget fanns det ingenting här så människor vande sig vid att klara sig med små resurser. De som mixar musiken är inte ljudtekniker utan vanliga människor med billiga datorer. De gör allt fel men just därför kan fantastiska saker uppstå.

Felen är sådant som att nivåerna är obalanserade, diskanten för hög eller basen för djup. Ibland dyker det upp märkliga ljud som inte verkar höra hemma i vare sig ljudbilden eller låten, allt sådant som efter hand kommit att bli en del av själva kuduro-soundet.

Totalt har Toké omkring tio bloggar där han behandlar främst kuduro men även närliggande stilar. Det stora antalet beror på att bandvidden är begränsad hos internetleverantörerna och för att kunna lägga ut så mycket färsk musik som möjligt är han tvungen att sprida ut den. Trots det kan det vara omöjligt att streama musik från flera av bloggarna om man råkar surfa in sent i månaden, eftersom tilldelningen då tagit slut.

En del låtar ligger där med artisternas medgivande, många utan. Men eftersom väldigt lite kuduro finns att köpa, annat än som hemmabrända skivor i Luanda, har bloggar som Tokés en central roll i hur musiken sprids.

– Vi hade skivbolag och skivpressar en gång i tiden, men de förstördes under kriget. Bara de fem största kuduroartisterna har skivkontrakt och deras album har spelats in utomlands, i Frankrike eller Sydafrika.

Tvärs över Atlanten hittar man Rios kåkstäder med sin funk carioca och, en bra bit söderut, Buenos Aires, där något kallat digital cumbia börjat växa fram ur den gamla dansmusiken cumbia. En av förgrundsgestalterna är Texasfödde Buenos Airesbon Grant Dull, chef för Zizek records men också dj med världen som arbetsfält. När jag träffar honom är det andra gången på kort tid han besöker Stockholm för att spela skivor, nu på Ljudfesten på Södra teatern.

– Digital cumbia var från början namnet på en klubb men när vi gav ut vår första samling 2007 tyckte vi att det beskrev musiken bra, säger Grant Dull, medan beatet från dansgolvet tränger in i den lilla logen och hotar att överrösta hans röst på bandspelaren.

Argentina har varit ett viktigt nav för moderniseringen av cumbia, men inte det enda. I andra länder finns motsvarande stilar under namn som nu cumbia och cumbia neuvo.

I de fattigare delarna av Buenos Aires spelas dessutom cumbia villera, också det en modern variant av cumbia men mycket mer lokal både till ursprung och till publik.

– Cumbia villera är full av smetiga syntar och ghettoslang och har fått många intellektuella Buenos Aires-bor att förakta cumbia. Det ses som ytlig musik för underklassen. Men de som gör nyskapande cumbia är oftast väldigt inspirerade av cumbia villera, säger Grant Dull.

Ny musik söker nya beteckningar och på olika bloggar pågår diskussioner om ett övergripande namn för den nya dansmusiken. Klubb High Life har valt tropical. Det är en förkortning av tropical bass, ett avsiktligt vagt begrepp där man i stort sett kan pressa in vad som helst. Ett annat förslag är global ghetto tech. Diskussionen påminner om hur begreppet världsmusik en gång började användas för att kategorisera skivor med lite gemensamt men som var svåra att placera i skivaffären.

– Global bass är ytterligare ett förslag. Fast jag vet inte om det egentligen finns en övergripande genre eller om det alls behövs ett namn. På sätt och vis är det mer spännande om det finns olika scener, små fickor av ljud, som folk kan ta av och blanda, säger Grant Dull.

Men om samlingsbegrepp som tropical eller global ghetto tech kan verka som skrivbordskonstruktioner (eller i bästa fall skivspelarkonstruktioner) och doftar ätt eurocentriskt, har de en poäng. För de olika stilarna har många likheter, som den gränslösa gör-det-själv-estetiken, de traditionella inslagen och det ofta stenhårda och synkoperade beatet. Dessutom, och här kommer frågan om hönan och ägget in, har artister från de olika länderna börjat bete sig just så globalt som klubbteoretikerna i västvärlden drömt om. Cumbiaartister remixar kuduro, andra blandar kuduro och dubstep.

– Som jag ser det är kuduro och cumbia ett uttryck för tidsandan. Vi lever i ett kakofoniskt samhälle där en massa olika intryck står bredvid varandra och där nästan allt är tillgängligt, det spelar ingen roll om det är 60-, 70-, 80-, eller 90-tal, om det kommer från Argentina eller Europa. Det är bara att plocka åt sig och det tror jag kommer att prägla all musik i framtiden, säger Sebastian Matz.