De är arga för att invandringen kostar för mycket. Arga på kvinnor i slöja. Arga på att man inte längre får säga negerboll. Världen är full av arga vita män. De flockas i kommentarsfälten på internet, ursinniga för att det är så lågt i tak och att ingen törs säga sanningen. Är det något som får dem att brusa upp ordentligt så är det politisk korrekthet.
Det är ett begrepp som gör mig förvirrad. Slår man upp ”politiskt korrekt” i ett lexikon så lyder förklaringen ungefär åsikter som stämmer överens med den för tillfället dominerande ideologin. Vad är politiskt korrekt 2010? Ta det som hände på Kärnsjukhuset i Skövde i förra veckan. En asylsökande pojke kom in med en bruten arm. Han fick ingen vård. Läkaren ville inte slösa gips och sin dyrbara tid på ett ensamkommande flyktingbarn. För vem skulle betala räkningen? Det är en frågeställning som ligger
i tiden. Just invandringens kostnader har blivit ett dominerande tema i den ekonomiska krisens Europa. I Tyskland har socialdemokraten Thilo Sarrazin, före detta centralbanksdirektör, i sin bästsäljande bok pekat ut lågutbildade och improduktiva muslimer med huvudduk som landets största problem. I Italien bränns romska läger ner och regeringsauktoriserade medborgargarden med arga vita män jagar tärande papperslösa flyktingar.
Författaren Umberto Eco växte upp under Mussolini. Jag gissar att situationen väcker gamla minnen. I början på 1990-talet skrev Eco essän ”Eternal Fascism: Fourteen Ways of Looking at a Blackshirt” där han reder ut grunderna för vad han kallar ”ur-fascismen”. Texten framstår så här i efterhand mer eller mindre som en bruksanvisning för modern politisk pr. Där finns målgruppen frustrerad medelklass, misstänkliggörandet av en diffus kulturelit, föraktet för svaghet samt idén om ett växande hot från en fiende som finns både inom och utanför nationens gränser. När Noam Chomsky för en tid sedan kommenterade Tea Party-rörelsens framgångar i krisens USA sa han att han aldrig upplevt en liknande vrede tidigare. Att ignorera den utbredda misstron mot de politiska institutionerna är, enligt Chomsky, ett förödande misstag. Som barn hörde han Hitlers känslostormande tal i radio. Han påminner om att i valet 1928 röstade endast två procent av de tyska väljarna på nazisterna. Tre år senare hade führern stöd av miljontals landsmän som hade tröttnat på de folkvalda politikernas ständiga eftergifter till den finansiella eliten och deras oförmåga att få bukt med landets ekonomiska problem. Även om Weimarrepubliken inte är någon perfekt analogi till den sociala oro som just nu sprider sig i västvärlden i finanskrisens spår finns likheter som är svåra att bortse från. Nu, liksom då, rasar en kamp om vilken berättelse som bäst förklarar orsakerna till den ekonomiska förnedring som har drabbat medelklassen. Hitler vann den matchen med myten om en judisk konspiration och med hjälp av den visade han en väg ut ur depressionen.
Den här dagen, den 30 november, var en gång i tiden en högtidsdag för en liten spillra av förvirrade svenska nazister. I dag har
deras berättelse om en parasiterande religiös minoritet som bor i fattiga ghetton återigen blivit gångbar. Eller om man så vill: Politiskt korrekt.
