Titeln förbryllar. Var hittar man sådana skogar? Men den som läst några av den bretonska författarinnan Fred Vargas tidigare kriminalromaner vet att också de eviga skogarna har sin förklaring, nämligen i mytologins värld, där Vargas är lika hemma som i de medeltida besvärjelseceremoniernas värld. Hon citerar bland annat obekymrat ur ”De sanctis reliquis” från 1663.
Vargas kan också mycket om vilda djur. I ”Mannen som vände insidan ut” (på svenska 2005) stod vargen i centrum. I årets bok är det hjorten, symbol för evigheten. Och hon kan sin Racine, sin Corneille och sin Maupassant.
En hjort hittas skjuten i Normandie. Avrättad, preciserar de sakförståndiga bybor som kommissarie Adamsberg slår sig i slang med. Det som sätter myror i huvudet på kommissarien är att hjorten hittats med hjärtat utskuret, sedan mosat. Hornen däremot, den mest eftertraktade delen av bytet, har förövaren lämnat kvar.
Adamsberg är ingen vanlig polis. Han arbetar till skillnad från sin assistent Danglard med intuition, vilket ger upphov till hårda meningsutbyten.
När Danglard frågar ”Varför?” svarar Adamsberg nonchalant ”Ingen aning”. Tills han, som här, kan sammanfatta: ”Vi saknade offer, mördare och motiv. Nu har vi alla tre.”
Vargas romaner är smärre encyklopedier. Här får läsaren till exempel veta följande om djurben: grisen har ett ben i sitt tryne, katten ett ben i sin penis och hjorten ett i sitt hjärta.
Det underliggande temat i årets bok är jakten på evigt liv. Av detta har Vargas åstadkommit en skrämmande och fantasieggande historia som jag gärna rekommenderar för dess underfundigheter och inbakade moral. Som Adamsberg säger: ”Berättelser skrivs för att hindra dem från att äga rum i verkligheten”.
Min rekommendation åtföljs av en brasklapp. ”I de eviga skogarna” bör om möjligt läsas på originalspråket. Översättaren Einar Heckscher, som tidigare gjort bra ifrån sig med Vargas romaner, har den här gången misslyckats ordentligt. Och nu tänker jag inte på småslarvet utan på felöversatt för sammanhanget viktig information och en och annan överhoppad mening. När Adamsberg till exempel får syn på en tidningsartikel om hjortslakten ”dyker ett rött djur upp i hans blod vid rubriken Vidrig massaker i Brétilly”. I den franska texten står att djuret vilar i sitt blod. Och vidare: efter att ha hoppat över den mening som förklarar att hjorten dödats med två gevärsskott skriver Heckscher att ”typen /…/ gav sig inte ens på kroppen”. Rätt översättning hade varit ”tog inte ens för sig av kroppen”.
Det är också svårt att begripa hur en man kan plågas av ”svallningar” (vallningar?). I grundtexten ligger han till sängs, upplöst i svett. Jag kunde inte heller under läsningen låta bli att irritera mig på alla dessa ”löjtnanter” som hjälper till med utredningen. Det franska ”lieutenant” betyder här närmaste man eller assistent. Hur kunde redaktören låta detta passera?
