Jag undrar varifrån barnredaktionen på SVT fått idén att alla barn älskar att se vuxna dansa, sjunga och ploja. Jag menar det var ju fantastiskt att få Christer Fuglesang till Bolibompastudion i helgen, fantastiskt att barnen via brev kunde ställa sina frågor om rymden, till exempel hur det låter däruppe och hur det känns att åka i en raket, och lika fantastiskt att se att allas vår svenske superhjälte faktiskt gjorde sig mycket bättre i barnprogram än i andra intervjusammanhang. Men varför måste han upp och dansa en fjantig rymddans inför kameran? Kunde han inte fått svara på ytterligare några brev i stället, när det nu kommit in massor?

Så tänker jag på hur genant jag själv som liten tyckte det var när vuxna skulle skoja loss och göra sig till. (Dessa fasansfulla midsommardanser och julgransplundringar!) Att föräldrarna var festpinsamma var dock en sak – inte har jag något minne av att de höll på så i barnprogrammen, där satt de väl mest stilla och pratade till en på ett rätt normalt sätt? Jo, SVT:s Öppet arkiv på hemsidan bekräftar detta. Här finns för övrigt en veritabel skatt för alla oss bakåtsträvare som anser att barnprogrammen var bättre förr (och vi är ju några stycken, om det skvallrar Facebookgruppen Vi som vill se bra barnprogram på tv igen).

Se bara på avsnitten av Barnjournalen, Lördags, Anita och Televinken, Bullen och Humle och Dumle. Inte ens Kapten Bäckdahl, som trollar med sitt skåp och pratar med sitt golvur, är hälften så tillgjord som dagens programledare. Inte ens Abba eller Björn Skifs uppmanas att dansa framför kameran, utan får i lugn och ro besvara frågan hur det är att vara idol.

Även tilltalet gentemot medverkande barn var helt annorlunda på 70- och 80-talet jämfört med i dag. Barnen som intervjuas om krig, ridning, könsroller, datamaskiner och jeansmode bemöts som likar av de vuxna. Man pratar i ett vanligt röstläge om saker som intresserar och engagerar barn. I dag är det bara enstaka UR-produktioner som inte präglas av en räddhågsenhet, en feghet, inför den yngre generationen. Man är så mån om att falla på läppen, vara till lags, få tittarsiffror, att man förlorar all substans, undviker svåra frågor och allt som kräver tankeverksamhet.

Såvida det inte är tävlingsdags, förstås, för då är det blodigaste allvar. Och sen slänger man på sig en skojig hatt och drar loss ännu en tokig dans.