SvD:s kulturchef samtalar med författaren Sara Stridsberg om Lolita och Nabokov och hennes nya roman Darling River.
Foto: Karin Grip
Varför ville du utgå från Lolita?
–Egentligen skrev jag redan på min roman, jag skrev om en flicka som rörde sig i olika parker och simhallar och sökte upp äldre män som hon förförde. Någonstans där läste jag Lolita och blev väldigt förtjust i den, det är svårt att inte bli det.
Vad hände då?
–Jag blev drabbad av romanens sätt att dra in läsaren i begärets våld, in i begäret efter barnet som beskrivs, det är förvirrande och smärtsamt. Den är verkligen en övning i makt och språk. Men det som till slut fick mig att förhålla mig till Nabokovs text var att Lolita dör i barnsäng.
Det nämns bara i förbigående i det påhittade förordet till Lolita…?
–Jag blev väldigt upptagen av det – att hon stod med ena foten i barndomen, den andra i graven och dessutom skulle ge liv åt ännu ett dödsdömt flickebarn. Där finns också en samtidskoppling. En halv miljon kvinnor dör i barnsäng varje år. Inte här, men i andra delar av världen. Dessutom hade jag själv nyss fött barn när jag läste Lolita.
Men varför en fortsättning?
–Den där luckan som finns i informationen mellan att Nabokov lämnar den nygifta Lolita till att hon dör ville jag fylla i. Jag satte mig ner och skrev ett slut. Vad är slutet på begäret man dras in i som läsare av Nabokovs Lolita? Jo, det kan vara blodbadet när Lolita dör i barnsängen. Ett annat slut är en annan karaktär i romanen, den förvuxna Lo, som växer ur sina barnklänningar men ändå inte utvecklas och är jämnårig med mig, 37 år, när romanen slutar.
Precis som i Drömfakulteten arbetar du med flera parallella spår. Det mest centrala handlar om just Lo, som driver runt tillsammans med sin pappa, som låter henne utnyttjas av andra män.
–Det var den historien som var början på Darling River.
Darling River ligger i Australien, men romanen utspelas i USA.
–Jag vet! När jag skrev såg jag Darling River på en karta över Alaska. Men nu hittar jag den inte! Den finns inte längre där. Men en gång fanns den… så tycks det alltid vara.
Men tillbaka till de olika spåren. Pappan och dottern, Lo, är ett. Ett annat är fortsättningen på Nabokovs roman med Lolita, här kallad Dolores, i centrum. Ett tredje är historien om hur en vetenskapsman försöker lära en apa att teckna. En verklig historia som nämns av Nabokov själv i förordet till Lolita, som en första inspiration.
–Nabokov ljuger om den där apan. Han påstår att han läst historien i en tidningsartikel, men ingen har hittat den artikeln. Det fascinerade mig. Varför ljuger Nabokov? Den lögnen är intressant. Jag ville skriva historien som inte existerade.
Det fjärde spåret handlar om en mor. Var kom hon ifrån?
–Jag vet inte. Jag började bara skriva om en mor som färdades. Det har nog att göra med den där moderlösheten i romanen. Lo saknar en mor, Dolores gör det också och apan har sin mor kvar i djungeln.
”Vad är en mor utan sina barn?” Det är en fråga i romanen. Svaret blir: ”En omänniska. En solförmörkelse. En söndersliten ros.”
–Usch, det låter verkligen hårt.
Hur då, menar du?
–Jag översatte nog litteratur till verklighet nu, då blir de där orden hemska. Men hon beskriver sig själv på det där sättet.
Det finns en frihetskänsla i modersfiguren.
–Ja, alla andra i romanen sitter fast på olika sätt. I celler, flickrum, bilar. Men inte hon.
Du har två små barn, fyra månader och tre år gamla. Har den här romanen fötts ur ditt eget moderskap?
–Jag tror det. Jag tänkte mycket på mig själv som mor när jag skrev om apan. Jag identifierade mig också med den sadistiske vetenskapsmannen eftersom den påminner om hur det är att vara författare. Ett slags jättebarn som fått alltför ömtåliga leksaker i sin hand. Man skapar figurer och driver dem till otäcka öden. Men den historien gav mig också tankar om mitt eget föräldraskap. Barn är ju i ens våld. Det är inte alltid lätt att skilja på kärlek, omsorg, uppfostran, övertalning, lydnad…
Det här sättet att arbeta på, med olika spår som bildar en helhet, en roman – varför gillar du den metoden?
–Egentligen drömmer jag om att skriva en roman som är 90 sidor lång, som i ett enda andetag, som Marguerite Duras gör, till exempel. Men det kan jag inte. Inte än, i alla fall. Men visst, det handlar också om att jag inte vill berätta min historia på bara ett sätt. Det är en gammal sanning att det inte finns en sanning, men så är det. Jag vill kasta ljus över min historia från olika håll, jag vill att det ska vara som att stå i en spegelsal. Men formen finns aldrig där direkt. Jag får leta efter den i mitt material, som alltid är enormt. Det tar tid.
Men när man läser uppfattar man Lo som viktig för dig. Hennes öde griper tag.
–Hon är en karaktär som inte vill ha några rättigheter. Hon avsäger sig dem. Mitt hjärta i texten finns i historien om Lo.
De fyra spåren i romanen kan var för sig uppfattas som absurda, drömlika – men sammantaget får man en realistisk historia. De här delarna skapar något bortom delarna.
–Det kan bara du, läsaren, se. Det ser inte jag.
Det är en tung och intensiv text du har skrivit. Var det svårt? Blev du påverkad?
–Drömfakulteten skrevs i ett slags eufori. Det var som om jag kunde plocka ner himlen. Den här gången var det tvärtom. Jag blev präglad av textens kynne. Jag har känt mig som Lo. Jag bor inte hos min far, jag har inte alla de där männen – men jag har känt mig grotesk, förstörd stundtals under arbetet, jag känner igen mig i flickans åldrande.
Har ditt eget åldrande rent av varit en drivkraft för bokens tematik?
–Det finns med som en aspekt. Som Lo som är det sexuella barnet som lever i mäns blickar som i en flod. Där är det svårt att åldras. Förr fanns det ett åldrande att gå in i på ett annat sätt. Man kunde ta på sig tanthatten. Nu tycker jag att man ser kvinnor som vägrar åldras överallt. Vi är som stora åldrade flickebarn. Jag tyckte att jag själv, när jag var tio-elva år klev in i den strålkastarblick som det offentliga manliga begäret utgör. Jag hade alltid ett stort motstånd mot den blicken, men när den slocknade, som den gör för en kvinna i 30-årsåldern, så ja… jag saknade den på något konstigt sätt. Romanen handlar delvis om det, viljan att vara kvar där.
Det du beskriver nu är ett manligt förtryck. Kommer Darling River att läsas som en feministisk roman?
–Det vet jag inte. Jag vet inte riktigt vad det är jag har skrivit.
Det är författarens rätt, eller hur?
–Man är kanske den sämsta tänkaren om sin egen bok.
Dåliga författare vet precis varför och vad de har skrivit.
–Ja, det ligger något i det. Att skriva är att inte veta någonting.
Du deltar sällan i den litterära offentligheten, i debatter, till exempel. Varför inte?
–Jag känner mig som Lo. Jag vill inget, jag tycker inget, jag vill inte ha några rättigheter… nä, men allvarligt talat, jag vill inte ha för färdiga åsikter om hur man ska skriva. Det skulle nog hämma mig.
Det åks mycket bil i Darling River. Du gillar att skriva om bilåkande…?
–Jag har inget körkort, så min relation till bilåkande är att vara passiv passagerare. Jag är ganska rädd för bilar, och fascinerad av dem. Bilen innebär död och frihet samtidigt. Det dör 50000 människor i trafikolyckor varje år i Europa. Det finns också en romantik kring bilen i den här boken.
Drömfakulteten valdes av ett stort antal kritiker till 00-talets bästa roman, i Sydsvenskan. Du fick också Nordiska rådets litteraturpris för den. Du borde känna av de stora förväntningarna som finns inför Darling River.
–Det är alltid lika svårt att skriva. Jag har inte tänkt på det. Men nu, när den ska komma ut så kanske… jag vet inte. Det känns som att allt sådant där händer utanför mig.
Men när du har skrivit en roman och publicerar den så lämnar du ut något som du vill ha något slags svar på, eller hur?
–Driften att ge ut en bok är märklig. Kanske är det en längtan efter att vara frånvarande, men ändå säga något. Att vara en underjordisk röst. Det där är inte enkelt. Det känns nästan som en slags sjukdom.
