I ett avsnitt av det brittiska komediprogrammet Da Ali G show rapporterade Sacha Baron-Cohen från New Yorks modevecka, i rollen som den ­österrikiska modereportern Bruno. Där träffade han en designer som just visat en kollektion som kallades ”white trash-inspirerad”. När de började diskutera hur målgruppen för kollektionen såg ut skrattade Bruno: ”Inte white trash-människorna i alla fall, för de har inte råd”.

Modevärlden är dock knappast ensam om att exploatera white trash-estetiken i dag. White trash, som från början var en grovt nedlåtande term, har blivit så flitigt använt i amerikaners vardagsspråk att man sällan reflekterar över uttryckets ursprung. Den populära föreställningen om vad som är white trash – fattiga vita familjer som bor i husvagn på landsbygden och dricker burköl hela dagarna – har breddats till att innefatta alla vita människor som tycks bete sig ovärdigt. ”Hollywood white trash” har blivit ett samlingsbegrepp för kändisar som anses festa för mycket. När Britney Spears eller Lindsay Lohan däckar utanför en nattklubb i Los Angeles kallar tidningarna dem white trash dagen därpå. När Paris Hilton dömdes till fängelse nyligen löd en av kommentarerna på skvallerbloggen Perez Hilton: ”Hon är puckad och white trash – hon förtjänar det”.

Att en av världens mest förmögna arvtagerskor kallas white trash är ett bra exempel på begreppsförvirringen kring uttrycket, men det säger också något om vad det amerikanska folket tycker om någon som anses vara white trash – de förtjänar ingen sympati.

Hur kan ett så uppenbart ned­låtande uttryck som ”vitt slödder” ha blivit allmänt accepterat? I Harvardprofessorns Matt Wrays bok, Not quite white – white trash and the boundaries of white­ness, hävdar han att det beror på att många amerikaner tycker att vita människor som inte lyckas ta sig uppåt i samhället bara har sig själva att skylla. Han tror att folk skulle vara lite mer sparsamma med att använda uttrycket om de kände dess historia.

–White trash-begreppet har sitt ursprung i hamnstaden Baltimore i nordöst­ra USA, där svarta på 1820-talet började använda det som en nedlåtande term för nyanlända, irländska hamnarbetare, säger Wray.

Redan i Harriet Beecher Stowes roman Onkel Toms stuga, från 1852, finns ett kapitel som heter Poor white trash, där hon beskriver fattiga, vita landsbygdsbor i Södern. Fram till dess hade det populära skällsordet för dem varit ”lerätare” – eftersom gods­ägarna i Södern lagt beslag på den bästa marken fick fattigare familjer nöja sig med dåliga åkrar där inget växte, vilket spred myten att de åt lera för att överleva. I slutet av 1800-talet blev white trash ett slagord i en politisk kampanj om att tvångssterilisera de mest fattiga och utslagna sydstatsborna. Enligt Wray utfördes omkring 80000 steriliseringar på män och kvinnor som ansågs vara ”skräp”, och inte skulle få sprida sina gener vidare. Under hela 1900-talet användes white trash således enbart som en grov förolämpning. Men i slutet av 1980-talet började det få en annan, mer mångbottnad betydelse.

–När idéer om identitetspolitik och multikultur började spridas på universitet och arbetsplatser ville alla plötsligt hävda att de kommer från en bakgrund av förtryck. White trash blev därmed ett sätt för vita att kunna stå för olikhet, att de inte längre var en del av det vita etablissemang som skulle bekämpas. Det blev rebelliskt att kalla sig white trash, det blev ett sätt för vita att säga att de var ”äkta”, säger Wray.

Komikern Roseanne Barr var en av de första kändisar som kallade sig white trash i sin sit-com Roseanne. Snart följde andra skådisar efter. När Hilary Swank tog emot sin Oscar för Million dollar baby förförra året berättade hon tårögt om sin white trash-uppväxt. George Clooney, som har en irländsk/amerikansk bakgrund, beskrev nyligen sig själv stolt som white trash.

Successivt har white trash även blivit ett stil-statement. På årets Oscarsgala fick alla filmstjärnor en ”goodie bag” med lyxprodukter, bland annat en t-shirt från klädmärket White Trash Palace, ett New York-baserat företag, som säljer dyra designerkläder som utger sig för att ha white trash-influerad stil. På deras hemsida kan man köpa en hel look med ett enda klick – exempelvis ”white trash mom”, med t-rosa shirt och jeans med glittriga paljetter.

–Det är bara en ny variant på det traditionella sättet för den vita medelklassen att ”slumma” i jakt på autenticitet. Det är privilegierade personer som försöker uppnå något ”äkta” genom att anamma en stil som förknippas med förtryckta personer, säger Wray.

Musikjournalisten John Leland reder i sin bok ”Hip – the history” ut hur det som ansetts hippt i USA traditionellt varit det som förknippas med svart kultur. Men detta har långsamt förändrats. Sedan 1990-talet har storstädernas medelklass alltmer influerats av vit arbetarestetik, bäst exemplifierat av när Ashton Kutcher i början av decenniet blev känd för en stil som Leland kallar ”trailer park chic” – truckerkepsar, nätbrynjor, slitna jeans och ironisk lågprisöl på burk.

–Författaren Norman Mailers gamla idé om att hippa, vita personer alltid försöker vara svarta är förlegad. Vita har anammat svart kultur i USA sedan början av 1800-talet, men på 1990-talet blev det för första gången tabu att göra det. Man skapade begreppet ”whigger”, som till skillnad från 1950-talets ”hipster” inte var något folk strävade efter att vara. När Ashton Kutcher gör sin trailer park-grej lyckas han framstå som rebellisk, som ”the underdog”, men samtidigt slipper han anklagas för att stjäla från svart kultur, säger Wray.

Den svenska kulturjournalisten Oivvio Polite, som är aktuell med artikelsamlingen White like me, säger att white trash-uttrycket är intressant eftersom det förutsätter att ”vanliga” vita människor aldrig är just ”skräp”.

–Begreppet white trash innebär att man ser vitheten som ren och oskuldsfull, allt det som är motsatsen till just ”trash”, säger han.

Ifrågasättandet av white trash-begreppet kan ses som en del i en ny våg av studier av vithetsbegreppet. Den amerikanska kritikern Margo Jefferson parafraserade nyligen Simone de Beauvoirs klassiska citat om kvinnlighet när hon skrev: ”man föds inte vit, man blir vit”. I USA och England finns det sedan en tid tillbaka en akademisk genre för ”whiteness studies”, där man studerar vad vitheten har för roll och försöker ”avnormalisera” vit kultur.

Matt Wray tror också att white trash-uttrycket har blivit en samlingsplats för ett klassförakt som man inte längre kan rikta mot svarta, eftersom det inte är politiskt korrekt.

–Det finns fortfarande väldigt mycket rasism i USA. Många vita här tycker att svarta är lata och dumma. Men de kan inte längre säga det högt. Så istället har amerikanernas klassförakt, och den rasistiska frustrationen, flyttat över till white trash-begreppet. Genom att kalla fattiga vita amerikaner för white trash kan de ­bibehålla idén att det finns en underklass som på något sätt förtjänat sitt öde.