Efter några Nobelintensiva dagar infinner sig en nyttig baksmälla: Varför just Herta Müller just nu? Varför har de 15 ledamöterna i Svenska Akademien fastnat för just henne? Ur de många kommentarerna i tidningar och på nätet framträder en kompletterande bild: Här hemma var valet förväntat och bejublat, internationellt höjdes många förvånade ögonbryn och en del kritiska röster. Var det alltså ett i viss mening provinsiellt, eurocentrerat val, ett typiskt ”svenskt” val?
Herta Müller har sedan debuten 1985 funnits i det svenska litterära kretsloppet. Att hon så tidigt översattes till svenska berodde på lyckliga sammanträffanden under olyckliga omständigheter. I Rumänien deltog Müller i den, av säkerhetspolisen förföljda, litterära gruppen Die Aktionsgruppe Banat. Under sina resor i landet träffade SvD:s dåvarande östeuropakorrespondent Richard Swartz gruppen. Han blev vän med dem och läste deras böcker. I samtal med den av centraleuropeisk litteratur intresserade förläggaren Daniel Hjorth kom detta på tal. Debutboken översattes raskt av Susanne Widén-Swartz och var inledningen till en kontinuerlig utgivning på svenska. Många år senare, 1998–2002, arbetade Susanne Widén som sekreterare till Svenska Akademiens ständige sekreterare.
När Akademien förberedde 100-årsjubileet av det första Nobelpriset som inföll 2001 ville man fokusera på så kallad vittneslitteratur. Ett symposium planerades med författare och historiker från hela världen, Nobelpristagare och andra. Bland de inbjudna fanns till exempel Imre Kertesz som fick Nobelpriset året efter och Peter Englund, ännu inte ledamot av Akademien. Herta Müller var till en början inte påtänkt, men slump och tillfälligheter gjorde att även hon bjöds in. Många ledamöter imponerades av hennes tydligt stringenta framställning på temat om litteratur kan vara ett vittnesmål. I anförandet poängterar hon ordens oförmåga ”att ställa livet till rätta”.
Alltsedan dess har Svenska Akademien intresserat sig för hennes författarskap. Den så kallade vittneslitteraturen tycks ju under 2000-talet blivit ett, låt vara flexibelt, fokus i Akademiens arbete. Man får alltså förmoda att Müller snart blev föremål för läsning och utredning av Nobelkommittén som så småningom placerade henne i den lilla utvalda kretsen av möjliga pristagare, troligen inte utan heta diskussioner. Ett problem var nämligen att hon inte gav ut någon skönlitteratur åren 2003 till 2009, ett annat att alla hennes böcker kretsar kring en och samma tematik och därför är hennes författarskap lite för likt pristagare som Kertesz och Elfriede Jelinek.
Men ingen kan betvivla hennes unika erfarenhet och språkligt innovativa förmåga att ge uttryck för den.
Kaj Schueler är litteraturredaktör på Svenska Dagbladet.kaj.schueler@svd.se
