Vaxduken är full med rosor i gult, vitt, rött, rosa... Eli Levén drar med fingrarna på den som efter smulor som inte finns. Han har blicken riktad åt sidan mot en av alla tavlor med italienske Bruno Amadios välbekanta gråtande pojkar som hänger här i hans lägenhet på Södermalm. Långsamt försöker han förklara hur han mådde när han påbörjade det som kom att bli hans debutroman.

Han var 22 år och låg hemma i sin säng och stirrade i taket. Han hade börjat äta anti-depressiva som gjorde honom allt känsligare och som resulterade i att han inte klarade av att jobba.

–Jag kunde inte sortera intryck, förklarar han.

Han såg film efter film och en dag flimrade en bild av Sankt Sebastian, den kristna martyren som blivit en ikon i gaykulturen, förbi i rutan.

Den gick rakt in. Eli Levén började fantisera om hur den där döende unge martyren skulle berätta om sig själv, ville skapa en motberättelse till den tysta bilden och skriva om Sebastian som en samtida flickig pojke.

–Jag hade redan funderat mycket på mina erfarenheter av att vara ung i en bögvärld där mycket handlar om sex.

Han tittar upp:

–Jag kände mig frustrerad över att inte kunna skydda mina yngre medbröder från att förlora oskulden, och då tänker jag inte på att ha sex första gången. Man är väldigt utsatt som ung i en bögvärld. Jag ville skriva historien för dem om att ta makten över sig själva.

Han ville skildra Sebastian som en transtjej som står mellan en bögvärld och ett ingenting och berätta om människor i utkanten av gayvärlden. Det har han nu gjort i ”Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats” som kommer i februari.

I den låter Eli Levén delvis egna erfarenheter ta plats i den unge Sebastian som ”dansar som en fjäril genom sin mammas vardagsrum klädd i en av hennes klänningar”, har sex med kända och okända män och tampas med destruktiv kärlek, utanförskap och ett vilset vuxenblivande i sitt liv i Stockholm.

–Jag gick in i allt självförakt men bestämde mig för att vara rakryggad och inte skämmas för det jag skrev eller för mina ambitioner. Jag ville se den tilltänkte läsaren rakt i ögonen.

Han tog sitt skrivande på sådant frenetiskt allvar att han sökte in till författarskolan på Biskops-Arnö. Fast blev rädd för vad de skulle tycka om hans texter där.

–Sexskildringarna i boken är inte alltid så trevliga. Jag tänkte att jag skulle mötas av förakt. Men jag fick istället mycket bekräftelse.

Han ser nu boken som en hyllande begravningstext över sitt yngre jag, ett jag som ville ut ur sitt manliga kön och balanserade mellan man och kvinna.

Språket kallar han för överspänt. Man kan även säga att det är poetiskt, flödande, smärtsamt och vackert.

–Jag ville skriva patetiskt på ett sätt som inte går att förneka, jag vill att man ska svälja det här som jag tycker är blommigt och dramatiskt och känna att det är verklighet och inte klichéer. Jag vill att det ska vara som en Harlequinroman fast inte löjligt. Jag ville ta upp min längtan efter kärleken som konsumerar allt och gör att inget annat spelar någon roll.

Det kändes jobbigt, men nödvändigt att göra sitt eget liv till text. Han var kompromisslös, berättar han och stoppar händerna i blixtlåsfickorna på sin svarta jacka.

–Jag har flera gånger tänkt att jag inte kan skriva en bok till när det gör så fruktansvärt ont. Det var nästan aldrig lustfyllt. Men jag såg det som att jag hade ett uppdrag, det var det som fick mig att fortsätta.

Samtidigt har boken bidragit till att han mår bättre, han är tillbaka på sitt jobb och känner sig tryggare i sig själv.

–Jag känner att jag är bra på något och har ett mål med mitt liv.

Han har skördat framgångar till och med före debuten. Flera förlag blev intresserade redan efter att de hade läst ett utdrag i litteraturtidskriften Atlas litterära tillägg för ett par år sedan. Nu är hans förhoppning att nå dem som kan identifiera sig med Sebastian.

–Jag hoppas de känner att de ska sträcka sig efter sina drömmar.

Själv skrev han till den amerikanske, prisbelönte författaren Dennis Cooper efter att han som 17-åring hade berörts starkt och känt igen sig i huvudpersonen i hans bok Closer. Nu har de haft uppläsningar – och till och med gått på Liseberg tillsammans.

–Jag är livrädd för bergochdalbanor, men när det var han som bjöd kunde jag inte säga nej, säger han och skrattar .