Han är 67 år men har en kropp som en långdistanslöpare – lång och senig utan ett spår av trivselkilon. Ansiktet är vindpinat men ögonen skarpt nyfikna bakom fyrkantiga glasögon, när han draperar sig över en sittpuff och tittar ut över ett snötäckt Järntorget.

I festivalfilmen Black on white får vi följa Günter Wallraff under ett år då han reser runt i Tyskland som somaliern Kwami Ogonno. Han gör sitt bästa för att ta sig in i det tyska samhället – ansöker om medlemskap i brukshundsklubben, försöker hyra kolonistuga, konverserar med damer på krogen – men nästan överallt möts han av skepsis och fientlighet. Pensionärer på skogspromenad behandlar honom som en förrymd brottsling medan ungdomarna utanför diskoteket är mer rakt på sak: ”Afrika är för apor och Europa är för vita”. Men trots att smockan ofta hänger i luften finns det en stark underliggande humor i berättelsen.

– Det är väldigt viktigt, det är en röd tråd genom mitt arbete. Om inte ironi eller att spela dum ingick i mitt arbete så skulle jag antagligen lagt av vid det här laget, eller blivit tokig.

Vad tänkte du när du såg dig själv som Kwami i spegeln för första gången?

– Jag kände mig charmigare än vad jag är utan den här masken. Och det tyckte andra också, kvinnorna som spelade min svarta familj blev väldigt besvikna när jag tvättade bort sminket.

Sanningen att säga så ser Wallraffs somaliska alter ego lite märklig ut, med sin illasittande afro­peruk och ojämna hudfärg. Men trots det är det ingen av dem han möter som ifrågasätter om han verkligen är svart – kanske för att de har haft så lite kontakt med svarta personer, tror Wallraff.

– Jag har själv haft mycket fördomar, men med varje roll som jag har spelat har jag lyckats göra mig av med några av dem. Kvällspressen framställer alltid svarta människor som tjuvar, som bedragare som vill lura till sig asyl, som kriminella. Så jag hade till exempel fördomen att det skulle konsumeras droger bland de asylsökande. Visst, det händer att de röker hasch, men inte alls lika ofta som i mina vanliga kretsar.

För sin kommande bok levde han som hemlös under två vintermånader, och även där konfronterades han med sina fördomar.

– Jag undrade varför de hem­lösa ofta har hund. Jag trodde att det berodde på att de ville att folk skulle tycka synd om dem och ge dem pengar. Men så förstod jag att hunden är den enda de kan lita på, den enda som ger dem närhet.

Günter Wallraff inledde sin journalistiska bana i slutet av 60-talet med böcker som 13 icke önskvärda reportage och Sju icke önskvärda industrireportage, där han utforskade samhällets bottenskikt genom att posera som fabriksarbetare, mentalsjuk och bostadslös student. Ända från början har han haft ett tydligt klassperspektiv, och ofta är det storföretagen som har hamnat i skottgluggen.

– Varje vecka får jag samtal och e-post om olika orättvisor, och nu ringer jag upp företagens vd-ar och säger ”sätt stopp för det här eller så skriver jag om det”. Och då ingriper de genast och ändrar på saker. Det är kul.

Hemma i Tyskland är Günter Wallraff en omstridd person. Han har flera gånger blivit stämd av dem som utsatts för hans journalistiska metoder, men alltid friats i domstol. Under en period i början av 2000-talet drev Springerförlagens tidningar en kampanj mot honom där han utmålades som Stasi-kollaboratör, en anklagelse som Wallraff själv gick till domstol med för att få motbevisad. Han vann målet.

I Sverige har hans journalistisk fått ett mer positivt mottagande – hans arbetsmetoder har till och med gett upphov till verbet ”wallraffa” som numera är infört i Svenska Akademiens ordlista.

– Det gör mig väldigt glad. I Sverige accepterades jag mycket tidigare än i Tyskland, där jag fortfarande måste försvara det jag gör och man rackar ner på mina researchmetoder. Men redan på 60-talet upplevde jag Sverige som en slags tillflyktsort, och Olof Palme beundrade mitt arbete.

– Jag tycker att det är positivt att så många i Sverige ”wallraffar”. Och precis om Röntgens namn användes för att beskriva den medicinska röntgentekniken, så utför jag ju en slags röntgen på samhället.